— Hr Kinmansons recett i går afton var lika tilliredsställande för beneficetagaren och för publiken. För den förre, emedan han hade alldeles fulit hus, och för publiken emedan den ätersåg Robert af Normandie, som ännu aldrig blifvit gifven med mera ensembie. De fleste voro vid särdeles god röst för aftonen. Hr Gänther tyckes något hafva vunnit istyrka under denna säsong. Serdeles lycklig förekom han oss uti visan i första akten: aLycka! kom var mig bevågen,, den han sjöng med en liflighet, som mycket förhöjer behaget af detta glada stycke, hvilket är beräknad på verve och abandon hos sångaren. Hr Kinmansons eget parti utfördes ock med en fullkomlig renhet och säkerhet, förtjenster, hvilka icke äro någonting nyit hos denne skådespelare. Och Mil Jenny Lind har jemte sin fysiska utbildning på ett halft år, äfven ytterligare utveckiat sin herrliga sångarenatur! Hennes spel i femte akten, scenen vid korset i den tredje och kupletierna: Då jag drog bort från våra bygder,, äro dramatiska ställen, i hvilka sannolikt ingen konstnär på någon af Europas iheatrar öfverträffar henne. Endast om Fru Gelhaar kunde anmärkas, att hennes stämma var något svag i de första tre akterna, men detta kom deraf, att hon skonade sig för den fjerde, och publiken hade skäl att vara erkänsam derför; ty den stora och sköna!Cavatinan i denna sjöng hon med en så hänförande renhet och böjlighet och jemväl med ett uttryck, för hvilket vi specielt tacka henne. Ett stormande bifall följde derpå. Robert af Normandie är ett stycke, som utöfvar sin magiska kraft här liksom öfverallt och här med mera skäl, emedan man på fö ställen annorstädes lärer, hafva en sådan Alice Men det är ett af de stycken, som man icke