ra en inllen 0 inemot andra andan al Gcnna! fjärd, ligga de imposanta lemniugarne af det! gamla, så mycket omtalade Stegeborg. Väldi-. ga klapperstensmurar och ett högt, rundt trevåningstorn äro ännu öfriga. Utanför längs stranden stå några murkna gärdesgårdar; jag vet icke hvartill de egentligen skola tjena, men det ser ut som de voro der för att försvara de skröpliga ruineraa af dessa fordom så star-: ka och stolta borgmurar. En obarmhertig sarkasm, icke sannt, min högvälborna herre! Det pittoreska, rödaktiga Stegeborgs torn, till stor del genomskinligt genom de af tidens åverkan oformligt förstorade gluggarna, bibe-: håller sig ännu i sigte ett tämligen godt stycke; ändtligen försvinner det likväl bakom skäi q —t AK ke ren, dessa antaga på samma gång ett nyttl utseende, i stället iör vidsträcktare, skogbe-l. vuxna öar komma grupper af små, Ull det mesta nakna klippholmar, slutligen endast glest i spridda bränningar, och man har på ena sidan om sig öppna hafvet. Det är Bråviken, som skall passeras. Vi hade redan lossat vårt signalskott, och en lotsbåt sågs pilsnabb svänga fram om en udde till vårt möte. Det är ett eget stormfogelslif, de föra, dessa lotsar. De hafva väl, om någon, fullt skäl att med ELeporello sjun-l ga: aNotte e giorno faticar! De ha nyss kommit uttröttade och regznblötta hem till den ensliga stugan på klippskäret och ha framför spiselden utbredt kavajen att torka litet, de sital. som bäst wid sitt tarfliga mål, de ligga i sin sömn, ... pongl dånar ett skott längt utel från hafvet, och de måste så åter ut, i storm, i snöyra, i hällregn, ut i sin lilla skuttande julle, mellan hränningar, genom fradgande störtsjöar! Men det är ett ädelt yrke, säkerligen, j högt eller tyst, välsignadt mer än hvilket annat som heldst, välsignadt af tusentals skeppsbrutna och stormdrifna, sväfvande mellan lifj och död, ja, mina damer, ett yrke, för hvilket vi något hvar borde vara af hjertat tack-) samma, ty det förutan hur mycket skulle ickej. möjligen om sena höstarna gå ull hafsbotten af nyinkommande kaffelaster; Ja, ett ädeit yrke! Att vi bär togo lots, var imedlertid ingalunda af nöd, utan fastmer för gammal ordnings skull; ty hafsviken var temligen lugn och vädret det beskedligaste. Några passagerare,! som vwvoarit nere under däck att äta middag, kommo likväl genast upp igen, förklarande sig för det fransyska modet att skjuta upp dineren till litet längre fram på eftermiddagen; dessutom vore den lätta rulliningen en motion, hälsosammast före maten. oo oLångt ut i sjön synes den stora Häfringe båk, på sidan om en, då man styr tvärt öfver Bråviken. Det är mig en bekant sedan myc ket gammelt, och jag återser den aldrig utan fågnad. Jag kom nemligen en höst öfverfarande från den vidtfrejdade ön Gottland på en liten kalkskuta. Nu är en sägen, att denna färd gemenligen försiggår på så sätt, att skepparen först i aktern af skutan med båtshaken stöter ut från Gottländska stranden, hvarpå ban springer fram i fören att passa på och haka fast vid Sandhamn, yttersta punkten af Stockholmsskären åt detta håll. Men olyckan ville, att vädret denna gång var ogemeat missgynnande, och vi seglade och seglade så dag och natt, med båtshaken jemt tillreds, men ännu alltid förgäfves. Andtligen, jag tror, på femte dagen hördes ifrån masttoppen det lycksaliga ordetz cland! Och vi upprepade det alla, med en triumfatorisk ton, som om vi upptäckt en ny verld. Båk!) hördes ytterligare utkikens ijudliga röst. Sandhamn! utropade vår förträffliga amiral. Ombord fanns händelscvis in-j gen kikare, men han tog en käpp, lade sig på l: knä vid relingen, och riktade deröfver detta naiva instrument, för att sålunda ha säkrare sigte, under skeppets vaggningar. Den heder-! liga mannen låg på detta sätt och kikade både länge och väl; till slut hördes han mumla för sig sjelf: Besynnerligt! jag tror båken blifvit ändrad sen sist! Det är icke samma takoj Iwedlertid styrde vi kosan rakt derpå, hissade lotsflagg, och hade ändtligen nöjet att se lots lägga till. cHvad, fan, har ni gjort åt er båk? nen, med undrande mine, vid fallrepsluckan.! Eller är det inte Sandhamn?, frågade kapte-l aSandbamn? . , . . Kaptenen menar Häfringela! aHäfringe båk! hvad är det för slag? : . . Häf-! ringe!l Lotsen hade nu all möda att utreda! det ungefärliga läget af denna för amiralen o-! bekanta punkt; det befann sig att vi gjort en! liten missräkning i kurs af jag vet icke huri många och tjugo mil, och amiralen klådde sig) bakom örat, med en uppsyn, som hade han trott på trulldom. Det bästa af allt var, att, då han sporde detta, ville han åter lägga ull Bo . od fm. TA mad hättra tur an annan nåns I