ra en inllen 0 inemot andra andan al Gcnna!
fjärd, ligga de imposanta lemniugarne af det!
gamla, så mycket omtalade Stegeborg. Väldi-.
ga klapperstensmurar och ett högt, rundt tre-
våningstorn äro ännu öfriga. Utanför längs
stranden stå några murkna gärdesgårdar; jag
vet icke hvartill de egentligen skola tjena, men
det ser ut som de voro der för att försvara
de skröpliga ruineraa af dessa fordom så star-:
ka och stolta borgmurar. En obarmhertig sar-
kasm, icke sannt, min högvälborna herre!
Det pittoreska, rödaktiga Stegeborgs torn,
till stor del genomskinligt genom de af tidens
åverkan oformligt förstorade gluggarna, bibe-:
håller sig ännu i sigte ett tämligen godt styc-
ke; ändtligen försvinner det likväl bakom skä-
i
q
—- t AK ke
ren, dessa antaga på samma gång ett nyttl
utseende, i stället iör vidsträcktare, skogbe-l.
vuxna öar komma grupper af små, Ull det
mesta nakna klippholmar, slutligen endast glest i
spridda bränningar, och man har på ena sidan
om sig öppna hafvet. Det är Bråviken, som
skall passeras.
Vi hade redan lossat vårt signalskott, och
en lotsbåt sågs pilsnabb svänga fram om en
udde till vårt möte. Det är ett eget stormfo-
gelslif, de föra, dessa lotsar. De hafva väl,
om någon, fullt skäl att med ELeporello sjun-l
ga: aNotte e giorno faticar! De ha nyss kom-
mit uttröttade och regznblötta hem till den ens-
liga stugan på klippskäret och ha framför spis-
elden utbredt kavajen att torka litet, de sital.
som bäst wid sitt tarfliga mål, de ligga i sin
sömn, ... pongl dånar ett skott längt utel
från hafvet, och de måste så åter ut, i storm,
i snöyra, i hällregn, ut i sin lilla skuttande
julle, mellan hränningar, genom fradgande stört-
sjöar! Men det är ett ädelt yrke, säkerligen, j
högt eller tyst, välsignadt mer än hvilket an-
nat som heldst, välsignadt af tusentals skepps-
brutna och stormdrifna, sväfvande mellan lifj
och död, ja, mina damer, ett yrke, för hvil-
ket vi något hvar borde vara af hjertat tack-)
samma, ty det förutan hur mycket skulle ickej.
möjligen om sena höstarna gå ull hafsbotten
af nyinkommande kaffelaster; Ja, ett ädeit
yrke!
Att vi bär togo lots, var imedlertid inga-
lunda af nöd, utan fastmer för gammal ord-
nings skull; ty hafsviken var temligen lugn och
vädret det beskedligaste. Några passagerare,!
som vwvoarit nere under däck att äta middag,
kommo likväl genast upp igen, förklarande sig
för det fransyska modet att skjuta upp dine-
ren till litet längre fram på eftermiddagen;
dessutom vore den lätta rulliningen en motion,
hälsosammast före maten.
oo oLångt ut i sjön synes den stora Häfringe
båk, på sidan om en, då man styr tvärt öfver
Bråviken. Det är mig en bekant sedan myc
ket gammelt, och jag återser den aldrig utan
fågnad. Jag kom nemligen en höst öfverfaran-
de från den vidtfrejdade ön Gottland på en
liten kalkskuta. Nu är en sägen, att denna
färd gemenligen försiggår på så sätt, att skep-
paren först i aktern af skutan med båtshaken
stöter ut från Gottländska stranden, hvarpå ban
springer fram i fören att passa på och haka
fast vid Sandhamn, yttersta punkten af Stock-
holmsskären åt detta håll. Men olyckan ville,
att vädret denna gång var ogemeat missgyn-
nande, och vi seglade och seglade så dag och
natt, med båtshaken jemt tillreds, men ännu
alltid förgäfves. Andtligen, jag tror, på femte
dagen hördes ifrån masttoppen det lycksaliga
ordetz cland! Och vi upprepade det alla, med
en triumfatorisk ton, som om vi upptäckt en
ny verld. Båk!) hördes ytterligare utkikens
ijudliga röst. Sandhamn! utropade vår för-
träffliga amiral. Ombord fanns händelscvis in-j
gen kikare, men han tog en käpp, lade sig på l:
knä vid relingen, och riktade deröfver detta
naiva instrument, för att sålunda ha säkrare
sigte, under skeppets vaggningar. Den heder-!
liga mannen låg på detta sätt och kikade både
länge och väl; till slut hördes han mumla för
sig sjelf: Besynnerligt! jag tror båken blifvit
ändrad sen sist! Det är icke samma takoj
Iwedlertid styrde vi kosan rakt derpå, hissade
lotsflagg, och hade ändtligen nöjet att se lots
lägga till. cHvad, fan, har ni gjort åt er båk?
nen, med undrande mine, vid fallrepsluckan.!
Eller är det inte Sandhamn?, frågade kapte-l
aSandbamn? . , . . Kaptenen menar Häfringela!
aHäfringe båk! hvad är det för slag? : . . Häf-!
ringe!l Lotsen hade nu all möda att utreda!
det ungefärliga läget af denna för amiralen o-!
bekanta punkt; det befann sig att vi gjort en!
liten missräkning i kurs af jag vet icke huri
många och tjugo mil, och amiralen klådde sig)
bakom örat, med en uppsyn, som hade han
trott på trulldom. Det bästa af allt var, att,
då han sporde detta, ville han åter lägga ull
Bo . od fm. TA mad hättra tur an annan nåns I