FRÅN SUNDETS VÅG, TILL LÖGARNS
STRAND.
(Reseintryck.)
(Forts. från J4 252.)
På en gästgifvaregård, vid inträdet i norra
Skåne, gaf mig händelsen en reskamrat, pi
samma åkdon till nästa håll, i en gammal, tref-
lig gubbe af Jägeristaten. Det var en äkta,
inbiten Nimrod, med tvenne koppelbundar fram-
för sina fötter och bössan oeftergifligt vid sin
sida i vagnen. För öfrigt en ganska lämplig
romanfigur! I ljusgrön, skäligen sliten vad-
mealsrock, öfver bröstet ett gult läderbälte, med
stora, gammalmodiga messingsbeslag i drifvet
arbete, en försvarlig hirchfängare, grön klädes-
mössa med en utblekt guldgalon omkring, samt
stora kragstöflar. Den goda mannen hade i
nära fyratio år ströfvat omkring som jägare i
denna samma trakt; han kände således hvar-
enda buske och sten, som här fanns, och gjorde
mig det nöjet att initiera mig i hvarje detalj
af den vägsträckas topografi, som vi reste fram.
affär — sade han och qväfde en suck, — hör,
som ni nu ser endast några snår, men för det
mesta odlad mark, var för trettio år sedan den
ypperligaste bokskog, tjock och mörk, så det
var en glädje åt! Ja! — fortfor han och hans
ögon plirade af en upplågande eld, — den var
så djup och tät, att man var rädd fara derige-
nom, så fort det blef skumt, och ait man slog
ibjel folk derinne! . . . Hvad är det nu ai
desse sköna, herrliga skogar? Rättnu ha vi
knappt nog någon enda qvar, man hugger ut
dem, man tar upp åker och äng öfverallt,
man ... Jag såg mig omkring och fann, att
mannen hade rätt, plogen hade eröfrat alt;
och jag måste förena mig med min gamla he-
derliga skogsamatör i en veklagan öfver den
vandalism, som förstört en så ovärderlig och
förträfflig skog, der man till och med kunnat
i säkerhet röfva och mörda folk. Samma en-
tusiastiska kärlek, som till de gamla boksko-
garna, hyste han äfven för rapphönsen, hvars
utrotare han fördömde till Gehennas brinnande
svafvelsjöar. Också förmenrade han, att på hans
gebit ingen, sedan långliga tider, understått sig
skjuta en enda rapphön2. Om vintern mellan
4813 och 4844, då det var utomordentlig!
kallt, hade han skaffat hen aila ungarna ock
skött dem inomhus, emedan de annars skull
frusit ibjel. Han hade fått sin lilla syssla å!
4800, då Gustaf Adolf var nere i Skåne. Be
sagde Gustaf Adolf hade annars, enligt hvac
min språksamma reskamrat förtäljde mig, vic
samma tillfälle varit inkognito öfver i Köpen-
bamn. Han hade från Helsingborg rest til
Helsingör, der han fick sig en hyrkuskvagp
och med denna helt ensam begaf sig till Dansk:
hufvudstaden. En jude hade här på värdshu
set, der Gustaf tagit ie, kännt igen den förnä
ma resanden och skyndat att låta nyhete
komma för Dazska kungens öron. Gustaf Ado!
fick imedlertid nys om förräderiet och for ge
nast tillbaka med samma skjuts. Ankomme
till Helsingör, betalade han kusken först de
öfverenskomna priset i klingande specier, oc
stack honom så i handen lika stor summ:
såsom drickspengar, sägande: Se der! d
skall väl något ha för det du skjutsat Svensk
kungen! Men kusken var icke så lätt förbluf