VV na nt rna frn Rn AR tr SR aa al en så beskaffed Lag i veråställigheten blefve o möjlig eler åtminstone på allt upptänkligt sätt e ludered; lika öfvertygad är jag äfven, att man snar skulie nödgas återtoga den. Fåfängt söker mal gonem lagar förändra folkets vanor och böjelser hvilka, om de tagit cn skadlig rigtning, böra ge: nam andra medel ledas och återföras. Dessa utvä gar hav jag här ofvan antydt; och jag anser imedlestid, det ifråsev. Ö bör bibehällas oförändrad. Ehuru jag säledes icke kunnat dela pluraliteten: åsigter i frågan om besutenhet, har jag dock ickt bordt förbiso de olägenheter, som en, emot författ. ningens b stämmelser, alltför vidt utsträckt hem manskiifning mäste medföra. Der kan icke bestri: das, act dessa inom serskildef Län ärojverkliga oct varit vådligare, i den äsohn klyfoing obegränsad! fåt: ske på sådane trakter, der äkerbruk utgör der enda näringen, och hvarest innehafvaren af de, än. da till en rymd af endas: några kappland, styckade? bewamansdelarne, i sakuad af alla binäringar, vid inträffade missväxter, ovilkorligen måste falis fattigförsörjningen tili last. De fleste Läns-kommitöer bafva begärt, att, till förekommande af missbruken, nödiga kontroller för författningens efterlefvad måtte stadgas. Och då jag icke kan motsäga gittigheien af de skäl, som i detta afseende blifvit anförde, då jag dessutom anser hvarje lag, så lärge den finnes, böra sfterlsfvas; ren en fulikomlig frihet uti ifrågavarande afseende måhända ännu Icke vore nyttig, och det korrektiv emot missbruk, som skulle ligga uti dea stadgade lösniagsrätten för de!ägars i hemmanseummer, icke synes tillräckligt, helst erfarenheten visat, att den sällan blifvil begaguad, eller ens kunnat begagnas, enär dei ofia inträffsr, att alla delägarne äro medellösa; så har jag icke kunnat undgå att deltaga i hvad det underd. förslaget i deuna del innehåller. De undersökningar och kontroller, som i enlighet dermed stulle äga rum, medföra visserligen äfven olägenheter, gexom deraf uppkommande tidsutdrägt och kostnader; men dessa äro likväl icke af den vigt, sti förslaget derföre bordt öfvergifvas, och blifva dessutom i verkställigheten mindre, då pröfningen i första hand öfverlemnas till kommunerne sjeifva eiler deras delägare; ech i flera af de norra provinserne har redan, enligt hvad Läns-kommitteerves yiranden utvisa, ese sådan undersökning eller pröfoiag aenom domaren och Konungens bef:hfde ägt rum vid hittills inträffade hemmansklyfningar, uten att nåsonr ilagan deröfver försports. Likväl nödgas jag äfven i denna fråga ammäla reservation emot piuielitetens förslag, så vidt det engär rättigheten will klagan emot Sockennämndens beslut. Man har nerligen ansett den, som yrkar klyfningen, berättigad att, i bändelse hans begäran afslås, deremot fullfölja telan; men man har icke velat inrymma motsvarande rättighei åt annan delägare, som bestrider klyfningen, så att, om en hemmansdel i earf silifaller tvenne, ech den ena yrkar klyfnoing, pen den andre, som arser utrymmet för ringa för 2 åboers bergning, af sådan anledning äskar att få antingen gifva eller taga lösen, nämndens bifeli till klyfaingen likväl skulle vara ovilkorligt gällande. Vill iman förklera Nämndens besiut, lika med ena jurys, i hvarje fall gällande, samt ett afslag äfven så bindande som ett bifall, då kunde deruli vara en riktig princip; men månne icke, sedan man såsom grundsats antagit, det inskränkning i friheten att äga och förvärfva jord bör fianas, så svart den är nödig för bevarande afandras rätt, och genom tillåtelsen till klagan i ena fallet, det blifvit medg:frvet, att Nämndens beslut kan vara oriktigt, det jemväl skuile vara rättsvidrigt att förkisra den ena, derigenom förnärmade, parten oberättigad alt få ett sädant oriktigt beslut ändradt. För min del kan jag icke härpå ingå; och ehuru, i följd af hvad försleget i öfrigt innehäller, den i 6 8 ef nu gällande förordning stedgade lösningsrätt för annan delägare i det hemmansnummer, hvartiil ifrågskommen hemmansdel hörer, vid hädanefier sseeode klyfningar kan utan olägenhet försvinna, har jag dock ansett denna rättighet böra bibehållas i afseende på de hemmantklyfningar, hvilka hittills skett utan föregången undersökning, helst sådane förhållanden kunna förefinnas, som gö re n sammanläggning af utklufne delar både önsk värd och nödig, der klyfoingar gått till öfverdrift, samt erfarenheten visat, att rättigheten till lösen sällan göres gällande, utan att verklig nödvändighet derctill försno!eder, I öfverensstämmelse med hvad jag sålunda yttTat. har jag äfven afgifvit sorskildt försleg till 2 , 8 I 5 och 6 mem. I mom, och 41 G uti 4:sta kap uti ifrågavarande lag. I frågan om de, enligt 2 Kap. af 4827 års Förordning, tillätaoe afsöndringar under full ägande! rätt, sviljer sig min mening från den af pluraliteten yttrade. Samma skäl, som, i afseende på hemmanstklyfning, af mig blifvit anförda, gälla äfven: bär. Väl har man volat finna, att ifrågavarande tiilåtelse skulle vara i strid med stadgandet om besutenhet; men skilnaden emetlan hemmansklyfring och jordafsöndring synes dock vara ganska väsendilig. Inoehafvaren af en hemmansdel måste, i förhållande till sin andel i hemmanets mantal, deltzga uti och in natura utgöra alla hemmanets vissa och ovissa utskylder och besvär; för innehafvaren af den afsöndrade lägenheten bestämmas utskylder till ett visst belopp, och något derutöfver kan icke affordras honem; kan slipper deltaga uti såkallade natura prestationer, såsom skjutsning, vägoch brohållning, allmänna byggnader, m. m., och kan egna sig ensamt åt brukningen af sin jord, jemte de binäringar han utöfvar. Tillåtelsen till så beskaffad afsöndring, redan gifven genom Kgl. Förordningen d. 48 Januari 4767, bekräftades och utsträcktes ytterligare till Enskiftes-förordningarne för Skåne d. 31 Mars 4803, för Skaraborgs län d.! 235 Juli 1804, för begge dessa Län d. 24 Juli 1842, samt för öfrige delarne af Riket d. 2 Febr. 1807.. Afsigten härmed har uppenbarligen varit att befrämja uppodlandet af dertill tjenlig, fast förut Dära nog onyttig, mark. För att vinna detta ända-, mål, ansåg man sig böra gifva odlaren säkerhet om!