rade genom dessa handlingar, af hvilka man kan
vänta, att ännu flere skola finna sin väg til
engelska pressen. Den berättelse, hvarom nu
är fråga, hade blifvit uppsatt af Don Carlos
sändebud hos den amäktige nordiske monarken,
och skickad till pretendentens hof. Innehållet
af samtalet hade i korthet varit följande:
Ni säger mig — hade monarken yttrat —
att ni blifvit väl emottagen i Wien, och att
furst Metternich öppnat för er utsigten till allt
möjligt understöd. Tro mig, derpå är icke ant
bygga. Österrike, sårbart från italienska sidan,
fruktar för Frankrike och dess ideer ; det vä-
grade år 4830 att uppträda emot dett: land,
och det skall hålla sig undan, så vida det icke
lyckas att bringa hela det öfriga Europa i wa-
pen emot jakobinismens angrepp. Preussen vill
lugn. Dess ministrar stå för närvarande på god
fot med Frankrike. Don Carlos och den prin-
cip, som vi försvara, har af Preussen ingenting
att vänta, så länge dessa förhållanden äga be-
stånd. Holland är i samma belägenhet; den
gamle konungen är blott sysselsatt med sina
egna angelägenheter; han har säkerligen gifvit
eder sköna löften, men dervid stannar han också.
Jag uppbjöd allt möjligt, för att åt honom bi-
behålla Belgien. Att han förlorade detta land,
var dels hans eget fel, dels Österrikes och
Preussens skull. Den ende prins i Europa, som
ståndaktigt är eder sak tillgifven, är Carl Al-
bert, konungen af Sardinien, hvars arme skall
utgöra avantgardet vid nästa koalition. Konun-
gen af Neapel fruktar för sitt rike, och tycker
om bofvet i Tuilerierna. Jag gläder mig, att
af eder förnimma så goda underrättelser om
hertigen af Bordeaux; likväl fruktar jag, ett
genersl Nugeant bedömer honom alltför för-
delaktigt; ty det är knappt möjligt att han,
uppfostrad så, som han blifvit det, skuile kunna
vara skicklig att föra ett rikes tömmar i så
svåra tidsförhållanden. Jag värderar hertigen
och hertiginnan af Angouleme; de förtjena akt-
ning såsom enskilda personer, men äro alldeles
icke i stånd att bära en krona. Hertigen gjorde
orätt att antaga konungatitel, då han icke i
Frnkril e kunde försvara den med vapen i hand.
Öfver Carl X hade jag personligen skäl att
beklaga mig; ban bedrog mig på det gröfste
sätt, och detta var en af orsakerna, hvarföre;
jag lemnade honom åt sitt öde. Då jag erfor
hans afsigt, att sätta den konstitutionella kartan
å sido, skickade jag en af mina adjutanter till
honom, för att göra föreställningar emot hans
beslut. Jag gjorde honom uppmärksam på, att
Fransmännen icke voro ett folk att skämta
med, och bemödade mig att bringa honom ifrån
användande ef våldsamma medel, om sådana
verkligen lågo i hans beslut. Jag skildrade för
honom de medel, kartan sjelf erbjöd till vin-
nande af hans syftemål. Jag rekommenderade
honom, att icke sky några uppoffringar, för att
bibehålla en majoritet i lagstiftande församlin-
gen, och yrkade på nödvändigheten att öfver-
allt gå till väga med lagliga medel. Han sva-
rade mig, att det aldrig fallit honom in att öf-
verändakasta kartan, att jag hade blifvit förd
bakom ljuset genom de liberales berättelser;
och straxt derefter utgaf han de olycksdigra
ordonnanserna! Och ni minnes huru fegt hans
anhängare betedde sig, och ni ser huru de nu
försvara revolutionära principer, för att tjena
sin sak! Skriftställarne i Gazette de France,!
hvilka ni berömmer, äro hycklare; ni kan hel-
sa från mig och säga dem det; on ne fait de
Vordre avec le suffrage universel (man befor-
drar icke ordningen genom allmänna val). Obe-
ständigheten och fegheten hos anhängarne af
legitimiteten bevisa ingenting emot sjelfva prin-
cipen. Af England har man ingenting att vänta,
secan det öfvergifvit sin rättvisa sak och trädt,
i förbund med usurpationen. Det skall dock
en gång inse och ångra sin villfarelse. Don
Carlos framgång skulle vara medlet att åstad-!
komma konungadömets slutliga triumf och det
kompletta tillintetgörandet af den Fransyska
skolans antisociala grundsatser. Låge mitt rike!
närmare hbalfön, vore jag, såsom Österrike, herre
öfver Italien, så skulle alla Englands och Frank-
rikes hotelser icke afhålla mig ifrån att skicka,
en armå till denne furstes bistind. Men hvad
kan jag väl göra på sådant afstånd? Jag är .
beredd att understödja honom; men jag kan
ju icke upphäfva mig till ensam försvarare 2f
hans rättigheter. De andra makterna måste
likaledes dertill bidraga, och jag vill göra lika
så mycket, ja, mera, än någon af dem. Men
Don Carlos måste söka att slå ett afgörande
slag; och rekommendera bonom, å mina väg-
nar, att öfvergifva det afskyvärda repressalie- i
system, som väckt Europas förbittring och af-
sky emot begge de krigförande parterna på half-
ön. — Detta är innehållet af samtalet; men
af andra likaledes tagna papper visar sig, att,
oaktadt alla löften w,nderhandlarens mission
;
s
j
JS