akademien skulle uppfylla sin heliga förbindel-
se mot staten och menskligheten. Men, frågar
man, huru skulie väl detta tillgå, då arbetarne
äro så få och säden så mycken? Visserligen
är svaret icke så nära till hands, men den go-
da viljan har många utvägar, som kunde lätta
utförandet af en sådan uppfostran. De yngre
lärarne och seniorerne inom nationerna kunde
dela mödorna och besvären och blifva de för-
enande mellanlänkar, som gjorde det akademi-
ska lifvet till ett stort familjelif, fullt af glädje
och trefnad, och undervisningen kunde fortgå
på tusenfaldigt sätt både inom och utom läro-
salarna. Vorö nationerna litet annorlunda inde-
lade, icke just efter landskaper, men efter en
väl uttänkt och lätt verkställbar ordningsprin-
cip, och hvar och en sådan sedan hade sina eg-
na litterära och sällskapliga aftonsamqväm, så
vore redan något af det onda afbjelpt. Enall-
män studentförening är svårare att tillvägabrin-
ga, och nyttan deraf mera problematisk. Men
i de förra skulle ingpektor och seniorerne med
värma deltaga. Här skulle finnas allt, som an-
genämt och nyttigt kunde upptaga tiden, men
alla spirituosa strängt förbjudas. Vänskapliga
sarstal, omvexlande med improvisatoriska talöf-
ningar och äfven små föreläsningar, kunde med-
föra ett serdeles gagn och tillfredsställelse. Men
alltid borde det allmänna och högre i lifvet
och studierna framhållas. De yngre vande sig
småningom att anse de äldre som bröder. In-
spektor njöt såsom fader de skönaste rättigheter
i en sådan krets, der han kunde verka, såsom
sig borde, så mycket godt för de ungas fram-
tid. För öfrigt kunde man äfven inrätta ve-
tenskapliga cirklar, der samma studier förenade
medlemmarne, men allt under lärarnes ledning
och på ett sätt, som aflägsnade allt pedanteri
så väl som allt sjelisvåld. Detta hafva vi biott
nämnt såsom ett af de många medel, som fö-
refinnas att inverka på ungdomen, emedan vår
menivg icke nu är att lemna något motiveradt
förslag i detta afseende. Hufvudändamålet är
blott att visa, att professorerne icke med godt
samvete längre kunna låta sakerna fortgå så-
som hittills, utan att de mäste uppträda såsora
fäder och uppfylla de pligter, de atagit sig med
sitt ansvarsfulla kall i statea. Hvad åter den
akademiska bildningen betröffar, så förstås det
af sig sjelf, att den icke kan vara slutad förr,
än lärjung:n besiiter de egeuskaper, som göra
honom skicklig att verka med nyttai det yrke,
ban valt för sin framtida bestämmelse. Men i al-
la yrken bör han äga bjerta och förstånd. Man
har relizionen och den slimänna gudstjensten,
vänskapens, sedhghetens och humanitetens bjelp-
medei, för att verka på det förra, och det sed-
nare skall utbildas allmänt och specielt genom
vetenskaperna. Goda läroböcker, icke för sto-
ra fordringar i examina, flitiga repetitivns-öf-
ningar wed lärjung:rne skola göra undser, om
man blott vilie deråt egna sin verksanihet. Sa
bör läraren förut bestämdt känna, om och nar
lärjungen kan uppfylla bans billiga foröringar,
och gör han icke det, så vutnar just detta e-
mot b.ons lärarekall och avklagar Lonoum för
försummelse och liknöjduet. Det foörsias, att
detta gäller egen!ligen om de lägre och eimb-ts-
ex;mina, och till en det om den filosufiska g: a-
den, ty de, som vilja undergå exsmina I de
hög:e fakuiteterna, hafva redan mer eller m:n-
dre utbildt sig till vetenskaplig frihet och
sjelfverksamhet. Dock gäller det älven i viss
gad om dessa, och man har många medel ati
pröfva hvar och en på förband, em man så
ville. Siutligen vilja vi vidröra den i början
näsonda frågan, som var en af artikelns hufvud-
anledningar; ty vi anse den theologiska fakul-
tetens förslag mindre välbetänkt och skulle ger-
na önska det förändradt och upphäfvet. Orsa-
ken dertill är, att vi tro det ligga utom den
akademiska granskningsrättens gränser att for-
dra några egentliga snillegåfvor af lärjungen.
Väl böra de erkännas och vppmuntras, der de
finnas, men största delen af menniskor har af
naturen endast fått tillrackliga krafier att fö ja
med på bildningens bana, och isynnerhet bor
man ej fordra af en examinandus, att han på
ett mer eller mindre genialiskt sätt återger och
framställer, hvad han uppfattat under sitt ar-
bete. Men detta innebär tydligen nämnde for-
dran. Sann och lefvande bör hva je kucskap
vara eller, med andra ord, fulit giltig och an-
vändbar för sin bestämmelse. Men detta mot-
svarar ju vitsordet approbatur; och huru kan
ett samfund lärda, i utöfningen af sitt låärare-
I kall, yrka den satsen, att en kunskap, som för-
tjenar vårt bifall och aktning och är fullt till-
räcklig för sitt bestämda ändamål, dock i sjelf-
va sitt väsende och begrepp är otillräcklig för
detsamma? Sådana förvända pretentioner anse
vi helt och hållet motverka Universitetets re-
Saånaåratian Aanh Ja ekadliga varkningarna davat