nn nn nn nn nn
.
de möjligtvis uppöfvas just under dessa resor, då
man icke förlorar rågon tid med deras betrak-
tande.
Ifrån pag. 167 till tomens slut förekommer
en paraliele mellan London och Paris, Enagels-
män och Fransmän, vittnande om skarp blick
och bekantskap med ämnet. Detta mäste vi
erkänna, ehuru vi skulle bafva åtskilllgt att
invända mot flera af satserna. Men meningen
är icke att polemisera med författaren, blott
att ge läsaren begrepp om hans sätt.
Om vi icke fruktade att blifva alltför vid-
lyftiga, skulle vi inbjuda läsaren på en verklig
godbit — ett af de der favorit-ämnena, der
HAr G. är entusiast och kan vara poet, vi mena
frågan om ett vackert skepp under segel i
skarp vind. Början på 7:2 brefvet (pag. 442
— 119) lyder så:
a Till sjös igen! änndu en gång till sjös igen I —
Ack, det är angenämt att kunna säga sä, nästan
alltid, men isynnerhet då det, som nu, efter flera
års bortvaro, bär hemåt med fullt allvare, rak
kurs, och fördevind, ombord på ett skönt linie-
skepp med hundra kanoner, tusen mans besätt-
ning, och fjorton mils fart i timman. O, huru
starkt susar icke den vestliga stormenr i strän-
garne på den kolossala JE ;Isbarpan, huru högt brusa
icke oceanens böljor omkring det ädla skeppet,
och huru skönt harmonierar icke detta naturers
sublima forte med de glada melodier, som vandra-
rens fantasi jemt spelar på dessa ljufva tema: fä-
dernesland och hem! — Hör huru dugtigt det lå-
ter: se huru raskt det går. Vildt dånar stormen i
tacklingen, och spänner väldigt de bottenrefvade
märsseg!len, under det skeppet, darrande af an-
strängning, rusar genom den upprörda sjön; och
bogen klyfver föraktligt de fradgande vågorna, hvil-
kas skum yrar öfver relingen, under det akterspe-
geln medlidsamt lägger än det ena, än det andra
galleriet till, liksom för att böra, hvad de van-
mäktigt knota öfver. Besättningen nedäntrar från
de refvade underseglen, och tänker på en hastig
rassage öfver oceanen ; vakthafvande officeren blic-
kar uppåt masterna, och tänker på krysseglets ber-
gande; kaptenen betraktar regnbyarna akteru! och
den uppgående solen förut, samt tänker, som man-
nenisagan, det går bra, ljust för mig och mörkt
bakom mig,; och jag promenerar på hyttan, och
tänker på att det går så fort ål öster, åt gamla
verlden, åt Europa, åt Sverge, ät hem! och att,
om någonsin, det nu i sanning
cär lustigt på stormande haf,.
Du ser mig nu nämligen ombord på nordameri-
kanska skeppet Ohio, emellan Newyork och Gi-
braltar, länsande i Golfströmmen undan en avest-
nordvestlig hojare, som, på samma gång den or-
sakar många trötta ben och falska steg på däck,
äfven gör, att styrmannens långbenta passare, lik
en annan Lunkentuss, tager hvarje dag ctrebundra
mils långa steg i kortet. Håller det så här i
någon tid, så äro vi snart framme, och komma då
att göra en bland de vackraste passager öfver at-
lantiska sjön, som någonsin blifvit gjorda, äfven
af ångbåtar. En af dessa storröksnde Morianer,
passerade oss vid Sandy-Hooks, under det vi lågo
och väntade på asista båten från land. Jag skulle
väl ha lust att se, huru denne herre bär sig åt nu,
med sina stora vattenhjul lekande kurragömma
emeilan de höga sjöarne. Jag tror icke, att de
stackars passagerarne der ombord, äfven de på
aförsta platsen, nu hafva så trefligt, som besäv-
ningen här ombord; men hvad jag bestämdt vet,
är, att de icke flyga öfver hafvei med en sådan
fart, som vi nu göra.
Hvad är icke ett linieskepp för ett sublimt ting,
i synnerhet då du ser det under en dylik ädel kamp
med elementen, ilande under en storm öfver oce-
anen, mellan nya och gamla verlden. Kan någon-
ting på denna vår planet bättre viutna om menni-
skans storhet och kraft, om hennes likhet i dewua
afseende med sin Skapare; ty det är en skapelse,
en egen liten verld, denna ö, som bär så många
varelser och ting öfver det omätliga djupet, och
som icke känner andra gränser för sina vandringar,
än dem Försynen sjelf utstakade, då den hängde
vårt klot i universum. Huru många sekler mäste
icke ha förflutit, och huru många generationers
erfarenhet och konstsinne måste icke ha adderats
tillsamman, för att sammanbringa detta stora fa-
cit: huru många mekaniska och hydrotekniska eqva-
tioner måste icke upplösas, för att finna värdet på
ett sådant X: och huru många, buru olika länkar
mäste det icke vara i den långa kedjan, som för-
enar ekorrens barkstycke med linieskeppet, eiler
den lilla flytande trädbit, på hvilken menniskan
först såg det kloka djuret uppsätta sin svans, för
att segla öfver till nästa holme, och detta skepp,
med en half stad menniskor och en hel fästning
kanoner, ilande åstad öfver ett verldshaf, trotsande
stormarne och föraktande vågorna. Man talar om
att tiden går tillbaka. Jag kan just undra, om Hr
Jason skulie ha sagt detsamma, så vida han från
sin gamla galeja till cArgo kunde gjort oss ett
besök här på cOhio,. Jag är rädd, att sjelfva fall-
repspojkarne skulle roat sig åt den förundran,
med hvilken den Thessaliske amiralen klättrat upp-
för fallrepstrappan. Och hvad dess värdige efier-
trädare, Columbus, beträffar, denne verldens ädle
Vikingadrott, så är jag öfvertygat, att, om hans
förundran icke blefve fullt så stor, så skulle hans
glädje ändå varit större, öfver att se eu sådant
skepp segla öfver till gamla verlden frän den nya
verld, ban upptäckt, och i dylika fall så godt
som skapat.
Du tror kanhända, att jag atar till en rund sum-
ma,, som man säger, då jag sade tusen man och
hundra kanoner. Det är runda tal, dei kan ickej
nekas, ja till och med fulla logaritmer, men, förj
att få dem dertill, tar jag icke till, utan från; ty:
vi hafva nu några backlag mera folk ombord, och
icke mindre än hundrafyra kanoner. Detta skepp
figurerar likväl i rullorna endast som ett cåttio: