vu UlTIIL, SVIN MYAljv pA VÄ SATTE M HYSCMM
eftersträfva. Vi skole förklara detta närmare
genom en kort resumå af innehållet.
Författaren börjar genast på första raden att
fästa uppmärksamheten på den blifvande riks-
dagen, och den utsigt, den kan lemna till nå-
got resultat, någon cupplösning på upplösnings-
tillståndet. Men han beklagar tillika, att en
fyrdelning försvårar ett sådaut resultat, likasom
en dylik splittrar vår stånds-representation.
Han beskrifver härefter hvad han förstår med
denna fyrdelning. Först en ringa flock, som
afortfarande finner sin räkning vid, att dyka i
akölvattnet efter en oefterrättlig och oförbät-
aterlig vilja, den der utan kompass seglar vind
aför våg, och, hänförd af sitt trelska lynne,
coftast, lik käringen, mot strömmen,. Denna
kathegori, menar Författaren, agerar genom
härolder, som visserligen också föra orden 107
aS:n räfst och reform på tungan,, men deras
amanöver att blanda bort korten, röjer sig
deri, att de, aför att skaffa oefterrättligheten
aluft,, söka aleda räfsten ända ned till tidnings-
akäbblet,, samt låta 407 hålla sig cendast vid
afiguranterne i konseljen, medan asidoinflytan-
adet lemnas i orubbadt bo. (Det är ej svårt
att se, på hvem härmed pekas). — Eit cojem-
aförligt större antal ser han i dem, asom byg-
aga hela sia förtröstan på framtiden, så, som
astädse skett och måste ske i ärftliga konunga-
cdömen, emedan i dem slumpen, men icke all-
amänna öfvertygelsen ställer nationernas horo-
askop, och förhoppningarna på ett stundande
amåste blifva kännbara i samma mån, som o-
alägenheterna af det närvarande äro kännbara.,
En understucken opposition, menar han, amed
aliberalismens fraser och popularitets tiggeriets
asmil på läpparna, uppbär släpet af denna fraw-
atids mantel., Här citeras ett par histori-
ska paralleller från andra länders aframtider,
som äro beskrifna med hans vanliga uddighet,
men hvilka vi, för att ej afskrifva alltför myc-
ket, lemne åt läsaren att hemta af sjelfva bo-
ken. — uDen tredje, hittills föga talrika katbe-
agorien, går sin egen väg, utan att låta dåra
asig af någondera sidans förespeglingar, väl ve-
atande, det begge sakna både urskillning och
astyrka, aitt sjeifve rycka statshjulet ur det
aspår, som leder till brådjupet, och att ingen-
adera har nog upphöjd själ, att utan afseende
apå enskilda tycken, med förtroende vända sig
till dem, som äro hedrade med nationens., Här-
vid åberopar Förf. ett yttrande af en Bonapartist
om restaurationens sista dagar: cMan önskade
aej annat än tillgifvenhet, endast tillgifvenhet:
adet vill med andra ord säga: askryt och skrikp;
hvilket han anser äfven knnna tillämpas på oss.
(Månne Statstidningen och andra devuemangets
organer — här känna igen sig?) — Uti den
fjerde kathegorien ändtligen rangerar han ade
atecken förbidande neutrer, som låta sakerna
ahafva sia gång, offrande på fosterlandets altare
aendast sina välönskningar och beredde att slu-
eta sig till, samt med tu fingrar å bok svärja
atro- och huldhetsed åt hvilket system som
ehelst, endast det på sistone må behålla se-
Czern.n
Efter denna revy med de serskilda falanger-
n2, öfvergår Förf. till en framställning, å ena
sidan af den blifvande riksdagstaktiken, sådan
han föreställer sig den i de båda förstnämnda
fraktionernas intress2, och å den andra, af den
plan han sjelf anser böra följas. Vi måste här
citera ett par sidor ordagrannt, för att lärgre.
fram kunna i ett följdrikt sammanhang behand-
la vissa delar af skriften, som icke böra lem-
nas utan kommentarier.
qOef:errättligheten och framtiden, säger Förf.
pag. 6, cinbilla sig begge hafva spelet vunnet, om
de lyckas blifva mästare af den instundande Tiks-
dagen. Deraf den ena sidans ömkligt löjliga och
illa dolda bäfvan för en sammansättning, eller sam- i
manverkande opposition (koalition); och den andras
äflande, att insmugla sina kreatur bland förenin-
gen och hennes ledare. Ingendera begriper, att
begge blifva ohjelpligen förlorade, om någon intrig
skulle lyckas, att längre innesluta missnöjets ång-
krafi, hvilken då ofelbart kommer att spränga
sjelfva pannan. Den oefterrättliga och oförbätter-
liga viljan har aldrig anat någon annan statskonst,
än söndringens! — söndring mellan intressen, sön-
dring mellsn åsigter, söndring mellan korporatio-
ner, söndring mellan individer. I allt annat en
lekboll för nycken och minuten, har oefterrättlig-
heten endast i denna punkt slutit sig till en fast
grundsats, nu mera genom sjelfva vanans makt lika
införlifvad med föreställningssättet på ett visst håll,
som böje!sen att skryta och ljuga är det med Gas-
cognare) och penningebegäret med synagogans barn,
äfven sådana bland dem, som gifvit påskalammet
på båten, när bröd och vin öppnat mera lysande
utsigter. Väl är det, enligt vanlig slutkonst, otvif- 1
velaktigt, att kraftigare bevekelsegrunder, större
sannolikheter aldrig företett sig, än just nu, till
samdrägt och verksamhet hos medborgare af alla
stånd och vilkor, att, med åsidosättande för till-
fället af allt enskildt groll, så eftertryckligt handla
inom de grundlagliga formerna, att hjelpen mot det,
hittills bedrifna landsförderfliga marionettspelet ej
må behöfva sökas utom densamma (ty bjelp måste; n
mm Am mo mork Av on
Ön p- —
mm AMA BO PR DA - —- AH MA