Oo LtrYlaL UllUTVI BAS LAU AR VER I TREA et Uwe TA kändt, att konstea att taga folkets penningar på sednare tider blifvit en af de mest utbildade och att de flesta folk, som äro underkastade alienastyrelser, tåla sig med dess operationer. ända till des: intet mera är att taga och revolutionen öppnar en ny rikshufvudbok. Medlet åter till tulliatradernas förökning innehåller visserligea en lisa för landet, så till vida, att det innefattar en mildring i det stränga och förtorkande prohibitifsysternet; men tullbeskattningen :i och för sig sjelf, om den icke utgår med en obetydlig andel af varans värde, är ett al de dyraste och mest demoraliserande beskattningssätt, som ännu kunnat uttänkas, isynnerhet i länder med en vacklande ekonomisk lagstiftning, och då denna vacklande lagstiftning, såsom t. ex. här, under det i Statstidningen lofordade tullåret 1838 varit fallet, tillåter många att medeist erhållen eftergift i tullmedler sticka statens inkomster i sin egen ficka, hvarigenom vissa blifva gynnade på andras bekostnad. För den förbättrade ställningen i Riksgäldskontorst, om den skulle vara bättre än i der här ofvan i noter citerade artikeln utredes, har man att tacka, primo Riksens ständer 1834 som, tvertemot systemets bemödande, införde en förbättrad hushållning med statsmedlen, och secundo, de skattdragande, som nu på ett qvinqvennium åter hopsläpat medel att fylla der brist, samma system tillskapat. Ty icke lä! det vara någon obekant, att Riksgäldskontorets ställning förut varit vida bättre, och att dess åter iråkade skuldsättning blifvit tillvägabragt i och genom systemet, som opererade på Ständernas bheskedlighet. Framför oss ligger et! Riksgäldskontorets bokslut, som upptager: afillgångar och fordringar utöfver skulderna; der nu beprisade florerande ställningen, upptager åter askulder, utöfver tillgångar och fordringar. Om regeringen vid nästa riksdag åter skulle kunna förmå Ständerna att fördjupa Riksgäldskontoret i skuld, och denna sedan under et! följande lustrum till någon del hinner afbördas, så beredes derigenom ett nytt tillfälle att tala om uRiksgäldskontorets florerande ställningn, och på detta sätt skall man aldrig sakna anledning att gratulera den, som räddat sig, sedan mar sjelf först störtat bonom i vattnet. Vi förbigå de anledningar till lofordande, som Statstidningen hemtat från ångfartygkanaler, provinsbanker etc; emedan hvar och en vet, att det verkligen gagnande deri har tillkommit icke genom, utan snarare oaktadt, systemets bemödande. Eiler bvilka anathemer hafva icke de höga funktionärerna och deras publicistiska organer låtit utgå mot dessa anyhetsmakare och framför allt adessa tidningsskrifvaren, som ifrat för det materiella och moraliska muvemanget, och hvilka rörande försvarstal bafva de deremot icke på alla ställen och synnerligast i Statstidnirgen hållit till förmån för den rutina stagnationen i alla vägar? Landet har ägt tjugutre års fred och ingen tid i Sveriges historia anför, att folket under en så lång tid lagt händerna i kors. Folkmängden har, såsom vanligt under fredstid, stigit och hvar och en i sin stad tvingats att göra sig den frågan, ahvar skola vi finna bröd, att alla dessa måga äta?, Fordringarne från bofvet, lägren, lustresorna och beskickningarne hafva tvungit dem att tillägga: hvar skola vi finna pengar, att alla dessa måge roa sig? Eller kanske förmenar Statstidningen, att en förtjenst redan ligger deri, att man ej, under de mest gynsamma yttre förhållande, och under det hela det fredliga Europas progressiva tillväxt i välstånd manat på, täckts så vårdslösa eller tyrannisera landet, att folket icke ens, som Judarna i den Egyptiska träldomen, kunnat föröka sig? Men hurudant är då i sjelfva verket detta aflor och välstånd,, som deriveras från ökade skatter och deras lyckliga indrifvande? Jo sådaut, att de egentliga fattighjonens antal, pauvres honteux oberäknade, på sista 20 åren ökats med hälften och de oegentligas i samma proportion, för att ej nämna det antalet af dem som behöft statens större allmänna understöd, alltjemt utvidgat sig. Förmögenheten har således ganska riktigt funnit sin väg genom de bergades händer till statskassan, men inom de arbetande klasserne lemnat efter sig ett tomt rum, som heter fattigdom. Nästan icke en enda provins kan röna en känning af ofördelaktiga skördar, utan att råka i den nöd, att de öfrigas välgörenhel måste anlitas mot bhungerp. Händelsen med den uppbrunna bron i Halmstad, och den kringliggande ortens oförmåga, att ensam utan egen ruin uppbygga den4 Huru det i sjelfva verket står till med denna förhättrade ställning. när man tager i be