A., Uiversmedsmäåstare 15,520; Upberg, E., 41,401;
summa Bko Rdr 9235 4014.
TIOBUTANES SDU OSNRESOR
RÖST UR ETT SVENSKT STATSFÄNGELSE
OM STÄLLNINGAR OCH FÖRHÅL-
LANDEN.
9.dra Artikeln.
Vi meddelade i förra veckan en kort öfver-
sigt af planen för denna skrift, jemte några ut-
drag derutur, och yttrade tillika, att vi anse
detsamma uti sin praktiska syftning, på det he-
la, ega företrädet framför flera föregående af
samma författare, utan att derföre vilja obe-
tingadt underskrifva allt hvad Förf. deri fram-
ställer.
Just denna arbetets praktiska syftning gör
det likväl så mycket mer väsendtligt, att ej
låta några irringar deri passera obemärkta. Vi
gå sannolikt dermed Förf:s egen önskan till
mötes, som utan tvifvel icke har det ansprå-
ket att vara ofelbar, utan fast mer, att med
det honom egna, lifliga framställningssätt gifva
en väckelse och åpropos ät andra till närmare
skärskådande af de föremål, som framför allt
äro af vigt och intresse, i närvarande ögonblick,
på Sveriges politiska skådeplats.
Ett yttrande förexommer i Hr Grefve Anc-
karsvärds för ett par månader sedan införda
artikel i Aftonbladet, att cKonungen i Norge
aldrig kan komma i bryderi för rekryteringen
af sin rådgifvarepersonal, emedan kandidater-
ne der äro till öfverflöd utmärkte af det all-
männa förtroendet och att motsatsen till det-
ta förbållande bos oss endast kan förklaras i-
från våra former, genom hvilka den sanna och
verkliga dugligheten ej kan komma fram.
Emot denna sistnämnda sats har Förf. till
arösten, uppträdt i en temligen häftig ton och
derom sagt, att Gr. Anckarsvärds afraseologi är
lika haltlös, lika kräfstina, lika skef, med o0-
efterrättlighetens egen; lika lätt tillintetgjord
vid minsta vidrörande, med en smula sakkän-
nedora, förnuft och logik,. — För att nu, så-
som han yttrar sig cgöra begripligt, åskådligt,
ovedersägligt, att det är oefterrättlighetens e-
gen oförbåtterliga vilja, och icke våra former,
som vålla embetsmannapersonalens och embets-
mannaanseendets närvarande lägervall i Sverigen,
har rösten, dels uppräknat de flesta berömda
namn, som funnits i vår historia ifrån Gustaf II
Adolfs tid,) dels ock sjelf fästat uppmärksam-
heten derpå, att landet ännu eger ett icke o-
betydligt förråd af utmärkte män, om man
vill använda dem. Han anställer jemväl i det-
ta hänseende en revy med en hel mängd nu
lefvande personer jemte förslag huru debörde
användas, hvilket slutas med uppsättandet af
en formlig minister. Det är egentligen denna
del af brochyren, som det är angeläget att nå-
got närmare skärskåda. Här har den berömda
skildraren nemligen riktigt tagit till storslef-
ven, som man säger, och med en öfversvinne-
lig frikostighet ur sitt ymnighetshorn tömt si-
na gracer öfver land och rike. Sålunda har han
till de tvenne juridiska chefsplatserna JusitieStats-
ministers och Canzlersembetena icke mindre än10
efterträdare; en Richert), en Callerholm,
en Törnebladh (f. d. Justitie Ombudsmannen),
en Livijn (Generaldirektören), en Ehrenborg
(President i Skånska Hofrätten), en Uilberg (Ju-
stitie Borgmästare), en Poppius; en Hedenstjer-
na (Advokatfiskalen i Götha Hofrätt), Berg von
Linde (Hofrätts-Råd i Skånska Hofrätten), Lan-
din (Just. Ombudsmannen). Till StatsSekrete-
rare för krigsärenderna föreslås n. v. Landshöf-
dingen i Christianstad Hr von Rosen, såsom
författare till det förtjenstfulla arbetet areflexio-)
ner öfver svenska srmåens organisation, hvilket
utgafs i Christianstad år 1832 och kort deref-
ter jemväl utförligare anmältes i Aftonbladet;
onekligen ett ganska lyckligt val, ifall mannens
praktiska skicklighet svarar emot den talang
m —— (— — oo
) Det är tydligt, att Rösten här missförstått
Grefve Anvnckarsvärds yttrande, som icke ve-
derlägges af de namn han framdragit. Hvem
skulle väl vilja bestrida, att personer med
utmärkt förmåga att urskilja talangerna varit
i stånd att framdraga sådana under alla for-
mer och använda dem på den plats, der de:
passat? Hölle man sig derföre ensamt
vid detta argument, så skulle formerna så-
ledes vara aldeles likgiltiga, emedan det ändå!
i det hela blott gifves två slags regeringar:
goda och dåiliga, och båda slagen kunna
träffas under alla former. Men frågan är
egentligen: hvilketdera är mest tjenligt, att
framkalla utmärkta män, hvilketdera ger me-
sta sannolikhet för en god eller dålig sty-
relse, de goda eller de dåliga formerna? Och!
bör man ieke nitälska för, att sådana former
hklifva gällande att rum måeto oifvacs åt ta
i