KIallCi, Ule UucnHorc, att I UJjUPpEt adl UC55S INTE
en röst oaflåtligt manade till en ädlare och
renare verksamhbet, som i forntidens och sam-
tidens statsorgsnisationer icke fann något mot-
svarande uitryck. ladiens och Egyptens duak-
la mystik och hårda kastinrättningar, så väl
som Greklands glada och sjelfsvåldigt sinnliga
konstlif, hafva vi lemnat efter oss och önska
oss visst icke så långt tillbaka. Huru skulle
väl vår renare sedlighet, våra rättsbegrepp och
tron på vårt förhaliande till den Högste, så-
som barn tiil en god fader, dermed kunna före-
nas? Men just detta innehåller äfven förka-
stelsedomen öfver allt det förflutna. Hvar fun-
nes väl i allmänhet mensklig rättvisa och bil-
lighet, deltagande och kärlek i Rom, i medelti-
den eller nyare historieb? Man kan svara med
namnen på de stora män, som lefvat i alla sek-
ler, och framhålla deras verk och gerningar,
och vi medge gerna, att de äro värda vår tack-
samhet och beundran; men det är icke blott
stora, män som bebott eller bo på jorden; det
finnes för öfrigt ett helt slägte af mindre lyck-
liga menniskor, som ännu i de flesta stater
vänta på upplycnicg och förlossning. Visserli-
gen måste man väl medge, att i historien fin-
nes en continuitet, och att således intet tide-
hvarf i sträng mening stått stilla, och att der-
före karakteren af alla är mer eller mindre re-
ligiös; men först den tid förtjenar egentligen så
kallas, som åtminstone tyst erkänner, att lifvets
högsta och skönaste lycka ieke bastår i guld
och företräden framför andra, utan i gemensam
delakiighet af allt det goda, Gud gifvit åt men-
niskorna. Och det är just detta, som nu lå-
ter förnimma sig såsom grundtonen i allmän-
na tänkesättet. Det ljuder som en vårsång i
hvarje ädlare ynglings hjerta, att kanske redan
i hans tid denna renare mensklighetens som-
mar skall börjas, och skulle det icke ske, så
vill han dock egoa sitt lif åt denns högre verk-
lighet, som med helgade band binder hans sin-
ne vid menniskorätt och menniskokärlek, och
under ledning af en god och mild Försyn dra-
g ut i verlden, icke på äfventyr såsom forn-
tidens kämp:r, men med allvarlig föresats att
bestå alla faror, som möta bonom i striden för
det eviga och sanna. Detta kalla vi religiosi-
tet, och skulle tidens antagonister med egois-
mens lsaende vilia förneka densamma, så bety-
der det numera mindre än fordom; ty vi an-
se gem redan til en god del bemfalina ät
Nemesis, som, enligt de gaml!es föreställning, jem-
nade och förödmjukade högmodets och sjelf-
viskhetens inbillade storhet. — Väl är icke
ännu den religiösa känslan fullkomlig klarhet
och fulländad visdom; det är just dit hon sträf-
var; men hon är en inre kärleksfull oro, en
varm längtan efter ljus och fullkomlighet. Hon
slumrar hos barnst, men kan och bör väckas
hos ynglingen. Uppfostran är mensklighetens
andliga vagga: omkring den bör staten koncen-
trera sina faderliga och moderliga omsorger,
och i synnerbet vid universiteterna bör den
ungdomen, som skall gå i spetsen för hvarje
tidehvarf oc tillkämpa det sina segrar, erhål-
la siu riktning och anda. Daita är en gammal
och afgjord sanning, hvarom numera icke fö-
ras några strider. Men likvål har mycken o-
likhet i tänkesättet visat sig i den gä ning, som
föregår i sinnena vid den ånyo våckta frågan
om universiterernas regenerativun. Vi bafva för
icke lingesedan läst en längre uppsats i Afton-
bladet i detta ämne, cch det i många fall san-
pa och goda den innehåller har redan tillvun-
nit sig ett större bifell bland den akademiska
ungdomen. I frågan om examensväsendet skilja
vi oss dock derifrån i visst afseende, emedan
vi avse det: för vådligt eller åtminstone miu-
dre rätt, att afsöndra examina ifran den krets,
der ungdomen får sin egentliga bildning. Rik-
tigt i viss mening säges det väl i ofvannämn-
de afhandling, att den arbetssökande bör unp-
derkastas pröfning af den, som emottager ho-
nom och ger honom arbete, emedan det är frå-
ga om förtroende, och att det således måste
först förvärfvas, innan det kan erbå!las. Men
deraf följer ej, att civilexamina t. Ex. borde
upphöra vid universiteterna och öfverflyttas
til: kol!legiorna. Dassa hafva ändå mångahan-
da tillfallen att pröfva de nykomnes krefter
och skicklighet, och hvad sjelfva praxis och
rutinen beträffar, så ligger det i sakens na-
tur, att de måste hufvudsakligen ichemtas i
och under sjelfva läroårena på tjnstemannaba-
nav. Men i bögre och ideellt afseende är uni-
versitetet ensamt arbetsgifvande, har derföre ock-
så full rätt till ledning och pröfning af det fö-
rel:gda arbetet Det tager vid ynglingens in-
träde i anspråk alla dess krafter och förbinder
sig mot samhället att, om möjligt, harmoniskt
och tidsenligt utbilda de anlag och förut
förvärfvade skickligheter, hvar och en äger.
Tukst sn sdå måsta Nnivärsitatat å widt ske