BLANDADE ÄMNEN.
KABYLERNE.
Vi meddela i dag slutet af denna, i Tis-
dagsbladet började artikel, en af de intres-
santaste och bäst skrifna bland de många upp-
lysande underrättelser, som på sednare tider
meddelats i utländska tidningar, rörande det
Norra Afrika och de serskilda stammar, af in-
heraskt eller österländskt ursprung, som bebo
detta ifrån forntiden så märkvärdiga land.
Kabylerne äro åkerbrukare, hafva fasta bo-
platser, lefva ganska måttligt och äga på långt
när icke Arabernes rikedom på boskap. Der-
emot äro de något industriösare, än de sist-
nämnde, skicklige i a handtverk, förstå att
smida vapen, bereda krut och prägla falskt
mynt — konster, som äro Beduinerne obe-
kanta. Deras drägt är alltid smutsig, trasig
och öfver all föreställning torftig. De svepa
omkring kroppen ett slags ylle-tunika, som äf-
ven kallas haikhb, lik den arabiska underkläd-
ningen; deras ben äro nekna och kring fötterna
kayta de med snören ett stycke fårskinn, till
skydd emot de skarpa stenarna. De klippa hå-
ret, ha föga skägg och äro för det mesta af
medeilstorlek, magra, men muskelstarka. I de-
ras anletsdrag märkes intet spår af den ädla
österländska karakteren, som tillhör nästan alla
Mobrer och Beduiner. Vildhet, hat och mord-
lust blixtra. ur deras svartas, rörliga ögon; de-
ras språk är ännu bullersammare, än det ara-
biska, och när de tala, visa de tänder, så blän-
dande vita, som schakalens. Emedan Kaby-
lerne äro ett ganska fattigt folk, och pennin-
garnas nedgräfvande är sed bland dem, liksom
bland alla mahomedanska folk, hvarigenom fa-
dren ofta bedrager sonen på sitt arf, så nöd-
gas månge unge Kabyler arbeta i städerna nå-
gra år som dsgsverkare, till dess de förtjent
ungefär hundra budschus, hvarmed de kunna
köpa en hustru och en bössa. I Algier och
trakten deromkring arbeta årligen omkring 4000
Kabyler, sofva under bar himmel, lefva af vat-
ten och osyradt bröd och spara ech gnida så
länge, till dess de samlat ungefär ofvannämnda
summa, hvarefter de återvända till sina berg,
för att der lefva frie och oberoende. De äro
ganska tarflige; deras haikb, som de ofta hop-
flickat af hundra multna lappar eller ärft af
sin farfar, tär tillräcklig för hela deras lefnad.
En hustru, en koja, ett gevär, en yatagan, ni-
gra getter, en mulåsna och en hund, mer be-
höfver Kabylen ej, för att på sitt sätt lefva
lycklig. Han tillbringar sin dag högst enfor-
migt, arbetar några timmar på sin åker, sme-
ker sin bustru, hvilken är lika vild och smut-
sig som han sjelf, uisträcker sig derefter lättje-
fullt:i solskenet och blickar tanklös, ty Ka-
bylen har ej! Arabens poetiska natur — ut åt
hafvet . eHler på slätten nedanför honom; ofta
spelar, han äfven på en trädpipa entoniga, led-
samma melodier. Sådana äro, efter någre fran-
ska desertörers utsago, som hos detta folk till.
bragt någon tid i elände och träldom, Kaby-
lens sysselsättningar och nöjen; emedan han e
känner några andra pjutningar, har han också
inga andra önskningar. De, som, utom ofvan
nämnda saker, jemväl ega en stenkoja eller er
häst, anses för de lyckligaste bland dödlige