Oo LtrYlaL UllUTVI BAS LAU AR VER I TREA et Uwe TA
kändt, att konstea att taga folkets penningar på
sednare tider blifvit en af de mest utbildade
och att de flesta folk, som äro underkastade
alienastyrelser, tåla sig med dess operationer.
ända till des: intet mera är att taga och revo-
lutionen öppnar en ny rikshufvudbok. Medlet
åter till tulliatradernas förökning innehåller vis-
serligea en lisa för landet, så till vida, att det
innefattar en mildring i det stränga och förtor-
kande prohibitifsysternet; men tullbeskattningen :i
och för sig sjelf, om den icke utgår med en
obetydlig andel af varans värde, är ett al
de dyraste och mest demoraliserande beskatt-
ningssätt, som ännu kunnat uttänkas, isynner-
het i länder med en vacklande ekonomisk lag-
stiftning, och då denna vacklande lagstiftning,
såsom t. ex. här, under det i Statstidningen
lofordade tullåret 1838 varit fallet, tillåter mån-
ga att medeist erhållen eftergift i tullmedler
sticka statens inkomster i sin egen ficka, hvar-
igenom vissa blifva gynnade på andras bekost-
nad.
För den förbättrade ställningen i Riksgälds-
kontorst, om den skulle vara bättre än i der
här ofvan i noter citerade artikeln utredes, har
man att tacka, primo Riksens ständer 1834
som, tvertemot systemets bemödande, införde
en förbättrad hushållning med statsmedlen, och
secundo, de skattdragande, som nu på ett qvin-
qvennium åter hopsläpat medel att fylla der
brist, samma system tillskapat. Ty icke lä!
det vara någon obekant, att Riksgäldskontorets
ställning förut varit vida bättre, och att dess
åter iråkade skuldsättning blifvit tillvägabragt i
och genom systemet, som opererade på Stän-
dernas bheskedlighet. Framför oss ligger et!
Riksgäldskontorets bokslut, som upptager: afill-
gångar och fordringar utöfver skulderna; der
nu beprisade florerande ställningen, upptager
åter askulder, utöfver tillgångar och fordringar.
Om regeringen vid nästa riksdag åter skulle
kunna förmå Ständerna att fördjupa Riksgälds-
kontoret i skuld, och denna sedan under et!
följande lustrum till någon del hinner afbördas,
så beredes derigenom ett nytt tillfälle att tala
om uRiksgäldskontorets florerande ställningn, och
på detta sätt skall man aldrig sakna anledning
att gratulera den, som räddat sig, sedan mar
sjelf först störtat bonom i vattnet.
Vi förbigå de anledningar till lofordande, som
Statstidningen hemtat från ångfartygkanaler,
provinsbanker etc; emedan hvar och en vet,
att det verkligen gagnande deri har tillkom-
mit icke genom, utan snarare oaktadt, syste-
mets bemödande. Eiler bvilka anathemer haf-
va icke de höga funktionärerna och deras pu-
blicistiska organer låtit utgå mot dessa any-
hetsmakare och framför allt adessa tidnings-
skrifvaren, som ifrat för det materiella och
moraliska muvemanget, och hvilka rörande för-
svarstal bafva de deremot icke på alla ställen
och synnerligast i Statstidnirgen hållit till för-
mån för den rutina stagnationen i alla vägar?
Landet har ägt tjugutre års fred och ingen tid
i Sveriges historia anför, att folket under en
så lång tid lagt händerna i kors. Folkmäng-
den har, såsom vanligt under fredstid, stigit
och hvar och en i sin stad tvingats att göra
sig den frågan, ahvar skola vi finna bröd, att
alla dessa måga äta?, Fordringarne från bofvet,
lägren, lustresorna och beskickningarne hafva
tvungit dem att tillägga: hvar skola vi finna
pengar, att alla dessa måge roa sig? Eller
kanske förmenar Statstidningen, att en förtjenst
redan ligger deri, att man ej, under de mest
gynsamma yttre förhållande, och under det he-
la det fredliga Europas progressiva tillväxt i
välstånd manat på, täckts så vårdslösa eller ty-
rannisera landet, att folket icke ens, som Ju-
darna i den Egyptiska träldomen, kunnat förö-
ka sig?
Men hurudant är då i sjelfva verket detta
aflor och välstånd,, som deriveras från ökade
skatter och deras lyckliga indrifvande? Jo så-
daut, att de egentliga fattighjonens antal, pau-
vres honteux oberäknade, på sista 20 åren ö-
kats med hälften och de oegentligas i samma
proportion, för att ej nämna det antalet af dem
som behöft statens större allmänna understöd,
alltjemt utvidgat sig. Förmögenheten har så-
ledes ganska riktigt funnit sin väg genom de
bergades händer till statskassan, men inom de
arbetande klasserne lemnat efter sig ett tomt
rum, som heter fattigdom. Nästan icke en en-
da provins kan röna en känning af ofördelak-
tiga skördar, utan att råka i den nöd, att de
öfrigas välgörenhel måste anlitas mot bhun-
gerp. Händelsen med den uppbrunna bron i
Halmstad, och den kringliggande ortens oför-
måga, att ensam utan egen ruin uppbygga den-
4 Huru det i sjelfva verket står till med den-
na förhättrade ställning. när man tager i be-