LANDSORTS-NYHETER.
Mariestad d. 9 Nov. Till Riksdagsmanna-val
för Stiftet har Konsistorium utsatt den 43 dennes
och till valsedlarnes öppnande d. 20 i samma må-
nad. (Mariest. W-.)
Wenersborg. Wenersborgs samtlige pigor
bafva, i anledning af ett å bane varande, men öf-
vergifvet, projekt till inrättande af ett Tvättbus der
i staden, insändt följande i stadens Tidning:
Vi, som nödgas tjena för vårt bröd, och som,
bland andra tunga sysslor, äfven hafva den, för helsa
och lif högst farliga, åtminstone ganska svåra, att
under den kalla årstiden ligga i vatten, blottställda
för alla vindar och väder, då vi skola skölja klä-
der, hörde med glädje, att några menniskovänner
föreslagit uppförandet af ett Tvätthus, der detta
göromål kunde bedrifvas, utan att likna negerslaf-
vens. Huru bestörta blefvo vi likväl ej, då till vår
kunskap kommit, att Stadens Fäder å Rådstugan
sistlidne Måndeg afvisat förslaget. Vår enda utväg
är nu, att hos våra matmödrar bönfalla, det de,
hvilka säkert kunna bedöma vårt lidande och der-
för ömma, täckas använda Qvinnans oemotstånd-
liga makt på Herrar Männer, så att det hårda be-
slutet mätte blifsa förvandladt till ett menskligare.
Wenersborg d. 26 Ott. 1839.
Tjenstepijorna inom Staden.
(Bohus L. T.)
BLANDADE ÄMNEN,
FRÅN ÅSUNDETS VÅG TILL LÖGARNS
STRAND).
(Reseintryck.)
(Forts. från JM 6.)
Jag har ett ögonblick trott raig i denna pro-
vins ha gjort en zoologisk upptäckt. Det är
icke obekont, att skjutshästar understundom i
hög grad tillhöra det stationära partiet. Jag
hade här fått en, som i detta afseende icke
skulle lerona efter sig någon af dessa famösa
krubbitare, hvilka i vissa länder gå för riks-
och statsvagnen. Det var en stjernfux af må-
hända den ädlaste race, men flegmatisk, be-
qväm och välgödd öfver all beskrifning. Åter
eit bevis på ortens allmänna välmåga! Det är
obegripligt, hur man ens kan gå så långsamt,
heidst när man har fyra fötter. Jag sporde
min bonde, em han vore säker på att det verk-
ligen var en häst, och ait den icke måbända
tillhörde någon förut obekant art al sengångare-
slägtet. Han bedyrade, att det var en häst.
Men jag har min tanka för mig.
Imeilertid anlände jag verkligen, otroligt nog!
med detta underdjur, ehuru sent omsider, till
Linköping. Linköping! I vår historia finnes
få ortnamn, vid hvilka så många minnen fästa
sig. Men såsom reliquie från stadens gamla
tilldragelserika tider återstår i dag knappast
mer än den berrliga domkyrkan. Jag säger
herrlig, ty den är det ännu både inom som
utom, ehuru, hvad det yttre beträffar, salig
Ofverintendenten Hårleman med en utan like
osmaklig och afvita lappning eller tillbyggning
lyckats till icke ringa del förstöra karakteren
af det hela, samt det inre betydligt lidit af
tid och oblida öden. Bland dessa sednare var
icke det det minst hårda, då under fejden mel-
lan Sigismund och hans farbror den förres pol-
ska knektar gjorde kyrkan utan all sköns miss-
kund till stall, de med göthisk bildhuggeri ut-
sirade bänkarna förvandlades till krubbor och
det praktfulla koret till hölada. Det är verk-
ligen obegripligt, att efter en dylik beta så
mycket af den gamla herrligheten kan vara öf-
rigt, som ännu här finnes. Hela byggnaden
lutar likväl nu till förfall på fullt allvar, och
jag skulle icke vilja för mycket godt vara der-
inne, när en predikant med till exempel den
frejdade Qvistofta Professorens dundrande mil
komme de svigtande hvalfven att darra,
Har pni hört om Linköpings blodring? At-
minstone har ni i historien läst om den grym-
ma hästkur, om jag får begagna detta ord, som
den stränge konung Karl IX efter sitt anträ-
dande till regementet företog sig emot det ari-
stokratiska onda, som så länge plågat landet,
och den han uti ifrågavarande stad utförde.
net är icke anledning tro, att menige man syn-