somrmaarns pris. Hösten, den är min; lefve hö-
ster! Jag har en gång hållit på att få en sann-
skyldig kroppslig tillrättavisning af en förstån-
dig man, der:ör att jag råkat låta undfalla mig,
att höstea icke alls behagade mig, emedan den
vore så inkonseqvent, någonting halft-om-halft,
som icke synnerligen prisade mästaren. Det
var ungdomligt lättsinne, som jag mer än myc-
ket ångrar; jag har nu kommit på helt andra
tankar. Den der eviga sommaren, bvad är det
mer? Kan man den icke utantill? Dess adof-
tande blommor,! Gudbevars, alltför sanat! dess
doftande maskrosor, dess doftande smörblom-
mor, dess doftande kattaeftor! . .. . . cDess
ljufliga solsken! Javisst, höjden af herrlighet!
Jag bar gjort sommarresor och fått solsken
och sur mjölk till morgon, middag ochqväll!
Men af något godt kah man ju aldrig få för imyc-
ket!.... Och adess fogel-ång,! Min gud, hvem
älskar den högre än jag? Endast de ville litet
variera med rariteten, dessa kära bejäid:ade
musikavter! Der sitta de i träden och ba dag
från dag aldrig annat än en och samma viss,
eller till och med, som ryska hornbilåsarne,
blott en enda ten. Detta blir dock litet en-
formigt, tyckes mig, att höra sex miånsder på
året utan paus eller entreakt. Dei vackraste, i-
deligen upprepadt, bir en slagdäga, till och
med dd tornets djup, och Beskows imusik tiil
Säg mig ej välkommentv.n
Hösten deremot, hur är den icke intressant,
med sin gul: och, om jag så får säga, slokiga fy
sionomi, lik en trånsjuk poet:! Eon och annen
anslig sångare qvittrer änsu i skogen, men man
blir icke döfvad af tusen stämmor på en gång
i en kaotisk förvirring. Ea och annan mask
ros förgyller ännu rätt vackert vägens si
dor, men man blir icke jagad på flykten
af hundratals i massa narkotiska lakt. Skall
jag behöfva nämna det för hösten alldeles egna
och pikanta bebag, som ligger i dess blåsväder
och duskiga regn? Det är någoniung äfventyr-
ligt, som alldeles saknas bos sommaren, och åt-
minstone för mig i hög grad postiskt. Stora
snöfall hafva förr varit min högsta lust; men
jag har funnit dem öfverträffas ef ett verkligt,
grundligt höstregn. Man kastar icke vattnet af
sig, som man gör med trindsnön, nej, man blir
genomvåt, ordentligt dränkt, och när man fram-
kommer till hållet, — jag talar här specielt
om resande, — tar man hela verlden till vitt-
ne, att man icke eger en torr tråd på krop-
pen och man njuter tillfredsställelsen af et
slags bjelte. Skilnaden mellan ett höstregn och
ett sommarregn är den, att du mot detsedna
ra gamenligen kan nyttja parapty; om hösten
vänder blåsten detta ut och in etler flyger hel:
enkelt bort dermed. Det der är, som jag vill
ha det, litet öfvergifver, litet vildt! Och se-
dan, om du händelsevis stjelpar omkull i en
gyttjig och uskuren backe och rullar i diket,
är det iate en lust och glädje! Jo, du ser
hyggiig ul nerstänkt öfver ögonbrynen, sl-skig
håde fram och bas! Det är åtminstone något
med beskei! Hvad händer om sommsren? Du
gör omkull, vältrar omkring några hvarf i det
torra väg-gruset, står upp och sk-kar dammet
af dis... . 002 äfventyret ärslot! Harna platt...
(Forts. följer.) Orv. Odd.
este—— RER —RERERER———RRRE—
Tr osände