ras handhafvande, eller lyssnande till cmännen
af morgondagenn rätt ofta kan ha lust, att till-
intetgöra alltsammans och ge upphofsmännen
till spillo; men sådant må alla, som befatta sig
med dina angelägenheter, vara beredde på. Ditt
missnöje är ändå alltid möjligt att häfva med!
ytterligare upplysning, men att föra dig i led-
band med förbundna ögon, det vågar jag ickel
åtaga mig. Jag anser derföre pligtenligast, li-
kasom säkrast, att hvarken fördölja eller med,
dåd söka undanhålla för de nuvaranda repre-
sentanterne någon fördel, de redan ega eller:
kunna tillegna sig i sin närvarande, för kor-
porationerne lika tryckande, som otillbörliga!
ställning.
Förslaget om representationens aflöning af
statskassen må du icke anse såsom nykläckt i
min hjerna. Tvertom är det påtagligt, att det
långt för detta skulle blifvit väckt och genom-
drifvet, om ej statskassans uttömda skick, li-
kasom dess glupskhet, hittills städse gjort det
orimligt, att tala derom, under en tid, sådan,
som den framfarna, då alla upptänkliga sätt,
att skaffa statskassan nog pengar, upptagit riks-
dagsmännens lydiga sinnen till den grad, att de
till och med fördyrat medlen för dig, att vinna
en daglig upplysning om hvad som passerar, i
det de lagt bevillning på tidningspapper — en
för statskassan lumpen taxa, som egentligen
beter ctaxa på kunskap,. — Så må ingen el-
Jer undra, att de, i saknad af väckelse, från
dig och dina korporationer, dugtigt beskattat
båda två och de sednare in dupplo; men då
nu, som man påstår, och tack vare deras
frikostighet, som beviljade vid sista riksdag!
millioner lära finnas såsom öfverskott, då
vore det serdeles, om du, efter att hafva
uthärdat slik öfverflödig taxering under fyra
konsekutiva missväxt-år, icke skulle på något sätt
återfå de öfverblifne medlen, hvilka vanligen
anses egnade åt drickspenningar; om de an-
vändas till lindring för korporationerna — och
ingen kan neka, att de äro så betungade af arf-
vodena, att de alltid äro nästan färdige skänka
bort hela representationsrätten — din, förstår
du! — skulle möjligen ge representanterne ett
upphöjdare begrepp om deras kall och ett yt-
terligare motiv att handla med hänseende till
ditt intresse.
Bikar du bär eller vid riksdagen några po-
litiska räknemästare, som vilja inbilla dig, att
en del af Statskassan, den nemligen, som några
ibland dina, icke till någon korporation höran-
de, rotar tillsläppt, icke borde komma korpo-
rationerna ensamt till godo; så skratta dem
midt i synen, hvarigenom du bevisar, att du
förstår deras välmening. Och om än vidare du
får att kämpa mot sådana, som aldrig vilja fatta
det enkla, det naturliga, så vida de ej få
det konstrueradt i vissa höglärda formler; väl-
an, då må jag försöka, att till slut ge dig en
sådan formel:
Förbättring i lagstiftningen och samhällsin-
rältningen måste antingen sökas genom konsti-
tutionella myndigheter, genom upprorisk om-
störtning eller genom regentens maktspråk ; väl-
jer du det förstnämnda och fruktar för att in-
låta dig i det andra, så måste du önska riks-
dagar, ju tätare desto helire; men den makt,
som kraftigast kan hefordra beslutet om tätare
riksdagar, nemligen Riksens Ständer, förhindras
derifrån synnerligen af konsideration för de tren-
ne valda Ståndens kommittenter, en konsidera-
tion, som visat sig gå så långt, att Ständerna
en gång grundlagsvidrigt uppskjutit lagtima riks-
dag till det 6:te året; minska derföre riksdags-
kostnaderna för de oskäligt dermed betungade
valmännen, så har du ett (det enda någonsin
uppgifna) hinder mindre för täta riksdagar och
retormer — hvilket skulle bevisas.
Du ser måhända, kära Folk! att jag undvikit
intaga något om det tredje alternativet, nemli-
gen förbättring genom regentens maktspråk e-
mellan riksdagarne. Jag har med flit lemnat
denna lucka öppen att fyllas genom en kontra-
afhandling af dem, hvilka hoppas på den vägen
några verkliga förbättringar. Månne denna af-
handling ej kunde förtjena namn af Hoppets
seger öfver Erfarenheten,. — Adjö så länge!
— Hr Kinmansons recett i går afton var li-
ka tilliredsställande för beneficetagaren och för
publiken. För den förre, emedan han hade all-
deles fulit hus, och för publiken emedan den