lifvet. Det synes, som om Petterscona länge be-
redt sig derpå under religiöst svärmeri, emzdan
hans Psslmbok fanas i fickan. Pottersson hads
dessuton långe grubblat öfver, att ban, utan att
veta hy.rföre blifvit afsatt från sin tjenst, likssom
öfver sin hustrus öde, sam fölidsn böst, elter nu
ett år sedan tog samma ändalykt, då hon fanus
död i ett dike å Södermalm, med hufvudet i gytt-
jan och fötterna i vädret.
BLANDADE ÄMNEN
(Insändt. )
Historisk betraktelse.
Sällan hafva thronafsävelser skatt frivuligt.
Makten är så !juf, att den svigtande spiran ej
en gång vill släppas från af ålderdom darravde
händer ianan vid grafvens rand. Oaktadt allt
hvad i underdåniga tal yttras om regeringshör-
dan3 tyngd, hvari regenterna sjelfva ivstämma,
vilja dessa ozerna kasta denna börda af, så lätt
det än vore och nnderstundom på goda grun-
der af de styrda ef erlängtadt. Ena emheteman
går med nöje till hvila, då han hunnit en viss
åller, som berättigar honom dertill, emedan han
tycker sig behöfva ro på gamla dagar och tror
sig ej äga fysiska eller själskrafter för att, som
sig bör, sköta sitt kall. ) Men att styra ettri-
ko, hvilket dock horde vara svårare, än att
vara militärperson, ledavot i ett verk, kamtre-
rare 0. s. v., dertill blir man aldrig för gom-
mal. Det hör till matsägelserna och besynner-
ligheterna i samhbällsförhållandet, att qvinnor,
ynglingar vid eljest omyndiga år, och utleva-
de gubbar tillåtas bålla i regeringstömmarne,
under det enstilde personer under dessa kate-
gorier, enligt lag eller serskilda fördrag, ära
ställde under förmyrderskap och ej få förvalta
sitt enskilda gods. Måhända utvisar jnost detta
förträffligheten af det rent konstiiutionelt-mon-
arkiska samhällsskicket, att personer, hvilka
under privata fäörhålsnden skulle vara omynd:i-
ga, konna såsom regenter ställas i spetsen för
nationen. Som genom en I
Iveklig organism an-
svarigheten faller endast på deras ministrar,
hvilka utöfva sjelfva regeringen, och regenten
efter regeln alltid bör tillhöra majoriteten a!
folkrepresentalionen, så är det nästan likgiltigt
hvilken i sådana stater sitter på thronen och
om han äger egenskaper att styra ett rike el-
ler icke, hvarföre man ock satt sakerna derstä
des gå väl, till och med då sinnessvaga perso-
per harit den konungsliga manteln. Da äro ock.
så att säga, sjelfva endast manteln åt det mo-
narkiska väsendet, hvars myndizhet de frcto
endast utöfvas af ministrarna, tolkar, så länga
de kunna behålla sina platser, af nationeis opi-
nion, uttryckt genom majoriteten at dess re-
resentanter. Munarkien är der mera en ide,
för att vinna kraft och enhet, än en verklighet.
efter det bagrepp man vanlizen derom fattar
Annat är, der allsna-regerandet är 1 fråga och
statens väl eller ve, de jure eller icke, beror
af ragentens personlighet. Då är det icke lyck
ligt, om en lättsinnig, behagsjuk och vid rege-
ringsärender ovan och ledsen qvinana, eller er
omogen och passionerad yngling, eller vanmäk.
tig och af sig kommenyzubbe för styret. ) Hi-
storien framvisar många prof af missöden, som
deraf för stater blifvit beradda. Sjelfve inse
vederbörande det icke. Egenkärleken och smick.
ret äro till hands, att förakomma en frivillig
abdikation, och då denna någon gång ägt rum.
har ånger öfver ett förhastadt steg i de flesta
fall snart visat sig. Den gamla historien har
likväl upptecknat: ett lysande undantag. Dio-
cletianus, en af Roms ypperligaste imperatorer,
utan börd, son af en slaf, tagen från soldat-
hopen och blott genom glansen af sitt svärd och
sina egenskaper upphöjd på den mest lysande
thron, som då fannsi verlden, mätt af makt och
ära, nedsteg sjelf vid en tilltagande ålder deri.
från, för att såsom enskild man i Dalmatien på
sitt lustslott glömma sin fordna absoluta herr
skaremakt och sköta sina blommor. Medan ban
medkejsare, som af honom förmåddes att fatt:
samma beslat, ångrande detta steg ville me:
våld återeröfra sin förra plats, hvilket kestad
honom lifvet, riktade den ädle Dioc!etianuy si
na blickar icke mera deråt och blandade sit
icke heller vidare i den allmänna styrelsen,
tan, hvilanda på sina lagrar, vördades hen fö
fordna idrotter af ett tacksamt folk ech, oat
tadt en birbarisk tid, skyddades till Hf ech e
gendom af efierträdarne på den thren, ban al
drig saknade. Hvilket mönster! 1!
) Redaktionen jgenkänner i derna uppsats en gam
mal och jatressant aobekant bekantskap sada
flera å- tillbaka. Författaren torde utan tvifre
förstå meningen med denna benämninrg.
Rd. anm.
4) Man vet att undantag dock finnas och att någo
gång skröplige män vid 80 års ålder äga nog
sankärlek att tro sig vara omistliga och ej kom