upphöjdaste och renaste förhållande, och tidens
strider må luta hvarthän som helst, så är dock
läran om kärleken och försoningen den högsta
i lifvet oeh den enda sanna grundval, på hvil-
ken stater och folk kunna bygga sin sällhet och
lycka. På allt sätt borde man derföre upp-j
muatra och belöna em sådan ädlare verksam-
het och icke genom skefva åsigter motverka
ett godt, som ännu icke har hunnit utveckla
sig till serdeles kraft och styrka. Men man
fruktade väl, att de akademiska hederstitlarna
skulle sjunka i sitt värde, om kyrkan i allmän-
het fick öfverflöd på verkliga doktorer, och vil
tro, att en smula fåfänglighet, som alltid är
med i menskliga beräkningar, här varit en af
de medvetslöst verkande orsakerna. Ty hvar-
före skola nu Herrarne fordra mera sf andra,
än som billigtvis fordrades af dem sjelfva, då
de togo sina examina? Hvarföre skola de så
misstro sitt eget omdöme och sin egen pröf-
ningsförmåga att inse hvad som är rätt och
skäligt, att de skynda sig att gripa till den
visserligen beqvämare utvägen att bestämma ett
minimum, som i sig sjelf kan anses som ett
meximum för hvilken som helst? Det var en
stor fägnad att höra, huru den graduerade ung-
domen med allt större värma omfattade de
theologiska studierna. Nästan hvarannan ma-
gister, som ämnade sig den presterliga vägen,
ansåg som ett slags rättsfordran af sig sjelf att
gå längre, än vanligt på det theologiska fältet.
Man ville se med egna ögon, forska med egna
krafter och sedan döma efter bästa insigt och
vetande. Är det väl något ondt härutinman?
Vore det väl skadligt för kyrkan, om wi i för-
samlingarna kunde få en stam af lärda prester,
som sedan ledde de yngre och läto sitt eget
ljus lysa för menniskorna? Litom oss nu tillse
hvad som hittills utgjort fordringarna för theo-
logixe licentiat-examen, för att teraf sluta, om
detta i sig sjelf icke redan vore neg och till-
räckligt. Man borde hafva läst de heliga skrif-
terna på grundspråken och förstå dem efter
allt det lärdomsapparat, som nyare tiden rustat
sig med i det afseendet; man borde äga en
vidsträcktare kännedom af kyrkans historia och
inre och yttre förhållanden; skälig beläsenhet
i kyrkans fäder och en omfattande spekulativt-
dogmatisk bildning i allmänhet. Nu fråga vi
om icke detta är nog och hvad egentligen
kunde fordras mer i en examen? Hade exa-
minamdus förut visat sig i en approberad af-
handling äg: både omdöme och grundlighet,
så tycktes det vara alli bvad billigheten krafde;
men nej, han skall vara en genialisk man, en
sjelftänkare, om möjligt, och i det fallet kan-
hända olik mången af sina lärare! Nu blir bhä-
danefter mången afskräckt, nöjer sig med ett
mindre pensum och skyndar, så fort möjligt
är, in på det praktiska gebitet; ty det är en
psykologisk erfarenhet, att föreställningen om
svårigheterna vid ett företag ofta förhindra
dess utförande, som i sig sjelf vore lättare, än
man kunnat tro. Deremot kan det bända, att
det går med dessa disputationsprof på samma
sätt som i medicinska fakulteten, der vanligen
preses skrifver åt respondenten, ehuru det är
föreskrifvet, att han skall skrifva sjelf. Jzg
minnes för flera år sedan. huru det berättades,
att en viss professor i Stockbolm hade en så-
dan disputationsfabrik, och att stycket kostade
50 Rdr B:ko. Troligen kommer denna visa
åtgärden att slutas på samma sätt eller ock så,
att detta höglofliga cum laude snart nedstiger
från sin aristokratiska höjd och blir så popu-
lärt till sitt väsende som vårt garsla heder-
värda approbatur, som i sin graa vadmalströja
su tills vidare får nöja sig med att spala en
sivepel bonderol i det allmänna. Äfven skulle
det kanna inträffs, ait fakolteten framdelss blott-
ställer sitt rykte för väld och parti-khet i sina
domar. Es sadan differerad licentiandus kän-
ner sig djupt sårad i sit innersta. Inför det
alimänna är hans ära föriatad, ty det är såsom:
förfstrare han blivit förkastad och af den vör-
dige areopagen förklaradf sasom irritus spei, för
det han icke är ett snille. Skäligt är det de:-
före, att han bemödar sig att söka rättvisa hos
publiken, och att hvarje förkastelsedom bir en
stridsbandske tll en fejd på lif och död om
grunderna för rättrådigheten af fakultetens u:-
slag. Skulle det då hända, att ett sådaut spe-
cimen möjligen kunde inför andra domare an-
ses lika i värde med ett, som erhållit det foör-
drade vitsordst, så är fara, att hela fakulteten
för sitt förhållande icke får ens admittitur i
det allmänna, och på det sättet blir en facul-
tas, som icke förmår nägot utom i inbillnin-!
gen, hvars kraft och styrka visserlicen hafva!
sitt stora värde öfverallt utom i verkligheten.
m— — nns
RÄTTEGÅNGS- OCH POLISSAKER.