excessplakatet de facto blifvit upphäfven, ty det fö-
rekommer icke i det år 48144 på Kongl. Maj:ts nå-
diga befallning utfärdade sammandrag af sådane
författningar, som å predikstolarne årligen skola
uppläsas. Detta är så mycket mera märkligt, som
sammandraget börjar med en Kongl. Maj:ts kungö-
relse, daterad den 6 Juli nämnde år, hvarest Kgl.
Maj:t förmäler sig bafva på presteståndets begäran
låtit upprätta det, att det noga blifvit granskadt,
att det innefattade alla de författningar, som årli-
gen borde uppläsas på predikstolarne, samt att, så-
dane författningarne der förekomma, skulle de upp-
läsas och tjena till efterrätte!se. I detta samman-
drag är ock för hvarje författning utsatt tiden, då
den skulle uppläsas ech om det skulle ske öfver
hela riket eller någon serskild ort e!ler ställe. Fle-
ra författningar äro äfven der upptagna, med bifo-
gad föreskrift, att de endast i Stockholm skulle
kungöras, men hvarken excessplakatet eller 4757
års stadga förekommer deribland, hvilket bevisar,
att Kongl. Maj:t funnit, det årliga kungörandet af
dessa stadgar ej vidare vara af nöden. Deras ute-
slutande i berörde samling kan så mycket mindre
tydas derhän, att de numera skulle anses till all
kraft och verkan upphäfne, som det finnes författ-
ningar, i afseende på hvilka det varit foreskrifvet,
att de årligen skulle kungöras, men hvilken före-
skrift sedermera blifvit återtagen, utan att författ-
ningens gällande kraft derigenom upphört. Sålun-
da stadgas i 25:te punkten ef Kong!. Förklaringen
den 23 Mars 4807, att Kongl. Förordningen den
25 November 4740 och Kongl. Förklaringen den
47 Ju!i 1747, angående landtkulturen, ej vidare
behöfde å ticgen årligen kungöras; men det kan ej
komma i fråga, att ju nämnde författningar, sådant
oaktadt, äro i full kraft gällande.
Då nu härtill ytterligare kommer, att excess-
plakatet blifvit ända intill sednaste tider i utkom-
ne författningar åberopadt och upplifvadt, såsom i
ofvannämnde 4737 års stadga och 1744 års Kongl.
bref, i Kong!. brefvet om våldsamheters hämman-
de i Stockholm den 42 Juni 1765, i Öfvers åt-
hållare-embetets kungörelse den 4 Februari 1782
och i Kong!. brefvet till denna Slottsrätt af den
149 Maj 1798; så hyser jag icke den ringa-
ste tvekan att anse piakatet ännu gällande och,
med tillämpning af dess 4 S, som stadgar, att
den, som, med skriande eller ropande på Stock-
holms gator, någon egenvillig excess begår, skall
derföre spisas med vatten och bröd, dömer jag
Löjtnant Höökenberg att, för ropande å allmän
gata, straffas med 4 dagars fängelse vid vatten och
bröd. såsom svarande emot de i 21 kap. 8 miss-
gerningsbalken, å en sådan förseelse, utsatte 5 da-
ler silfvermynts böter.
Hr Premicerlöjtranten Hedborg var af den tanka,
att, hvad först angick Löjtnanten Höökenberg, åt-
skillige personer väl intygat, att Höökenberg vid
ifrågavarande tillfälle burrat på planen utanföre
Kongl. Hofrätten, men då Löjtnanten med tvenne
vittnen styrkt, att bans uttryck varit churra inten,
hvilket Premierlöjtnanten ansåg innefatta detsam-
ma, som en uppmaning till folkhbopen att låta bli
att hurra och alldeles icke ett instämmande i hurr-
ningarne, kunde Premierlöjtnanten, för sin del, ej
fålla Höökenberg till något ansvar; och, i afseende
på Kopisten Sandström, fann P-emierlöjtnanten ho-
vom ej kunna åläggas värjemålsed, för att fria sig
ifrån angifvelsan att bafva hurrat i Kongl. Hof
rättens för:nek, för det fall att ansvaret skulle
blifva urbota, i synnerbet som Sandström icke be-
stämdt förnekat angifvelsen, utan förklarat sig ej
minnas, huruvida khan hurrat eller ej; hvaremot,
och som Sandström erkänt, att ban å planen utan-
före Kongl. Hofrätten instämt i hurraropen för As-
sessoren Crusenstolpe, och ehuru sådane ozåtaldt
ofta visat sig öflige såsom tecken afallmänt glädje-
betygelser, men icke ringaste utmärkelse till miss-
nöje, ansåg Premierlöjtnanten Sandström ej kunna
undgå att, för sålunda å allmän plats inom staden
föröfvadt oljud, böta, enligt 24 kap. 8 8 missger-
vingsbalken, 5 Daler silfvermynt med 4 Rdr 32 sk.
Bko; instämmande Premierlöjtnanten för öfrigt uti
Hr Rådmannen Eklunds yttrande.
aHr Eammarherren Frikerren Boije: Genom ran-
sakningen är upplyst, ait några personer den 44
Juni fö lidet år, vid tillfälle, då Assessor Crusen-
stolpe fördes till och ifrån Kongl. Svea Hof.ätt,
ropat hurra! på gatan utanföre och vid uppgången
till lilla tfravpan.
aUtropet hurra! är hos oss vedertaget såsom ett
uttryck, ett tillkännagifvande af välvilja och belå-
tenhet med en korporation eller en enskild person
Det finnes icke uttrykligen förbjudet i vår lag el-
ler våra polisförfattningar, bvadan det också be-
gagnas på offentlig gata, vid militäriska samlingar
och om skearsbord. Jag torde icke besöfva ing
i någon vidlyftigare detalj om detta utrops be-
gagnande, heldst ingen Stockholmsbo lärer finnas
som icke åhört, det esomoftast välviljan gjort sig
luft genom detta uttryck. Om man äfven antar
att detta utrop stundom användes, för att Cerige-
nom gifva tillkärna sitt missnöje, sin ovilja föl
något eller någon, så styrkes jag äfven i den tan:
tlkan, att poiismyndigheterns icke tro sig pligtigt
latt åtala ett slikt förfarande, bvaröfver jag, Som
exempel (för att icke säga prejudikat) vill anförs
Ide allmänt kända bändelserne: då den hbekantr
Skräddaren på hvita hästen och en beryktad Fn
Sandahl arresterades, hvilka åtföljdes, i vederbö
rande autoriteters närvaro, af ett långvarigt hur
rande, utan att polismyndigbe:en ansåg allmänhe.
ten hafva förbrutit sig och fö tjent åtal.
I Enär nu vid ofvannämnde tillfille, den 49 Juni
några få personer äro dels sfvertygade, dels med-
I gifvit, att de ropat hurra, hvars motif jag icke
tilltror mig bedöma, och hvarigenom ingen execes:
eller några våldsamheter uppkommit eller blifvi
begångna, finner jag, för min del excessulekate
icka användbart, och, på 2vund af den ofvanfört
deducerzde egenskipen och bruket afutropat kurra
icke skäl att fålla någon till ansvar för begagnan
det daraf, heldst lugnet uti tufvudstaden och tref
naden i det allmänna icke mora blifvit störda vid
Atta tillfälle. än vid andra dylika.
,
C
1
t
il
a I