ställer af mina öfversättare, ingen annan konst
och ingen annan musik, än dem jag uppdukar;
de äro goda nog för dig och jag tillåter dig
att prisa och betala dem.
Att detta Kongl. teaterns monopolii-välde
bär ej är på minsta sätt öfverdrifvet skildradt,
vet hvar och en, som vistats ett år i Stock-
holm. Lyckligtvis är det likväl, ehuru det o-
rimligaste och förnuftsvidrigaste af alla de mo-
nopolier som finnas hos oss, det, emot hvilket
allmänheten sjelf har korrektivet i sin hand,
och som hon kan upphäfva när hon vill. Med-
let är ganska enkelt: hon uphöre att besöka
de Kongl. spektaklerna. Man låte endast sa-
longen stå tom under den instundande vintern,
och monopoliet skall vara borta nästa höst.
Man har tänkt sig en publik med verkligt fri-
hetssinne och sjelfständighetskänsla, en publik,
som hatar det godtyckliga väldet, som mot
den olagliga inkräktningen sätter sin upplys-
ning och sitt fasta sinne, och man har förestäilt
sig henne talande till den Konl. teatern unge-
fär så här: aDu vill befalla oss att besöka dig,
derigenom, att du förbjuder alla andra drama-
tiska föreställningar. Vi vilja deremot ej låta
befalla oss, och om du kan hindra oss ifrån att
se något annat, kan du likväl ej tvinga oss att
se dig. Emot ditt maktspråk sätta vi derföre
vår vis inertixe, och blifva borta från din sa-
long så länge den är monopoliserad. Upphör
ditt monopolium, så upphör äfven vår föresats,
Vi skola då besöka dig, liksom alla andra te-
atrar eller hvad slags skådespel som kan upp-
komma, allt efter godheten af de produkter du
eller de erbjuda oss; och som du bar de stör-
sta tillgångarna, som du följaktligen, under en
klok förvaltning, bör kunna vara den bästa af
alla, så är det till och med troligt, att vi
mest skola besöka dig. Men tilldess ditt tvång-
system upphör, farväl tills vidarel
Skulle det verkligen vara en så stor försa-
kelse, att blifva borta från den Kongl. teatern
under några månader? Och skulle denna för-
sakelse icke rikeligen ersättas genom den högst
sannolika utsigten till andra skådeplatsers upp-
komst och det derigenom öppnade tilifället, att,
efter eget wval, få se goda stycken, väl spelta
och få se dem för bättre pris? Man ser nu
Djurgårdsteatern erbjuda samma plats för 40 sk.
banko, som på den Kongl. kostar 2 R:dr, och
en mindre teater, som fick hållas öppen inne
i staden, under den för sådana nöjen tjerliga års-
tiden, borde ej blifva dyrare. Svenska folket
har öfverflöd på anlag för dramatisk korst och
musik. Frihbeten skulle utveckla dem. Visak-
na ej litteratörer, som skulle egna sin talang åt
teatern. Man berede dem blott första vwil-
koret derför: en fri skådeplats. En natio-
nell litteratur och konst skulle snart bil-
da sig och genom sin återverkan bilda smaken
och sederna. Betalte ej denna stora vinst den
lilla uppoffringen af några månaders borto-
varo från Kongl. teatern, hvilket, sanningen att
säga, för mången konstvön, icke synes vara nå-
gon serdeles försakelse?
Men, skall man måhända säga, detta vore en
orättvisa mot de talanger, Kovogl. teatern ännu
äger, och hvilka ej rå för, att den är en mo-
nopolii-anstalt. Emot dessa begås likväl ingen
orättvisa. De äro nu i sjelfva verket lemnade
till pris åt Direktionens godtycke, beroende af
dettas vindhast, och hafva ingen tillflykt der-
emot, enär ingen teater fiones, till hvilken de
kunde vända sig, i händelse de förskjutas från
den Kungliga. För dem vore friheten lika nyt-
tig, som för litteraturen och konsien, emedan
de derigenom blefve sjelfständiga artister, för
hvilka hela fäderneslandet vore öppet, i stället
att de nu äro Direktionens tjenare, för hvilka
endast den Kungl. teaterns bräder äro öppna,
ifall dess styrelse så tillåter. Om publiken blir
borta från teatern, förlora de ingenting derpå.
Deras löner skola till dem uibetalas af den,
som med dem ingått kontraktet; de, som haf-
va recelter, måste utbekomma dem, och vid
sådana tillfällen förmodar men, att det eljest
tomma huset skulle bii öfveriylit; de åter, som
ej hafva recetter, kunde kanske gilva dramati-
ska föreställningar i någon salong och säkert
finna dem besökta. Publiken skulle, med ett
ord, på sådant sätt gegna sig sjelf, den allmän-
na fribeien, af hvilken teaterns äfven är en del,
både som industri- och kunst-anstalt, den dra-
matiska litteraturen och konsten, testerns su-
jetter och hvarföre icke äfven den Kongl. tea-
tern, som hvarken skördar ära, tacksaruhet el-
ler ekonomisk fördel på sitt ronopuhum. Sa-
ken förtjenar i sanning att bebj-rtus och är af
mera vigt, än det vid första påseendet torde
synas. En allmänhet, som bandlar med lugn
och sjelfständig kraft, när dess rätt är i fråga
i ett fall, är äfven snart färdig att göra det i
andra.