lifvet. Det synes, som om Petterscona länge beredt sig derpå under religiöst svärmeri, emzdan hans Psslmbok fanas i fickan. Pottersson hads dessuton långe grubblat öfver, att ban, utan att veta hy.rföre blifvit afsatt från sin tjenst, likssom öfver sin hustrus öde, sam fölidsn böst, elter nu ett år sedan tog samma ändalykt, då hon fanus död i ett dike å Södermalm, med hufvudet i gyttjan och fötterna i vädret. BLANDADE ÄMNEN (Insändt. ) Historisk betraktelse. Sällan hafva thronafsävelser skatt frivuligt. Makten är så !juf, att den svigtande spiran ej en gång vill släppas från af ålderdom darravde händer ianan vid grafvens rand. Oaktadt allt hvad i underdåniga tal yttras om regeringshördan3 tyngd, hvari regenterna sjelfva ivstämma, vilja dessa ozerna kasta denna börda af, så lätt det än vore och nnderstundom på goda grunder af de styrda ef erlängtadt. Ena emheteman går med nöje till hvila, då han hunnit en viss åller, som berättigar honom dertill, emedan han tycker sig behöfva ro på gamla dagar och tror sig ej äga fysiska eller själskrafter för att, som sig bör, sköta sitt kall. ) Men att styra ettriko, hvilket dock horde vara svårare, än att vara militärperson, ledavot i ett verk, kamtrerare 0. s. v., dertill blir man aldrig för gommal. Det hör till matsägelserna och besynnerligheterna i samhbällsförhållandet, att qvinnor, ynglingar vid eljest omyndiga år, och utlevade gubbar tillåtas bålla i regeringstömmarne, under det enstilde personer under dessa kategorier, enligt lag eller serskilda fördrag, ära ställde under förmyrderskap och ej få förvalta sitt enskilda gods. Måhända utvisar jnost detta förträffligheten af det rent konstiiutionelt-monarkiska samhällsskicket, att personer, hvilka under privata fäörhålsnden skulle vara omynd:iga, konna såsom regenter ställas i spetsen för nationen. Som genom en I Iveklig organism ansvarigheten faller endast på deras ministrar, hvilka utöfva sjelfva regeringen, och regenten efter regeln alltid bör tillhöra majoriteten a! folkrepresentalionen, så är det nästan likgiltigt hvilken i sådana stater sitter på thronen och om han äger egenskaper att styra ett rike eller icke, hvarföre man ock satt sakerna derstä des gå väl, till och med då sinnessvaga persoper harit den konungsliga manteln. Da äro ock. så att säga, sjelfva endast manteln åt det monarkiska väsendet, hvars myndizhet de frcto endast utöfvas af ministrarna, tolkar, så länga de kunna behålla sina platser, af nationeis opinion, uttryckt genom majoriteten at dess reresentanter. Munarkien är der mera en ide, för att vinna kraft och enhet, än en verklighet. efter det bagrepp man vanlizen derom fattar Annat är, der allsna-regerandet är 1 fråga och statens väl eller ve, de jure eller icke, beror af ragentens personlighet. Då är det icke lyck ligt, om en lättsinnig, behagsjuk och vid regeringsärender ovan och ledsen qvinana, eller er omogen och passionerad yngling, eller vanmäk. tig och af sig kommenyzubbe för styret. ) Historien framvisar många prof af missöden, som deraf för stater blifvit beradda. Sjelfve inse vederbörande det icke. Egenkärleken och smick. ret äro till hands, att förakomma en frivillig abdikation, och då denna någon gång ägt rum. har ånger öfver ett förhastadt steg i de flesta fall snart visat sig. Den gamla historien har likväl upptecknat: ett lysande undantag. Diocletianus, en af Roms ypperligaste imperatorer, utan börd, son af en slaf, tagen från soldathopen och blott genom glansen af sitt svärd och sina egenskaper upphöjd på den mest lysande thron, som då fannsi verlden, mätt af makt och ära, nedsteg sjelf vid en tilltagande ålder deri. från, för att såsom enskild man i Dalmatien på sitt lustslott glömma sin fordna absoluta herr skaremakt och sköta sina blommor. Medan ban medkejsare, som af honom förmåddes att fatt: samma beslat, ångrande detta steg ville me: våld återeröfra sin förra plats, hvilket kestad honom lifvet, riktade den ädle Dioc!etianuy si na blickar icke mera deråt och blandade sit icke heller vidare i den allmänna styrelsen, tan, hvilanda på sina lagrar, vördades hen fö fordna idrotter af ett tacksamt folk ech, oat tadt en birbarisk tid, skyddades till Hf ech e gendom af efierträdarne på den thren, ban al drig saknade. Hvilket mönster! 1! ) Redaktionen jgenkänner i derna uppsats en gam mal och jatressant aobekant bekantskap sada flera åtillbaka. Författaren torde utan tvifre förstå meningen med denna benämninrg. Rd. anm. 4) Man vet att undantag dock finnas och att någo gång skröplige män vid 80 års ålder äga nog sankärlek att tro sig vara omistliga och ej kom