nn nn nn nn nn . de möjligtvis uppöfvas just under dessa resor, då man icke förlorar rågon tid med deras betraktande. Ifrån pag. 167 till tomens slut förekommer en paraliele mellan London och Paris, Enagelsmän och Fransmän, vittnande om skarp blick och bekantskap med ämnet. Detta mäste vi erkänna, ehuru vi skulle bafva åtskilllgt att invända mot flera af satserna. Men meningen är icke att polemisera med författaren, blott att ge läsaren begrepp om hans sätt. Om vi icke fruktade att blifva alltför vidlyftiga, skulle vi inbjuda läsaren på en verklig godbit — ett af de der favorit-ämnena, der HAr G. är entusiast och kan vara poet, vi mena frågan om ett vackert skepp under segel i skarp vind. Början på 7:2 brefvet (pag. 442 — 119) lyder så: a Till sjös igen! änndu en gång till sjös igen I — Ack, det är angenämt att kunna säga sä, nästan alltid, men isynnerhet då det, som nu, efter flera års bortvaro, bär hemåt med fullt allvare, rak kurs, och fördevind, ombord på ett skönt linieskepp med hundra kanoner, tusen mans besättning, och fjorton mils fart i timman. O, huru starkt susar icke den vestliga stormenr i strängarne på den kolossala JE ;Isbarpan, huru högt brusa icke oceanens böljor omkring det ädla skeppet, och huru skönt harmonierar icke detta naturers sublima forte med de glada melodier, som vandrarens fantasi jemt spelar på dessa ljufva tema: fädernesland och hem! — Hör huru dugtigt det låter: se huru raskt det går. Vildt dånar stormen i tacklingen, och spänner väldigt de bottenrefvade märsseg!len, under det skeppet, darrande af ansträngning, rusar genom den upprörda sjön; och bogen klyfver föraktligt de fradgande vågorna, hvilkas skum yrar öfver relingen, under det akterspegeln medlidsamt lägger än det ena, än det andra galleriet till, liksom för att böra, hvad de vanmäktigt knota öfver. Besättningen nedäntrar från de refvade underseglen, och tänker på en hastig rassage öfver oceanen ; vakthafvande officeren blickar uppåt masterna, och tänker på krysseglets bergande; kaptenen betraktar regnbyarna akteru! och den uppgående solen förut, samt tänker, som mannenisagan, det går bra, ljust för mig och mörkt bakom mig,; och jag promenerar på hyttan, och tänker på att det går så fort ål öster, åt gamla verlden, åt Europa, åt Sverge, ät hem! och att, om någonsin, det nu i sanning cär lustigt på stormande haf,. Du ser mig nu nämligen ombord på nordamerikanska skeppet Ohio, emellan Newyork och Gibraltar, länsande i Golfströmmen undan en avestnordvestlig hojare, som, på samma gång den orsakar många trötta ben och falska steg på däck, äfven gör, att styrmannens långbenta passare, lik en annan Lunkentuss, tager hvarje dag ctrebundra mils långa steg i kortet. Håller det så här i någon tid, så äro vi snart framme, och komma då att göra en bland de vackraste passager öfver atlantiska sjön, som någonsin blifvit gjorda, äfven af ångbåtar. En af dessa storröksnde Morianer, passerade oss vid Sandy-Hooks, under det vi lågo och väntade på asista båten från land. Jag skulle väl ha lust att se, huru denne herre bär sig åt nu, med sina stora vattenhjul lekande kurragömma emeilan de höga sjöarne. Jag tror icke, att de stackars passagerarne der ombord, äfven de på aförsta platsen, nu hafva så trefligt, som besävningen här ombord; men hvad jag bestämdt vet, är, att de icke flyga öfver hafvei med en sådan fart, som vi nu göra. Hvad är icke ett linieskepp för ett sublimt ting, i synnerhet då du ser det under en dylik ädel kamp med elementen, ilande under en storm öfver oceanen, mellan nya och gamla verlden. Kan någonting på denna vår planet bättre viutna om menniskans storhet och kraft, om hennes likhet i dewua afseende med sin Skapare; ty det är en skapelse, en egen liten verld, denna ö, som bär så många varelser och ting öfver det omätliga djupet, och som icke känner andra gränser för sina vandringar, än dem Försynen sjelf utstakade, då den hängde vårt klot i universum. Huru många sekler mäste icke ha förflutit, och huru många generationers erfarenhet och konstsinne måste icke ha adderats tillsamman, för att sammanbringa detta stora facit: huru många mekaniska och hydrotekniska eqvationer måste icke upplösas, för att finna värdet på ett sådant X: och huru många, buru olika länkar mäste det icke vara i den långa kedjan, som förenar ekorrens barkstycke med linieskeppet, eiler den lilla flytande trädbit, på hvilken menniskan först såg det kloka djuret uppsätta sin svans, för att segla öfver till nästa holme, och detta skepp, med en half stad menniskor och en hel fästning kanoner, ilande åstad öfver ett verldshaf, trotsande stormarne och föraktande vågorna. Man talar om att tiden går tillbaka. Jag kan just undra, om Hr Jason skulie ha sagt detsamma, så vida han från sin gamla galeja till cArgo kunde gjort oss ett besök här på cOhio,. Jag är rädd, att sjelfva fallrepspojkarne skulle roat sig åt den förundran, med hvilken den Thessaliske amiralen klättrat uppför fallrepstrappan. Och hvad dess värdige efierträdare, Columbus, beträffar, denne verldens ädle Vikingadrott, så är jag öfvertygat, att, om hans förundran icke blefve fullt så stor, så skulle hans glädje ändå varit större, öfver att se eu sådant skepp segla öfver till gamla verlden frän den nya verld, ban upptäckt, och i dylika fall så godt som skapat. Du tror kanhända, att jag atar till en rund summa,, som man säger, då jag sade tusen man och hundra kanoner. Det är runda tal, dei kan ickej nekas, ja till och med fulla logaritmer, men, förj att få dem dertill, tar jag icke till, utan från; ty: vi hafva nu några backlag mera folk ombord, och icke mindre än hundrafyra kanoner. Detta skepp figurerar likväl i rullorna endast som ett cåttio: