somrmaarns pris. Hösten, den är min; lefve höster! Jag har en gång hållit på att få en sannskyldig kroppslig tillrättavisning af en förståndig man, der:ör att jag råkat låta undfalla mig, att höstea icke alls behagade mig, emedan den vore så inkonseqvent, någonting halft-om-halft, som icke synnerligen prisade mästaren. Det var ungdomligt lättsinne, som jag mer än mycket ångrar; jag har nu kommit på helt andra tankar. Den der eviga sommaren, bvad är det mer? Kan man den icke utantill? Dess adoftande blommor,! Gudbevars, alltför sanat! dess doftande maskrosor, dess doftande smörblommor, dess doftande kattaeftor! . .. . . cDess ljufliga solsken! Javisst, höjden af herrlighet! Jag bar gjort sommarresor och fått solsken och sur mjölk till morgon, middag ochqväll! Men af något godt kah man ju aldrig få för imycket!.... Och adess fogel-ång,! Min gud, hvem älskar den högre än jag? Endast de ville litet variera med rariteten, dessa kära bejäid:ade musikavter! Der sitta de i träden och ba dag från dag aldrig annat än en och samma viss, eller till och med, som ryska hornbilåsarne, blott en enda ten. Detta blir dock litet enformigt, tyckes mig, att höra sex miånsder på året utan paus eller entreakt. Dei vackraste, ideligen upprepadt, bir en slagdäga, till och med dd tornets djup, och Beskows imusik tiil Säg mig ej välkommentv.n Hösten deremot, hur är den icke intressant, med sin gul: och, om jag så får säga, slokiga fy sionomi, lik en trånsjuk poet:! Eon och annen anslig sångare qvittrer änsu i skogen, men man blir icke döfvad af tusen stämmor på en gång i en kaotisk förvirring. Ea och annan mask ros förgyller ännu rätt vackert vägens si dor, men man blir icke jagad på flykten af hundratals i massa narkotiska lakt. Skall jag behöfva nämna det för hösten alldeles egna och pikanta bebag, som ligger i dess blåsväder och duskiga regn? Det är någoniung äfventyrligt, som alldeles saknas bos sommaren, och åtminstone för mig i hög grad postiskt. Stora snöfall hafva förr varit min högsta lust; men jag har funnit dem öfverträffas ef ett verkligt, grundligt höstregn. Man kastar icke vattnet af sig, som man gör med trindsnön, nej, man blir genomvåt, ordentligt dränkt, och när man framkommer till hållet, — jag talar här specielt om resande, — tar man hela verlden till vittne, att man icke eger en torr tråd på kroppen och man njuter tillfredsställelsen af et slags bjelte. Skilnaden mellan ett höstregn och ett sommarregn är den, att du mot detsedna ra gamenligen kan nyttja parapty; om hösten vänder blåsten detta ut och in etler flyger hel: enkelt bort dermed. Det der är, som jag vill ha det, litet öfvergifver, litet vildt! Och sedan, om du händelsevis stjelpar omkull i en gyttjig och uskuren backe och rullar i diket, är det iate en lust och glädje! Jo, du ser hyggiig ul nerstänkt öfver ögonbrynen, sl-skig håde fram och bas! Det är åtminstone något med beskei! Hvad händer om sommsren? Du gör omkull, vältrar omkring några hvarf i det torra väg-gruset, står upp och sk-kar dammet af dis... . 002 äfventyret ärslot! Harna platt... (Forts. följer.) Orv. Odd. este—— RER —RERERER———RRRE— Tr osände