FRÅN SUNDETS VÅG, TILL LÖGARNS STRAND. (Reseintryck.) (Forts. från J4 252.) På en gästgifvaregård, vid inträdet i norra Skåne, gaf mig händelsen en reskamrat, pi samma åkdon till nästa håll, i en gammal, treflig gubbe af Jägeristaten. Det var en äkta, inbiten Nimrod, med tvenne koppelbundar framför sina fötter och bössan oeftergifligt vid sin sida i vagnen. För öfrigt en ganska lämplig romanfigur! I ljusgrön, skäligen sliten vadmealsrock, öfver bröstet ett gult läderbälte, med stora, gammalmodiga messingsbeslag i drifvet arbete, en försvarlig hirchfängare, grön klädesmössa med en utblekt guldgalon omkring, samt stora kragstöflar. Den goda mannen hade i nära fyratio år ströfvat omkring som jägare i denna samma trakt; han kände således hvarenda buske och sten, som här fanns, och gjorde mig det nöjet att initiera mig i hvarje detalj af den vägsträckas topografi, som vi reste fram. affär — sade han och qväfde en suck, — hör, som ni nu ser endast några snår, men för det mesta odlad mark, var för trettio år sedan den ypperligaste bokskog, tjock och mörk, så det var en glädje åt! Ja! — fortfor han och hans ögon plirade af en upplågande eld, — den var så djup och tät, att man var rädd fara derigenom, så fort det blef skumt, och ait man slog ibjel folk derinne! . . . Hvad är det nu ai desse sköna, herrliga skogar? Rättnu ha vi knappt nog någon enda qvar, man hugger ut dem, man tar upp åker och äng öfverallt, man ... Jag såg mig omkring och fann, att mannen hade rätt, plogen hade eröfrat alt; och jag måste förena mig med min gamla hederliga skogsamatör i en veklagan öfver den vandalism, som förstört en så ovärderlig och förträfflig skog, der man till och med kunnat i säkerhet röfva och mörda folk. Samma entusiastiska kärlek, som till de gamla bokskogarna, hyste han äfven för rapphönsen, hvars utrotare han fördömde till Gehennas brinnande svafvelsjöar. Också förmenrade han, att på hans gebit ingen, sedan långliga tider, understått sig skjuta en enda rapphön2. Om vintern mellan 4813 och 4844, då det var utomordentlig! kallt, hade han skaffat hen aila ungarna ock skött dem inomhus, emedan de annars skull frusit ibjel. Han hade fått sin lilla syssla å! 4800, då Gustaf Adolf var nere i Skåne. Be sagde Gustaf Adolf hade annars, enligt hvac min språksamma reskamrat förtäljde mig, vic samma tillfälle varit inkognito öfver i Köpenbamn. Han hade från Helsingborg rest til Helsingör, der han fick sig en hyrkuskvagp och med denna helt ensam begaf sig till Dansk: hufvudstaden. En jude hade här på värdshu set, der Gustaf tagit ie, kännt igen den förnä ma resanden och skyndat att låta nyhete komma för Dazska kungens öron. Gustaf Ado! fick imedlertid nys om förräderiet och for ge nast tillbaka med samma skjuts. Ankomme till Helsingör, betalade han kusken först de öfverenskomna priset i klingande specier, oc stack honom så i handen lika stor summ: såsom drickspengar, sägande: Se der! d skall väl något ha för det du skjutsat Svensk kungen! Men kusken var icke så lätt förbluf