len mot mig yrkat, så återstår dock alltid för mig, liksom för hvarje annan medborgare, hvilken inför lagen måste redovisa sitt handlingssätt, behofvet att freda detta för anklagelser, äfven om de, såsom Du, framträda i samma form som de, hvilka redan blifvit vederlagde. Detta behef visar sig kraftigare i den mån man känner vigten af ett obeflåckadt anssende hos en embetsman, ehvad omfattning dess verkningskrets än må äga, och det är vid känsian häraf, som jag på en gång inser min pligt att efter förmåga bemöta dessa anklagelser, och med hvilka svårigheter uppfyllandet deraf är förknippadt. Det finnes nemligen många, hvilka ehuru utan förutfattadt beslut att fördöma, likväl icke af de framställde fakta kunna bilda sig en grund för frikännande. I den mån detta härleder sig från svårigheten att göra sig redo för förhållander inom ett för mängden främmande yrke, blir ock möjligheten för mig att vederlägga de väckta tviflen försvärad, emedan mycket af hvad sjömannaerfarenheten såsom axiom antagit, måste, för att inför den i yrket oerfarne gillas, bevisas. Om åter dessa axiomer icke få gälla, utan andra efter behag substitueras, då blir all bevisning omöjlig. Jag måste då dömas skyldig, emedan olyckan inträffat, utan att till mitt försvar kunna anföra, att den timat oaktadt de försigtighetsmått, hvilka resans förhållanden och allmän sjö-coutume ålägga, icke blifvit åsidosatte. Ifrån denna synpunkt synes ock Hr Krigsfiskalen hafva velat utgå, då han lägger till grund för sin besvärstalan den sats, attjeg borde apresumeras skyldig intill dess motsatsen blifvit bevisad, samt derefter förklarar, att jag felat i denna bevisning, emedan jag ej anses hafva kunnat cuppgifva och styrka, att strandningen föraorsakats af någon enda olycklig tillfällighet, som ehvarken kunnat förutses eller afvärjas. Gerna medger jag med Hr Krigsfiskalen, att jag icke förmått och aldrig skall förmå att bevisa min oskuld, om enda vilkoret derför vore, att kunna bestämdt cuppgifvan och lagligen astyrka hvilken den kraft varit, som vållat fertygets strandning. Ett sådant vilkor skulle, med det nyckfulla eiement, mot hvilket en sjöman måste strida och med allt det osäkra, hvarpå ett fartygs navigering beror, i de flesta fall blifva alldeles omöjligt att uppfylla, och gäcka hvarje bemödande å Befälhafvarens sida, att värja sig från åtal. Men om kan förmår ådagalägga, att vid förolyckandet af det honom anförtrodda fartyg intet af de försigtighetsmått blifvit uraktlåtet, hvilket sjömanna-erfarenheten stadgat såsom grunder för fartygs navigerarde vid den tid olyckan timade, då borde väl någon högre bevisning billigen och lzgligen ej af konom kunna til! frikännande erfordras. Jag hyser den fasta tillförsigt, att Eders Kongl. Maj:t Nådigst vill ur denna synpunkt betrakta, hvad jag här går att till mitt försvar i underdånighet anföra. Det är egentligen ur 2:ne hufvudpunkter, som, enligt min urderdåniga tanka, en befälhafvares förhållande vid ett så beskaffadt tillfälle som detta terde böra skärskådas, till utrönande, huruvida vålleandet till olyckan må honom tillräknas eller icke, nemligen: 4:mo Har, med stöd af de grunder, dem vetenskap och erfarenhet angifva, fartygets kurs blifvit riktigt vald och äro under resan de medel begagnade, som erbjudits att försäkra sig, det denna kurs ock verkligen blifvit styrd? 2:do Har vid strandningstillfället allt, hvad möjligen till fartygets räddning kunnat åstadkommas, biifvit iakttaget? För att riktigt kunna besvara dessa frågor och på grund deraf rättvist bedöma handlingen, erfordras att, såsom pluraliteten af Kongl. KrigsHofrättens Ledemöter antogit, tänka sig in uti de förbållanden, hvarunder tilldragelserne timat. I motsatt fal! finnes det ju icke någon måttstock, hvarefter de afacta och bevis, hvilka Hr Krigsfiskalen i sitt) underdåniga anförande vill lägga till grund för omdömet, skola mätas. Ty att på sätt Hr Krigsfiska-! len synes antyda, vilja bedöma ett fartygs navige-!:! ring efter dess mer eller mindre öfverensstämi! melser med de Generalkursar, hvilka i beskrifnin-;:! ger öfver olika farvatten förekomma, uten afseen-j; de på buruvida förhållanderne sådant erfordrade,; vore visserligen en orättvisa icke allenast emot den person, hvars handling blifvit föremål för gransk-1 ning, utan ock emet yrket i allmänhet. De veteni skapliga och empiriska grunder, hvarpå detta hvi-j: lar, skulle härigenom reduceras till en enkel kän; nedon: af kursar och distancer orter emellan, af i L J f d t l 1 ringa nytta i praktiskt afseende, der man af så; minga skäl arser sig både kunna och böra derifrån ! afvika. Ej mindre orättvist skulle det synas, ett klandra en fartygsbefälhafvare för uraktlåtenhet att; använda en myckenhet af de medel, hvilka kunde begagnes att bjelpa fartyg af grund, utan att tillse huruvida dessa hielpmedel vid förhandvaran-. de tillfälle varit användbare. Att bedöma handlin-, gen efter den ställning, hvari den handlande med ,: skäl förmodade sig vara, och icke efter det för-t hållande, hvaruti den olyckliga utgårgen visade att 1 han befann sig, vågar deremot jag i underdånighet 7 30s8e vara med rättvisans fordringar mera öfver! ensstämmande. ) Rörande den valda kursen bafva såväl Kgl. Krigs-Hofs Rättea som Kommitterade twll Leggbokens granskning fi funnit, att denna, med afscende på ett Ångfartygs egen-g skaper och väderlekens förbållande under resan, icke vaid rit underkastad någon anmärkning. Att således öka vidk iyftigheten med at ånyo besvara, hvad Hr Krigsfiskalen n oförändradt vidhålier i fråga om kursbestämmelsen, torde s enses öfverflödigt. Som dock Hr Krigsfiskalen uti sine )b anderdåniga besvär åberopar hvad en af Egl. Krigs-Hofmn Rättens Ledamöter Hr General-Adjutanten och Kommen, fi dören m. m. Akrell i detta och andra scientifika rörande :!n fall anfört, torde jag nu i underdånighet få vill besvaranti de här upptaga desse anmärkningar för så vidt de röra: f: den af mig begagnade kursen. St Hr General-Adjutanten arser nemligen att, oaktadt jag d väl ej kunde synas beböfva välja en kurs i likhet med s hvad seglande fartyg bruka, så var dock den jag begagli rade för knapt beräknad, för att, utan full visshet hvar!sc Fartyget sig befanr, våga nalkas eller söka förbigå Jut-ja land. Denna anmärkning, hufvudsakligen riktad mot beli stömmandet af den kurs, hvilken natten före strandningen! v begagnades, hvilar således på afgörandet af den frågan, ic TSE 0 oP 11 TT