Ira ord, den ståndpunkt, som kallas Suprana-;
juralism är oundviklig och oundgänglig för att
söra oss till christne; men redan sjelfva Ratio-
nalismen, om den är äkta, visar nödvändighe-
ten för oss att vara supranaturalister. Detta,
som blivit uttaladt i lärda ordasätt, betyder
vildeles hvad den enfaldige menar, då han sä-
ser sig af sjelfva sitt förnuft ledas till att i det
högsta ämnet böra fly till tron. Det är så för-
nuftet gör, när det är helt. Blott det halfva
förnuftet stannar vid sig sjelf. iott den o-
rätta allsidigheten stannar vid att vara allenast
allsidig (se ofvan). Och blott den oäkta ratio-
nalismen stannar vid rationalism. Detta stan-
nande är detsamma som att i filosofen förblif-
va på nollpunkten, och i samhällsfrågorna ar-
bela för att intet resultat målte komma å väg.
Ett så aktadt namn, som Herr Reu-
ferdahls, må lända oss till ursäkt för, att vi nog
länge uppehållit oss vid den tredje författarko-
lonnen, dit han, efter sina hittills utgifna poli-
tiska arbetens tendens, osvikligen hör. Vi för-
moda, att icke någon af Hr R:s läsare ställa!
detta vårt omdöme i fråga, han sjelf minst un-
dant2gen, emedan han otvifvelaktigt satt sig tillj
mil, att såsom skriftställare just nå det ideal,
hvicket vi tecknat såsom den tredje kolonnens
karakter. Vår afsigt är att göra en man af Hr
R:s förtjenster all möjlig rättvisa; 1 nästföljan-
de artikel, der en närmare undersökning om!
hans närvarande uppsats i Qvartalsskriften kan
ske, hoppas vi komma att visa detta. Nu må-:
ste vi först med några ord äfven karakterisera
det fjerde författareslaget.
Af det föregående inses lätt, hurudant detta
måste vara. Vi mena härmed en afdelning auk-
torer af så beskaffadt lynne, att de med klart
erkännande af båda A- och B-partiets så för-
tjenster som fel, göra begge fullkomlig rättvi-
sa — och häruti likna den tredje kolonren —
men derutöfver tillika besluta sig för någon-
ting visst enskildt, fattande detta beslut af re-
na grunder och ej af nyck, utan till följe af
verklig insigt om hved i tidehvarfvets sanna
bana ligger. Detta, med några få ord utsagda,
innebär likväl större svårigheter, än mani hast
föreställer sig. Ty det är lätt nog, att ener-
giskt arbeta åt ett visst ech gifvet håll, då man
icke känner den motsatta riktningen och såle-
des icke hindras af några motsatta skrupler
från den sidar: om man alltså känner den, men
är nog orättvis att icke efterfråga den, så kan
man äfven temligen oförbindrad framgå i sin
ensidighet, och uträtta mycket, åtminstone brå-
ka mycket. Detta är första och andra kolon-
nens methodik: de talrikaste bland våra skri-
benter höra dit, deras arbete är ganska lätt,
njuter tillika fördelen att genom sin synbara
verksamhet falla alla menniskor i ögonen, men
lider dock af den olyckan, att i sjelfva verket
duga till ingenting. Svårare är utan tvilvel,
att, såsom i tredje kolonnen, på ömse sidor
qväsa sig till den grad, att man gör intet par-
ti orätt. Men när man hkväl stannar vid den
blott och bara allsidigheten, och en gång väl
lyckats att förinta sig i alla riktningar, så kan
man sedan, likt åsnan emellan de begge hötap-
parne (som här vill säga: tidens tvenne partier)
framlefva ett still- leben, hvilket visserligen ieke
måtte vara svårt att utföra, ehuru det bedröf-
ligen i sig insaebär ett andeligt förhungrande,
och död. Har man deremot en gång allvarligt
försökt hvad det vill säga, att i tanke-, skrif-
och handlingssätt göra ingendera sidan orätt,
och det oaktadt ändock bestämma sig för nå-
gonting visst, kraftigt arbetande för det; då har
man erfarit, att, ehuru detta är det enda, som
för tid och menskli het tjenar till någonting,
så innehåller det imedlertid en gigantisk upp-
gift. Ty detta är den äkta allsidigheten, den,
som icke består uti att vara blott och bart
allsidig, utan tillika i sig förenar en viss ensi-
dighet: vilkoret just för att vara rätt ensidig.
(se ofvanföre). Vi tro icke, att någon menni-
ska kan berömma sig utaf att fullt uppfylla en
så omätlig fordran: det är likväl lockande, ati
hängifva sig åt ett försök, som är det en-
da dugliga i verliden. Vi upprepa ännu en
gång, att det är den enda bana, på hvilken nå-
gonting af värde kan uträttas: om också nåd
från höjden icke gifves, att derpå hinna mera
än en enda tum, så är härmed mera vunnet
än att gå flere mil (i samma liknelse taladt) på
någon af de öfriga tre. Guds ande i christen-
domen förer också härtill; ty, såsom vi förut
selt, ligger i denna läras mysterier just den
underbarbeten ati vara allsidig ensidighet. In-
tet hedniskt sinne kan fatta detta.
Om Klädesfabrikerna i Norrköping.
U:i en nyligen utkommen beskrifning öfver
en resa i Sverge sistlidet år, af Professor Ur-
EV a hlasd an