2 aiseenat pd PeErSpoxtiveR Ive Uv YVIRIDS
föga öfrigt att önska.
boten ————
REVY AF TIDNINGARNA.
Red. af Lunds veckoblad har haft den mali
sen mot Biskop Tegner, att såsom eit moistyc
ke till hans nyaste anvathemer emot tiden oci
Svenska foiket helt enkelt aftrycka ett utdre;
ur han: tal år 4847 vid jubelfesten. Det ä
förfärligt att blilva så siagen med sina egn
antecedentiia. Vi meddela här jemväl det huf
vudsakliga af detta stycke, sva torde numer:
hafva fallit någon del al allmäsheten ur min
net.
aTegner om den Nya Tiden.
— — — Så låtom oss icke döma tidens an
de hårdare än han förtjenar, låtom oss beifra han:
utsväfaingar, man derföre icke misskänna det goda
som ligger till grund derför. Den nya tiden äl
ännu en yvegling; och all ungdomskrafi är vacliger
litet öfversittare, den älskar det öfverdsifna oct
börjar gerna med att skaffa sig rum. Vi-bö:a ej
helier glömma, att dea förra tidens ensidighet väck
och retat den närvarandes. Vi böra ej glömma
att det nya är kommet såsom en läkare, och at
sjukdomen, som skulle botas, var farlig och djup
inrotad. Låtom oss derför icke klandra läkaren
om has är sträng, om han skär djupt i tidens biöst
ty det är en kräftskada, som han måste bortsiära
Vår tid är, likasom Luthers, en orons, Nn kamaens
tid; men jag är för min dei öfvertygad, att ur de
kämpande elementernas strid skall en bättre, en
skönare skapelse framgå; ty den ordnande Anden
sväfvar redan öfver djupet. Låt det brusa, iåt de
kasta sitt skum! Men ljuset skall ännu en gång
skilja sig från mörkret, och när allt är fulländadt,
skall en förädlad mensklighet framgå: upprätt skall
hon stälia sig midt i den nya skapelsen och kröna
sig med stjernhvalfvet.
Den närvarande tiden har ändtligen äfven sin
yttre märkvädiga sida. Jag kan här fatta mig vi-
da kortare; ty tidens syftning är här så gifven, den
har framträdt och framträder dauligen under så
bestämda former, att alldeles intet tvifvelsmål kan
äga rum. Det går en mäktig atde genom vära da-
gars hbistoriå; en ädel gestalt, med svärd vid sidan
och örnevingar på den strålande bjelmen. Jag kän-
ner hoaöm :ätt väl, frihetens höga Genius, ty jag
är svensk och har växt upp med honom. Det skräm-
mer mig icke, att det är blod i hans händer; ty jag
vet hvilkas blod det -är. Oforfärad vill jag se ho-
nom i de blixtrande ögonen; jag vill leka med hans
svärd och trycka honom till mitt hjerta som en
barndomsvän. I sig sjelf kan denna frihetsande, i
sitt närvarande skick, anses som en ättelägg af re-
formationen. All frihet är i sin yrund densamma,
i tanken eller i staten: Han är prest i den inre
verlden, han är statsman eller hjelte i den yttre.
Hvarhbellst en förnuftig tankefrihet finnes, finnes
derföre alltid en dylik borgerlig frihet, om icke i
sanktionerade former, likväl alltid i verkligheten.
Men hvarifiån daterar sig all förnuftig tankefrihe:
ij Europa, om icke från Lutherska reformationen?
Att den politiska reformen i våra dagar utgått från
ett så kailadt Xatbolskt land, bevisar ingenting
häremot; ty det är just det vigtiga i Luthers re-
formation, att, efter den, intet Katho!skt land fun-
nits, i den bemärkelse, som före densamma. an
säger, ait det är adertonde sekiets upplysning, som
gjort den stora politiska omhvälfainger; om så vo.
re, så vore det utan tvifvel hennes bästa verk,
men grunden ligger djupare, hvilket ibland anna!
äfven Englands historia beviser. sådan, som den-
na frihetsanda länge uppenbarat sig i Europa, för-
tränges hon nu mera icke kvarken med våld ella
list, hvarken med sophismer eller besvärjningar
Obekymrad går han sir lugna gång och nersparkar
det förmultnade och lägger hörnstenar till sind
Tempel. Det är här ingalunda frägan om en upp
brusande pöbelyra, som kastar thronens spillror i:
bland altarsts och firar sina ursinniga högtider på
statens och ordningens ruiner. Det är icke frågar
om frihetens missbruk, utan om dess bruk. Del är
frågan om folkers eviga rätt, sådan som förnuft.
lär den, det är frågan em statens djupaste och vä-
sendtligaste grundvalar. Låtom oss se oss omkring
utan väld och fördom! Hvad är det som folker
fordra i norr och söder? De fordra endast hvad
statens natur sjelfmant kräfver, så vida den skal
vara en bildningsanstalt för mMenskligheten, och ic-
ke en Negeiplantage med millioner slafvar och en
enda herre med sina underfogdar. De fordra, at
sjelfva få stifta de lagar de skola lyda, att sjelfva
få bestämma de bördor de skola draga. De fordra
ansvar äfven å de herrskandes sida. De fordre
yttranderätten så fri och oförkränkt, som ordninger
och landets säkerhet kunna medgifva, emedan der
är frihetens andedrägt, emedan hvar och en, som
onödigtvis inskränker den, skär tungan ur staten:
mun, och förråder att han, lik Orientens tyranner
vill betjenas endast af stumma slafvar. Det är ic
ke välbetänkt, om någon nekar dem, hvad de så:
iunda fordra; ty sannerligen de skola förr eiler sed-
ss än MAT am fe das AA åå ner laer