Ira ord, den ståndpunkt, som kallas Suprana-; juralism är oundviklig och oundgänglig för att söra oss till christne; men redan sjelfva Rationalismen, om den är äkta, visar nödvändigheten för oss att vara supranaturalister. Detta, som blivit uttaladt i lärda ordasätt, betyder vildeles hvad den enfaldige menar, då han säser sig af sjelfva sitt förnuft ledas till att i det högsta ämnet böra fly till tron. Det är så förnuftet gör, när det är helt. Blott det halfva förnuftet stannar vid sig sjelf. iott den orätta allsidigheten stannar vid att vara allenast allsidig (se ofvan). Och blott den oäkta rationalismen stannar vid rationalism. Detta stannande är detsamma som att i filosofen förblifva på nollpunkten, och i samhällsfrågorna arbela för att intet resultat målte komma å väg. Ett så aktadt namn, som Herr Reuferdahls, må lända oss till ursäkt för, att vi nog länge uppehållit oss vid den tredje författarkolonnen, dit han, efter sina hittills utgifna politiska arbetens tendens, osvikligen hör. Vi förmoda, att icke någon af Hr R:s läsare ställa! detta vårt omdöme i fråga, han sjelf minst undant2gen, emedan han otvifvelaktigt satt sig tillj mil, att såsom skriftställare just nå det ideal, hvicket vi tecknat såsom den tredje kolonnens karakter. Vår afsigt är att göra en man af Hr R:s förtjenster all möjlig rättvisa; 1 nästföljande artikel, der en närmare undersökning om! hans närvarande uppsats i Qvartalsskriften kan ske, hoppas vi komma att visa detta. Nu må-: ste vi först med några ord äfven karakterisera det fjerde författareslaget. Af det föregående inses lätt, hurudant detta måste vara. Vi mena härmed en afdelning auktorer af så beskaffadt lynne, att de med klart erkännande af båda Aoch B-partiets så förtjenster som fel, göra begge fullkomlig rättvisa — och häruti likna den tredje kolonren — men derutöfver tillika besluta sig för någonting visst enskildt, fattande detta beslut af rena grunder och ej af nyck, utan till följe af verklig insigt om hved i tidehvarfvets sanna bana ligger. Detta, med några få ord utsagda, innebär likväl större svårigheter, än mani hast föreställer sig. Ty det är lätt nog, att energiskt arbeta åt ett visst ech gifvet håll, då man icke känner den motsatta riktningen och således icke hindras af några motsatta skrupler från den sidar: om man alltså känner den, men är nog orättvis att icke efterfråga den, så kan man äfven temligen oförbindrad framgå i sin ensidighet, och uträtta mycket, åtminstone bråka mycket. Detta är första och andra kolonnens methodik: de talrikaste bland våra skribenter höra dit, deras arbete är ganska lätt, njuter tillika fördelen att genom sin synbara verksamhet falla alla menniskor i ögonen, men lider dock af den olyckan, att i sjelfva verket duga till ingenting. Svårare är utan tvilvel, att, såsom i tredje kolonnen, på ömse sidor qväsa sig till den grad, att man gör intet parti orätt. Men när man hkväl stannar vid den blott och bara allsidigheten, och en gång väl lyckats att förinta sig i alla riktningar, så kan man sedan, likt åsnan emellan de begge hötapparne (som här vill säga: tidens tvenne partier) framlefva ett stillleben, hvilket visserligen ieke måtte vara svårt att utföra, ehuru det bedröfligen i sig insaebär ett andeligt förhungrande, och död. Har man deremot en gång allvarligt försökt hvad det vill säga, att i tanke-, skrifoch handlingssätt göra ingendera sidan orätt, och det oaktadt ändock bestämma sig för någonting visst, kraftigt arbetande för det; då har man erfarit, att, ehuru detta är det enda, som för tid och menskli het tjenar till någonting, så innehåller det imedlertid en gigantisk uppgift. Ty detta är den äkta allsidigheten, den, som icke består uti att vara blott och bart allsidig, utan tillika i sig förenar en viss ensidighet: vilkoret just för att vara rätt ensidig. (se ofvanföre). Vi tro icke, att någon menniska kan berömma sig utaf att fullt uppfylla en så omätlig fordran: det är likväl lockande, ati hängifva sig åt ett försök, som är det enda dugliga i verliden. Vi upprepa ännu en gång, att det är den enda bana, på hvilken någonting af värde kan uträttas: om också nåd från höjden icke gifves, att derpå hinna mera än en enda tum, så är härmed mera vunnet än att gå flere mil (i samma liknelse taladt) på någon af de öfriga tre. Guds ande i christendomen förer också härtill; ty, såsom vi förut selt, ligger i denna läras mysterier just den underbarbeten ati vara allsidig ensidighet. Intet hedniskt sinne kan fatta detta. Om Klädesfabrikerna i Norrköping. U:i en nyligen utkommen beskrifning öfver en resa i Sverge sistlidet år, af Professor UrEV a hlasd an