nu gör hans erölfring för holvet vigtig ar, att
Cauchois Lemaire, sedan tvenne är tillbaka,
sysselsatt sig att samla materialier till en ganska
utförlig historia öfver Julirevolutionen, hvilken
ban ämnade bearbeta alldeles på samma sätt
som Spazier bearbetat historien om Polska re-
volutionen, nemligen att personligen vända sig
till alla dem, hvilka spelat en rol i denna hän-
delse, teckna upp deras yttranden och mottag:
deras skrifna memoirer. Alla hafva med stör-
sta beredvillighet kommit honom till mötes;
Mole, Thiers, Guzot, Maugin, Barrot hafva
bigtat sig för honom, och de originalbref och
dokumenter, han redan har i sin hand, af alla
betydande Franska samtida, äro af högsta värde.
Cauchois Lemaire förklarar väl nu, att han e-
mottagit det icka politiska embetet af en arki-
varie, som blifvit honom erbjudet, blott såsom
en areträtt,, för att vinna ledighet, emedan
ban sedan tvenne år dragit sig ifrån den poli-
tiska polemiken, för utarbetandet af sitt stora
verk, bv2rifrån annars hans hedrande fattigdom
skulle hindra honom; imedlertid är det klart,
att i hans nya ställning verket icke kan blifva
författadt i den anda, som den helt och hållet
oberoende skriftställaren, efter sina anteceden-
tia, hestämde för detsamma, eller ock att det
först efter hans död kommer att se dagsljuset;
i hvilketdera fallet som helst är det en ren
vinst för Ludvig Filip, hvars efterträdare med
mindre fara kunna fördraga starka sanningar
rörande gången 2f denna märkvärdiga händelse.
Vi önska att detta sednare måtte blifva fallet,
emedan vi af hela hjertat unna den aktnings-
värde, af striden trötte, veteranen en hederlig
utkemst på sina gamla dagar; ty han har der-
af gjort sig förtjent genom mod, rättskaffen-
het och högst sällsynt oezennytta.n
UNGERN.
Ibland de mest talande bevisen. att latinska
språkets studium icke är något osvi-ligt eller
ens egentligt bidragande medel att böja ett
lands intellektuella ståndpunkt, kan man citera
den omständigheten, att på Landtdagen i Unger:
debatterna merendels hållas på latin, och att
tal ibland förefalla, som i classicitet skola kun-
na jemföras med dem, hvilka fordom höllos på
forum i Rom. Likväl är Ungerska nationen
ett af de folk i Europa, som står alldralängst
tillbaka, både i materiell och andlig odling,
hvari vi å andra sidan viaserligen icke beller
vilja påstå, att latinet har skulden. Men i an-
ledning af denna fråga synes det förtjena at:
här i öfversättning citera ett utdrag ur eit på
denna landtdag hållet tal, hvilket utredde den
omständigheten, att det icke endast är spriket.
som sammanbinder invinarne å ett visst om-
råde till landsmän. Det lyder sålunda:
a Menga äro af den mening, att värt fäde-nes-
land skulle biifva mäktigt, lyckligt och fritt.
så snart alla dess innevånare tala Ungerska
Om talaren blickar omkring sig i Europa, är
det honom omöjligt att begripa hvarifrån den-
na enfaldiga tankan kommit. Tyskan tala
Prenssare, Sachsare, Bäjrare och Wärten bergare;
likväl känner han icke något stort Tyskland.
On man vänder sig ät söder, talas icke det I-
talienska språket i det beundransvärda Venedig,
i det förtjusande Florens, och hvilka singer
sjunga Lazaroni i Neapel? Men gifves det väl
något mäktigt Italien? Man skuile tvärtom kun-
na med skäl fråga, gifves det något Tyskjand,
något Italien? dock känner talaren tvenne verk-
ligt stora och mäktiga nationer, den Fronska
och den Engelska. Men i Frankrike talar El-
sassern tysks; i många inre departemeuter herr-
skar en obegriplig patois, uti Pyrenterna den
Baskiska och i Bretagne den nreder-Bretagpiska
dialekten. Det oaktadt finnes det 33 millioner
Fransmän: hvarföre? emedan hjertat i dessa 33
millioner är fullkomligt Franskt. Mau frige
blott den tysktalande Fransmannen i Strasburg,
om ban vill blifva Preussare eller Badisk un-
dersåte, och han skall visserligen svara er: a Nej,
för ingen del! Detsamma gäller om Engelsmän-
nen. Många bundratusen af dem förstå icke
en gång How do you do?, men likväl äro al-
la stolta att tillhöra det mäktiga Albion, eme-
dan deras hjertsn icke är mindre Engelska än
sir Robert Peels och Lord John Russeis. In-
gen kunde mer än talaren önska, att hvarje in-
nevånare i det kära fosterlandet vore Ungrare,
det vill säga, bure ett Ungerskt bjerta i bröstet.
Detta mål skulle vi nå, om hvar och en af
vira landsmän under lagarnes skydd fritt be-
sutte och nyttjade sin förmögenhet; och om
derjemte en god handelskredit äfven funnes;
då inträdde säkert det fall, att hvarje invå-
pare i vårt fådernesland, hvilket språk han
än må tala — stolt och lycklig skulle utropa:
eäfven jag är Ungrarels — Vid allt detta vare
Il ot fånet från talaram dan MAuKhkan acts TI.