den förnärmande icke den förnärmade, som
bibehåller det hätskaste sinnet. Afven den
hand är brottslig, som icke slår, men hålles
ovänskapligt tillbaka.
Norge bör äfven för sin passiva oförrätt
emot Judarna deltaga i den stora försoning,
som måste föregå emellan Kristne och Mo-
saiter; och här anstår det de Kristne att
först räcka handen. Det är en ära, som de
bäste bruka förbehålla sig. Men hvad är väl
försoningen här annat än emancipationen, upp-
häfvandet af all bannlysning, den enda er-
sättning de halva att gifva.
Skådom stridsskrifterna i denna sak! —
Vi skola då finna, att oaktadt all den fana-
tiska passion, som framlyser genom argumen-
tationen för Judarnas fortfarande helotisering,
hafva de likväl synbart svårt att neka det i
sig sjelf rättvisa af emancipationen. Om de
blott ville vara eller blifva bättre heter det;
— men, när förbättrade förtrycket; slafvar
förbättras endast genom befrielse, — detta
är de Kristnas, det är alla nationers er-
farenhet. — De äro icke nog mogna för en
borgerlig emancipationc, säger man; men
såvida det är gilfvet, att de borde vara det,
huru skulle de då blifva det? I de flesta
länder äro Judarne endast tålda, och de be-
stämda lagarna, efter hvilka de likväl njuta
deras tillvarelse, syfta att förderfva dem och
hämma all ädlare utveckling. Dessutom —
denna fråga om mognad? huru hafva väl de
Europeiska Förstar svarat nationerna på de-
ras fordringar om Statsförfattning, tryckfri-
het, komunal- frihet? Äfven det folk, som till-
lägges den mesta upplysning, det Preusiska,
har i våra tider måst höra, att det icke var
moget, icke myndigt nog, att dess förstånds-
krafter förut måste utvecklas, dess tänke-
sätt civiliseras, dess seder renas, 0. S. V.
Men äfver om motståndarne med ännu
större dristighet hade vågat bestrida Judar-
nas anspråk att blifva försatta i likhet med
andra menniskor, måste likväl allt stranda
mot det historiska faktum, att de nationer
hvilka icke längre hafva betänkt sig i denna
sak, icke hafva några anledningar att ångra
deras liberalitet, utan skördat gagn af deras
rättsinne. På detta ser politiken; men ett
oförderfvat folk bör äfven omfatta tron, att
det skulle vara förbi med den moraliska verlds-
ordningen, om rättvisa skulle kunna föda
ånger.
Att Judarnes emancipation är en rätt-
visa, har imedlertid blifvit, till och med
häftigt motsagdt. Men liksom denna häftig-
het bör väcka misstanka hos den opartiske,
äro de, icke från Judarna, utan från skö-
tet af de Kristna samfunden, ofta förnyade
fordringarna på emancipation af dessa främ-
mande trosbekännare, egnade att väcka den
förmodan, att sådant likväl måtte vara rätt-
vist för hvilket så ofta, från decennium till
decennium, ointresserade menniskor höjt deras
röster. Yrkandet har aldrig helt och hållet
förstummats, påståendet är aldrig förfallet,
passionernas orättvisa har aldrig le .nat men-
niskokärleken iro. Detta oaktadt hafva mot-
skrifierna verkat vida mera, emedan de ut-
gått från folkfördomarna och talat till dessa.
Under deras skydd kände fanatismen inga
gränser; den vågade till och med att såsom
rättvis och nyttig försvara Mosaiternas utdrif-
vande i massa utur Spanien, oaktadt historien
förklarar detta nästan lika skadligt för nämn-
de land, som de industri-rika Mohrernas för-
drifvande. Men antaget, om ock icke med-
gifvet, att Judarna varit skadliga der de ta-
git öfverhand, såsom i den tidens Spanien,
06 TT AP Ia