2 aiseenat pd PeErSpoxtiveR Ive Uv YVIRIDS föga öfrigt att önska. boten ———— REVY AF TIDNINGARNA. Red. af Lunds veckoblad har haft den mali sen mot Biskop Tegner, att såsom eit moistyc ke till hans nyaste anvathemer emot tiden oci Svenska foiket helt enkelt aftrycka ett utdre; ur han: tal år 4847 vid jubelfesten. Det ä förfärligt att blilva så siagen med sina egn antecedentiia. Vi meddela här jemväl det huf vudsakliga af detta stycke, sva torde numer: hafva fallit någon del al allmäsheten ur min net. aTegner om den Nya Tiden. — — — Så låtom oss icke döma tidens an de hårdare än han förtjenar, låtom oss beifra han: utsväfaingar, man derföre icke misskänna det goda som ligger till grund derför. Den nya tiden äl ännu en yvegling; och all ungdomskrafi är vacliger litet öfversittare, den älskar det öfverdsifna oct börjar gerna med att skaffa sig rum. Vi-bö:a ej helier glömma, att dea förra tidens ensidighet väck och retat den närvarandes. Vi böra ej glömma att det nya är kommet såsom en läkare, och at sjukdomen, som skulle botas, var farlig och djup inrotad. Låtom oss derför icke klandra läkaren om has är sträng, om han skär djupt i tidens biöst ty det är en kräftskada, som han måste bortsiära Vår tid är, likasom Luthers, en orons, Nn kamaens tid; men jag är för min dei öfvertygad, att ur de kämpande elementernas strid skall en bättre, en skönare skapelse framgå; ty den ordnande Anden sväfvar redan öfver djupet. Låt det brusa, iåt de kasta sitt skum! Men ljuset skall ännu en gång skilja sig från mörkret, och när allt är fulländadt, skall en förädlad mensklighet framgå: upprätt skall hon stälia sig midt i den nya skapelsen och kröna sig med stjernhvalfvet. Den närvarande tiden har ändtligen äfven sin yttre märkvädiga sida. Jag kan här fatta mig vida kortare; ty tidens syftning är här så gifven, den har framträdt och framträder dauligen under så bestämda former, att alldeles intet tvifvelsmål kan äga rum. Det går en mäktig atde genom vära dagars hbistoriå; en ädel gestalt, med svärd vid sidan och örnevingar på den strålande bjelmen. Jag känner hoaöm :ätt väl, frihetens höga Genius, ty jag är svensk och har växt upp med honom. Det skrämmer mig icke, att det är blod i hans händer; ty jag vet hvilkas blod det -är. Oforfärad vill jag se honom i de blixtrande ögonen; jag vill leka med hans svärd och trycka honom till mitt hjerta som en barndomsvän. I sig sjelf kan denna frihetsande, i sitt närvarande skick, anses som en ättelägg af reformationen. All frihet är i sin yrund densamma, i tanken eller i staten: Han är prest i den inre verlden, han är statsman eller hjelte i den yttre. Hvarhbellst en förnuftig tankefrihet finnes, finnes derföre alltid en dylik borgerlig frihet, om icke i sanktionerade former, likväl alltid i verkligheten. Men hvarifiån daterar sig all förnuftig tankefrihe: ij Europa, om icke från Lutherska reformationen? Att den politiska reformen i våra dagar utgått från ett så kailadt Xatbolskt land, bevisar ingenting häremot; ty det är just det vigtiga i Luthers reformation, att, efter den, intet Katho!skt land funnits, i den bemärkelse, som före densamma. an säger, ait det är adertonde sekiets upplysning, som gjort den stora politiska omhvälfainger; om så vo. re, så vore det utan tvifvel hennes bästa verk, men grunden ligger djupare, hvilket ibland anna! äfven Englands historia beviser. sådan, som denna frihetsanda länge uppenbarat sig i Europa, förtränges hon nu mera icke kvarken med våld ella list, hvarken med sophismer eller besvärjningar Obekymrad går han sir lugna gång och nersparkar det förmultnade och lägger hörnstenar till sind Tempel. Det är här ingalunda frägan om en upp brusande pöbelyra, som kastar thronens spillror i: bland altarsts och firar sina ursinniga högtider på statens och ordningens ruiner. Det är icke frågar om frihetens missbruk, utan om dess bruk. Del är frågan om folkers eviga rätt, sådan som förnuft. lär den, det är frågan em statens djupaste och väsendtligaste grundvalar. Låtom oss se oss omkring utan väld och fördom! Hvad är det som folker fordra i norr och söder? De fordra endast hvad statens natur sjelfmant kräfver, så vida den skal vara en bildningsanstalt för mMenskligheten, och icke en Negeiplantage med millioner slafvar och en enda herre med sina underfogdar. De fordra, at sjelfva få stifta de lagar de skola lyda, att sjelfva få bestämma de bördor de skola draga. De fordra ansvar äfven å de herrskandes sida. De fordre yttranderätten så fri och oförkränkt, som ordninger och landets säkerhet kunna medgifva, emedan der är frihetens andedrägt, emedan hvar och en, som onödigtvis inskränker den, skär tungan ur staten: mun, och förråder att han, lik Orientens tyranner vill betjenas endast af stumma slafvar. Det är ic ke välbetänkt, om någon nekar dem, hvad de så: iunda fordra; ty sannerligen de skola förr eiler sedss än MAT am fe das AA åå ner laer