VV na nt rna frn Rn AR tr SR aa
al en så beskaffed Lag i veråställigheten blefve o
möjlig eler åtminstone på allt upptänkligt sätt e
ludered; lika öfvertygad är jag äfven, att man snar
skulie nödgas återtoga den. Fåfängt söker mal
gonem lagar förändra folkets vanor och böjelser
hvilka, om de tagit cn skadlig rigtning, böra ge:
nam andra medel ledas och återföras. Dessa utvä
gar hav jag här ofvan antydt; och jag anser imed-
lestid, det ifråsev. Ö bör bibehällas oförändrad.
Ehuru jag säledes icke kunnat dela pluraliteten:
åsigter i frågan om besutenhet, har jag dock ickt
bordt förbiso de olägenheter, som en, emot författ.
ningens b stämmelser, alltför vidt utsträckt hem
manskiifning mäste medföra. Der kan icke bestri:
das, act dessa inom serskildef Län ärojverkliga oct
varit vådligare, i den äsohn klyfoing obegränsad!
fåt: ske på sådane trakter, der äkerbruk utgör der
enda näringen, och hvarest innehafvaren af de, än.
da till en rymd af endas: några kappland, stycka-
de? bewamansdelarne, i sakuad af alla binäringar,
vid inträffade missväxter, ovilkorligen måste falis
fattigförsörjningen tili last. De fleste Läns-kommi-
töer bafva begärt, att, till förekommande af miss-
bruken, nödiga kontroller för författningens efter-
lefvad måtte stadgas. Och då jag icke kan motsä-
ga gittigheien af de skäl, som i detta afseende blif-
vit anförde, då jag dessutom anser hvarje lag, så
lärge den finnes, böra sfterlsfvas; ren en fulikom-
lig frihet uti ifrågavarande afseende måhända ännu
Icke vore nyttig, och det korrektiv emot missbruk,
som skulle ligga uti dea stadgade lösniagsrätten
för de!ägars i hemmanseummer, icke synes till-
räckligt, helst erfarenheten visat, att den sällan
blifvil begaguad, eller ens kunnat begagnas, enär
dei ofia inträffsr, att alla delägarne äro medellösa;
så har jag icke kunnat undgå att deltaga i hvad det
underd. förslaget i deuna del innehåller. De un-
dersökningar och kontroller, som i enlighet dermed
stulle äga rum, medföra visserligen äfven olägen-
heter, gexom deraf uppkommande tidsutdrägt och
kostnader; men dessa äro likväl icke af den vigt,
sti förslaget derföre bordt öfvergifvas, och blifva
dessutom i verkställigheten mindre, då pröfningen
i första hand öfverlemnas till kommunerne sjeifva
eiler deras delägare; ech i flera af de norra pro-
vinserne har redan, enligt hvad Läns-kommitteer-
ves yiranden utvisa, ese sådan undersökning eller
pröfoiag aenom domaren och Konungens bef:hfde
ägt rum vid hittills inträffade hemmansklyfningar,
uten att nåsonr ilagan deröfver försports. Likväl
nödgas jag äfven i denna fråga ammäla reservation
emot piuielitetens förslag, så vidt det engär rättig-
heten will klagan emot Sockennämndens beslut. Man
har nerligen ansett den, som yrkar klyfningen, be-
rättigad att, i bändelse hans begäran afslås, dere-
mot fullfölja telan; men man har icke velat inrym-
ma motsvarande rättighei åt annan delägare, som
bestrider klyfningen, så att, om en hemmansdel i
earf silifaller tvenne, ech den ena yrkar klyfnoing,
pen den andre, som arser utrymmet för ringa
för 2 åboers bergning, af sådan anledning ä-
skar att få antingen gifva eller taga lösen, nämn-
dens bifeli till klyfaingen likväl skulle vara ovil-
korligt gällande. Vill iman förklera Nämndens be-
siut, lika med ena jurys, i hvarje fall gällande, samt
ett afslag äfven så bindande som ett bifall, då kun-
de deruli vara en riktig princip; men månne icke,
sedan man såsom grundsats antagit, det inskränk-
ning i friheten att äga och förvärfva jord bör fia-
nas, så svart den är nödig för bevarande afandras
rätt, och genom tillåtelsen till klagan i ena fallet,
det blifvit medg:frvet, att Nämndens beslut kan va-
ra oriktigt, det jemväl skuile vara rättsvidrigt att
förkisra den ena, derigenom förnärmade, parten o-
berättigad alt få ett sädant oriktigt beslut ändradt.
För min del kan jag icke härpå ingå; och ehuru,
i följd af hvad försleget i öfrigt innehäller, den i
6 8 ef nu gällande förordning stedgade lösnings-
rätt för annan delägare i det hemmansnummer,
hvartiil ifrågskommen hemmansdel hörer, vid hä-
danefier sseeode klyfningar kan utan olägenhet för-
svinna, har jag dock ansett denna rättighet böra
bibehållas i afseende på de hemmantklyfningar,
hvilka hittills skett utan föregången undersökning,
helst sådane förhållanden kunna förefinnas, som gö
re n sammanläggning af utklufne delar både önsk
värd och nödig, der klyfoingar gått till öfverdrift,
samt erfarenheten visat, att rättigheten till lösen
sällan göres gällande, utan att verklig nödvändig-
het derctill försno!eder,
I öfverensstämmelse med hvad jag sålunda ytt-
Tat. har jag äfven afgifvit sorskildt försleg till 2 ,
8 I 5 och 6 mem. I mom, och 41 G uti 4:sta
kap uti ifrågavarande lag.
I frågan om de, enligt 2 Kap. af 4827 års För-
ordning, tillätaoe afsöndringar under full ägande!
rätt, sviljer sig min mening från den af pluralite-
ten yttrade. Samma skäl, som, i afseende på hem-
manstklyfning, af mig blifvit anförda, gälla äfven:
bär. Väl har man volat finna, att ifrågavarande
tiilåtelse skulle vara i strid med stadgandet om
besutenhet; men skilnaden emetlan hemmansklyf-
ring och jordafsöndring synes dock vara ganska
väsendilig. Inoehafvaren af en hemmansdel måste,
i förhållande till sin andel i hemmanets mantal,
deltzga uti och in natura utgöra alla hemmanets
vissa och ovissa utskylder och besvär; för innehaf-
varen af den afsöndrade lägenheten bestämmas ut-
skylder till ett visst belopp, och något derutöfver
kan icke affordras honem; kan slipper deltaga uti
såkallade natura prestationer, såsom skjutsning, väg-
och brohållning, allmänna byggnader, m. m., och
kan egna sig ensamt åt brukningen af sin jord,
jemte de binäringar han utöfvar. Tillåtelsen till
så beskaffad afsöndring, redan gifven genom Kgl.
Förordningen d. 48 Januari 4767, bekräftades och
utsträcktes ytterligare till Enskiftes-förordningarne
för Skåne d. 31 Mars 4803, för Skaraborgs län d.!
235 Juli 1804, för begge dessa Län d. 24 Juli 1842,
samt för öfrige delarne af Riket d. 2 Febr. 1807..
Afsigten härmed har uppenbarligen varit att be-
främja uppodlandet af dertill tjenlig, fast förut Dä-
ra nog onyttig, mark. För att vinna detta ända-,
mål, ansåg man sig böra gifva odlaren säkerhet om!