ULU MILL VI OLLES USVER PAI Iovig SVE EA flera andra Europeiska hufvudståders, samt slutligen Finska folksagor och Blandade ämnen. Om tillfället medgifver, skola vi en annan dag kanske äfven ur detta sedhare arbete meddela ett elier annat utdrag; men tro oss för tillfölle göra läsaren mesta nöje, då vi ur den svenska nationalkalendern låna beskrifningen om fröken Rudenskölds schavottering, hvilket stycke innefattar en kort och väl hållen underrättelse om de händelser, som ägde sammanhang med detta beryktade politiska mål, hvilket utgör en så mörk fläck på den s. k. förmynda reregeringen, och hvars omständigheter, ehuru ofta föremål för muntliga samtal, hittills, så vidt vi känna, icke varit i ett sammanhang närmare beskrifna: FRÖKEN RUDENSKÖLDS SCHAVOTTERING. Bland de sällsammaste och man kan väl säga de smutsigaste episoder i Sveriges sednare historia är behandlingen af den så kallade Armfeltska konspirationen. Sammanhanget dermeca är ungefär följande, så vidt det blifvit offentligt bekant: Det berättas, men har aldrig blifvit fullkomligen utredt, att Gustaf III på sin setsäng författade ett testamente, hvarigenom han upphäfde det föregående och till förmyndare för sin son insatte, om ens Hertig Carl, åtminstone icke honom allena, utan ställde vid hans sida eti regentskapsråd, sammansatt af personer, till hvilka han hyste förtroende, och deribland äfven Armfelt. Detta testamente, som icke passade in med andra personers planer, förstördes derföre och blef aldrig offentligen omnämndt, utan man höll sig till det äldre, i Hofrätten förvarade. Så är det berättadt, men utan att sanningen deraf kan bestyrkas. Det vissa är imedlertid, att Hertig Cerl, till följe sf det äldre testamentet, allena tillträdde regeringen ech, utan att bry sig om de deri förekommande inskrärkningarna, utöfvade densamma med full kunglig makt och myndighet. Det är troligt, i anseende till Hertigens svaga och obeslutsamma karakter, att hvarken planen till testamentets förstörande, i fall det skedde, eller mängden af de åtgärder, som företogos under hans styrelse, utgingo från honom sjelf; men han råkade falla i händerna på en person, icke allenast nog ärelysten att vilja styra staten, utan äfven nog skicklig att begagna de medel, som behöfdes, att styra honom sjelf. Denne var Kammarherren Friherre Reuterholm, en man, icke utan talanger och statsmannaegenskaper, men af ett inbundet, hatfullt och hämndgirigt lynne samt ett odrägligt högmod, hvarigenom han från sig aflägsnade alla, förvärfvade talrika fiender, utan någon enda vän eller bundsförvandt, med undantag af några få, fala kreatur, som på förhand försvärja sig åt hvilken maktägande som heldst, blott han betalar, sam! ådrog äfven sina bästa afsigter ett misstroende och en motvilja hos allmänheten, som gjort, ati hans styrelseperiod — ty det var egentligen hans, och Hertigen lånade deråt endast namne! — kanske blifvit hårdare bedömd, än den förtjenat, och att man i allmänhet icke deråt gjort fullkomlig rättvisa. Hertigen hade er verklig passion, den enda som beherrskade honom: för ordensmysticismen. Denna passior visste Reuterholm begagna. Sjelf icke fri för detta svärmeri, som instämde med hans eget dystra lynne, var han likväl icke nog intagen deraf, ait den förblindade honom ända till fanatism eller afhöll honom från att se och begagna de fördelar, han derigenom kunde vinna öfver en vida större svärmare af ett inskränktare förstånd än Hans eget. Det var. således genora frimureriet och dess mysterier, han fanr vägen till Carls sinne, och vann mindre han: tillgifvenhet, än han beherrskade honom, genon uppskrämandet af hans inbillning, både genon ordens och politikens hemligheter och fasor Han skall sjelf flera gångor hafva yttrat sig on det besvärliga i det värf han åtagit sig, i de han nödgades vara ständigt. på sin post för at bevaka Hertigen, på det ingen måtte komm: öfver honom, bemäktiga sig håns sinne och le da honom på afvägar. Hans välde öfver ho nom och öfver landet var likväl ett ok, som a båda bars med ovilja, och som han ej förstor att göra älskadt af någondera, ehuru -mångei icke bättre och isynnerhet icke längre styrels blifvit det. Ifrågavarande styrelses första omsorg var, at skilja från affärerna och från sitt grannskap all dem, som egt Gustaf III:s ynnest och förtroendi Den förste och mest betydande? bland desse va Armfelt, en man med många personliga egenskape ch i synnerhet just dem, som Reuterholm sakna e, nemligen. detta älskvärda, intagande sätt al ara, som vinner hjertan ech eröfrar äfven prev erade sinnen. Han egde dessutom mod, talange okhet, skicklighet i underhandlingar och en vis