LANDSORTS-NYHETER. Mariestad d. 9 Nov. Till Riksdagsmanna-val för Stiftet har Konsistorium utsatt den 43 dennes och till valsedlarnes öppnande d. 20 i samma månad. (Mariest. W-.) Wenersborg. Wenersborgs samtlige pigor bafva, i anledning af ett å bane varande, men öfvergifvet, projekt till inrättande af ett Tvättbus der i staden, insändt följande i stadens Tidning: Vi, som nödgas tjena för vårt bröd, och som, bland andra tunga sysslor, äfven hafva den, för helsa och lif högst farliga, åtminstone ganska svåra, att under den kalla årstiden ligga i vatten, blottställda för alla vindar och väder, då vi skola skölja kläder, hörde med glädje, att några menniskovänner föreslagit uppförandet af ett Tvätthus, der detta göromål kunde bedrifvas, utan att likna negerslafvens. Huru bestörta blefvo vi likväl ej, då till vår kunskap kommit, att Stadens Fäder å Rådstugan sistlidne Måndeg afvisat förslaget. Vår enda utväg är nu, att hos våra matmödrar bönfalla, det de, hvilka säkert kunna bedöma vårt lidande och derför ömma, täckas använda Qvinnans oemotståndliga makt på Herrar Männer, så att det hårda beslutet mätte blifsa förvandladt till ett menskligare. Wenersborg d. 26 Ott. 1839. Tjenstepijorna inom Staden. (Bohus L. T.) BLANDADE ÄMNEN, FRÅN ÅSUNDETS VÅG TILL LÖGARNS STRAND). (Reseintryck.) (Forts. från JM 6.) Jag har ett ögonblick trott raig i denna provins ha gjort en zoologisk upptäckt. Det är icke obekont, att skjutshästar understundom i hög grad tillhöra det stationära partiet. Jag hade här fått en, som i detta afseende icke skulle lerona efter sig någon af dessa famösa krubbitare, hvilka i vissa länder gå för riksoch statsvagnen. Det var en stjernfux af måhända den ädlaste race, men flegmatisk, beqväm och välgödd öfver all beskrifning. Åter eit bevis på ortens allmänna välmåga! Det är obegripligt, hur man ens kan gå så långsamt, heidst när man har fyra fötter. Jag sporde min bonde, em han vore säker på att det verkligen var en häst, och ait den icke måbända tillhörde någon förut obekant art al sengångareslägtet. Han bedyrade, att det var en häst. Men jag har min tanka för mig. Imeilertid anlände jag verkligen, otroligt nog! med detta underdjur, ehuru sent omsider, till Linköping. Linköping! I vår historia finnes få ortnamn, vid hvilka så många minnen fästa sig. Men såsom reliquie från stadens gamla tilldragelserika tider återstår i dag knappast mer än den berrliga domkyrkan. Jag säger herrlig, ty den är det ännu både inom som utom, ehuru, hvad det yttre beträffar, salig Ofverintendenten Hårleman med en utan like osmaklig och afvita lappning eller tillbyggning lyckats till icke ringa del förstöra karakteren af det hela, samt det inre betydligt lidit af tid och oblida öden. Bland dessa sednare var icke det det minst hårda, då under fejden mellan Sigismund och hans farbror den förres polska knektar gjorde kyrkan utan all sköns misskund till stall, de med göthisk bildhuggeri utsirade bänkarna förvandlades till krubbor och det praktfulla koret till hölada. Det är verkligen obegripligt, att efter en dylik beta så mycket af den gamla herrligheten kan vara öfrigt, som ännu här finnes. Hela byggnaden lutar likväl nu till förfall på fullt allvar, och jag skulle icke vilja för mycket godt vara derinne, när en predikant med till exempel den frejdade Qvistofta Professorens dundrande mil komme de svigtande hvalfven att darra, Har pni hört om Linköpings blodring? Atminstone har ni i historien läst om den grymma hästkur, om jag får begagna detta ord, som den stränge konung Karl IX efter sitt anträdande till regementet företog sig emot det aristokratiska onda, som så länge plågat landet, och den han uti ifrågavarande stad utförde. net är icke anledning tro, att menige man syn