BLANDADE ÄMNEN RÅN SUNDETS VÅG TILL LÖGARNS STRAND. (Reseintryck.) (Slut från J2 10.) Ått hela denna historien om den röfvade kitteln endast var en dröm, bevisas häst deraf, all vi om morgonen hade vår ångpanna riktigt i behåll, och utan hinder i god tid begåivo oss vidare. Från Söderköping är endast ett obetydligt stycke qvar af kanalen, och man befinner sig derefier ute på den vackra fjärden Siätbaken, verkligen för vacker för sett så dumt och prosaiskt namn. Det är visst och sannt, att nasan på orter, liksom på personer, stundom kunna vara bra misslyckade. Jag vot icke hvad det i detta Slätbaken ligger för barbariskt och platt på samma gång: men föreställ er hur det skulle taga sig uti vers, t. ex. om jeg på följande sätt a la Tegnår började en invokation till denna fjärd. Du slumrande bölja, du Slätbak blå, den morgonen gjuter sitt skimmer pil etc Hur helt annorlunda om jag säger: adu Mälar blå! adu Hjelmar blå! du Wener blål Så voro vi då åter ute på mera öppet vatten! Medan jag är till sjös, får jag väl ändå lof att för skam skull vara litet sjömar och jig utropar derföre nu på rent alvar: atv vare de der kanalerna!, Dessa oceaner om fen alnars djup och 20 alnars bredd! Hvar finne man här dessa äfventyr, som göra sjölifvet si pikant och hvaraf kunna fabriceras romaner : tre oktavvolymer? Hvar seglar man här öfve) något Jutland? Ar man ens här menniska at sätta bort en lösköl? ... Lofva vill jag dere mot den fria sjön, der man har utrymme att ganska