STAB DV NV SS RT AS
mördade sin broder, tili dess Marabuterne kom-
mo och swuitade fred.
Jag har kännt bildade Fransmän, som entu-
siasmerat sig för Kabylernes lefnadssätt, hvil-
ket de likväl sjelfve aldrig åsett, utan endast!
hört skildras samt funnit deras vilda frihet,
deras bekymmerlösa existens utan behof och :
omsorger afundsvärda. Samme Fransmän hade
då äfven bordt prisa hyänan lycklig, som lika-.
ledes bor i bergskrefvor och icke beller er-!
känner någor herre öfver sig, som jemväl eme-
ker sin hona, visar tänderna åt hvarje främ-
mande hanne och lefver fullkomligt sorglös sin
dag fram. Någre hafva rådt Fransmännen att
söka bundsförvardter bland Kabylerne i stället
för Araberne, emedan de förre, såsem åker-
brukare, vore af sitt intresse fästade vid jor-
den, hvaremot lösdrifvare-andan var mera rå-
dande hos ÅAraberne; desse statsmän hafva lik-
väl förgätit Kabylernes karakter. De sednare
bafva icke allenast vid hvarje tillfälle visat sig
som fanatiske barbarer, som högmodigt förka-
stat hvarje närmare beröring med Fransmän-
nen; de bafva dessutom gilvit ständiga prof på
en trolöshet, som lemnar den beryktade cFi-
des Punica, långt efter sig. Sålunda blef kom-
mendanten i Budschia, Salomon de Musis, den
4 Augusti 48335 skändligt lönmördad af schei-
ken Amisian — som erhållit flera skänker af
Fransmännen — och nu inbjudit kommendan-
ten till ett förtroligt samtal. Mångfaldiga dy-
lika förbrytelser, fastän mindre bekanta, hafva
blifvit af dem föröfvade. En kolonist af mina
bekanta, gift med en Spaniorska från Minorka,
ägde en landtgård i trakten af Kuba, icke långt
från Algier, och sysselsatte, utom några Euro-
peiske daglönare, äfven tre Kabyler, hvilkas
tillgifvenhet han hoppades vinna genom den
vänligaste behandling. Slutligen satte han till
dem så mycket förtroende, att han lät dem
sofva inom sitt hus, hvilket Turkerne likväl
aldrig göra. En natt kom den unga frun, blek
af förskräckelse, flyende till lägret i Kuba.
Kabylerne hade nemligen mördat hennes sof-
vande man vid hennes sida, samt tagit lifvet
af deras barn, slägtingar och Tyske arbetare,
och hon sjelf. undgick döden endast derigenom,
att en af Kabylerne fattat kärlek för kenne.
Medelst ett språng genom fönstret undkom hon
honom. Man fann 8 lik i huset; Kabylerne
hade flytt till bergen och medtagit alla pen-
ningar. Man har ännu intet exempel, att en
Kabyl någonsin visat sig tacksam för undfångna
välgerningar. Hr Rozel, kapten i generalsta-
ben, som ofta besökte daglönarne i Algier i
deras afondaker, vänligt talade med dem och
stundom äfven gaf dem penningar, för att för-
må dem berätta mycket om deras land och
folk, gjorde dem på skämt det förslag, att åt-
följa dem till deres berg. Härvid såigo de på
hvarandra med ifoniskt smålöje och tego. Vore
väl mitt lif i fara hos er? frågade officern.
Konske skulle ni sjelfve hafva lust att skära
hufvudet af mig?, — Ah! ropade de med
ett sällsamt uttryck, men tystnade åter.
Flere sjuke Ka3byler sköttes med den största
sorgfällighet i hospitalerna af de barmhertiga
systrarne. En läkare frågade en gång en sådan,
som frisk lemnat sjukhuset: Skulle du väl
göra dessa fruntimmer någonting ondt, om du
träffade dem på dina berg?, — Kabylen sva-
rade gäckande: 4Jag skulle ej skära af dem
hufvudet, men ...
Araberne äga likväl några obestridliga dyg-
der. De vörda sina gamle och fäder på ett
ganska rörande sätt, äro välgörande emot blin-
da och vansinniga, visa sig ofta erkänsamma
för undfångna välgerningar, äro högst gästfrie
sins emellan och stundom äfven mot kristna.
PerSsoner, som de närmare känna, äro alltid sä-
kra på ett hbjertligt emottagande i deras Duarsp.
Jag sjelf låg ofta ensam öfver natten i Aribers,
Beni- Urschers och Kharesers tält, en gång till
och med hos Garraberne, en beryktad röfvar-
stam mellan Oran och Maskara. Jag gjorde å-
terresan från Mostaganem till Oran, åtföljd en-
dast af en arabisk vägvisare af Garrabas-stam-
men, genom en obebodd trakt, och tillstår, att
jag en gång blef något hemsk till mods, då jag
märkte en beväpnad Beduin-trupp på afstånd.
Men min ledsagare lugnade mig, sägande: aFruk-
ta ingenting; vi hafva gjort fred med er, och
ingen Arab skall kröka ett hår på ditt hufvud,
så länge jag är hos dig.
Det finnes bland Arsberre minga karakterer,
som man verkligen måste värdera, ja, för hvilka
man nästan kan fatta ett slags enthusiasm. Al-
la Fransmän, som personligen kände Marabuten
Mohammed-Mahbiddinben-Mubarek i Kolesh, en
mild och intressant gubbe, tala orm honor med
vördnad. Den gamle generalen Mustapha-ben-
Ismael, som så tappert och troget stridt för
Frankrike, gjorde inför den församlade krigsrät-