tionerna till Storthinget, i det fria Norge, skall aldrig samtycka till dess upphäfvande i Sverge, och det ligger för mycken, konservatism hos de tre privilegierade stenden i värt land, för att man skulle kunna tillvägabringa en tvingande nödvändighet att vika från en så bestämdt vidhållen öfvertygelse. Hela försöket skulle icke ens frambringa den af af. d. Utg. försåtligt påpekade effekt att utvisa ade adliga demokraternas, verkliga tänkesätt, men väl skulle det förträffligt tjena bofvet att vända de enfaldiges missnöje mot dessa demokrater. Dessa kunde nämligen, utan afseende på sin inre öfvertygelse, rösta för upphäfvandet, väl vetande att regeringen uog beställer om dem, som rösta emot; men når slutligen voteringen utwfölle med afslag, hvem skulle väl derför uppbära skulden, eta ej de aadlige demokraternar? Vi hafve med någon utföriighet granskat detta nya tektiska försök af d. Ug, emedan det synes oss mer än vanligt talaude ovch förrådande sitt mustusdofiande ursprung. Mångfaldiga gånger har Aftunbladet behandlat skadligheten, för alt icke säga vullbörligbeten af adelskapets företräden, uch i sammunhbang dermed ofia tramhallit fördelarna af den Norska kvnstitutioner, samt nödvändigheten och nyttan för Sverge att derefter modifiera sin. Det förra har just ej rönt någon motsägelse, emedan tiden, atiwlostone i det yttre, blyges för bördsfördvinen; det sednare åter har från den konservativa sidan och novminatim från f. d. Utg. hvarbeldst ban uppenbarat sig, på sednare tid rönt eit bältigt mutstånd, och från andra håll en ganska tveksam framgång. På sednare tiden bar bkväl iörtroendet till Norska, eller i ailmänher en demokratisk konstitution, allmänt ccb opåkalladt röjt sig öfverallt, i synverhet i landsorterne, och det bar icke kunnat undfalla våra aristokrater, att opinionen allt mera träder öfver tull demokratien, som icke betyder annat, än upphäfvandet af alla tillfälliga företrädesrättigbeter. Hoppet om en reform medelst ståndsskilnadens upphäfvande inom representationen och allmänna val tillväxer med Riksdagens närmande. Och just idetta ögonblick är det af. d. Utg., framkommer med det omöjllga preliminära vilkoret adelskapets upphäfvande — hvarföre icke lika gerna äfven borgerskapets och presterskapets? Finnas då icke tillräckligt många närmare behof att tänka på än detta, som, enligt bvad vi redan visat, vore overkställbart? blifvit upphäfvet, såsom t. ex. i Frankrike och Norge, regenten ändock, så vidt möjligt är, väljer sin personliga omgifning ur denna utdömda samhällsklass, och, endast der nödvändigheten befaller, begagnar den ofrälse skickligheten. Man ser deraf, att adelskapet kan lefva, genom monarkien, äfven sedan det är utdömdt, och detta är för alla ett skäl mer att yrka och att medgifva ståndsskilnadens upphörande inom representationen, såsom en åtgärd af lättare art och om hvars helsosamma frukter en hvar är öfvertygad.