tionerna till Storthinget, i det fria Norge, skall
aldrig samtycka till dess upphäfvande i Sverge,
och det ligger för mycken, konservatism hos de
tre privilegierade stenden i värt land, för att
man skulle kunna tillvägabringa en tvingande
nödvändighet att vika från en så bestämdt vid-
hållen öfvertygelse. Hela försöket skulle icke
ens frambringa den af af. d. Utg. försåtligt på-
pekade effekt att utvisa ade adliga demokrater-
nas, verkliga tänkesätt, men väl skulle det för-
träffligt tjena bofvet att vända de enfaldiges
missnöje mot dessa demokrater. Dessa kunde
nämligen, utan afseende på sin inre öfvertygel-
se, rösta för upphäfvandet, väl vetande att re-
geringen uog beställer om dem, som rösta e-
mot; men når slutligen voteringen utwfölle med
afslag, hvem skulle väl derför uppbära skul-
den, eta ej de aadlige demokraternar?
Vi hafve med någon utföriighet granskat det-
ta nya tektiska försök af d. Ug, emedan
det synes oss mer än vanligt talaude ovch för-
rådande sitt mustusdofiande ursprung. Mång-
faldiga gånger har Aftunbladet behandlat skad-
ligheten, för alt icke säga vullbörligbeten af a-
delskapets företräden, uch i sammunhbang der-
med ofia tramhallit fördelarna af den Norska
kvnstitutioner, samt nödvändigheten och nyttan
för Sverge att derefter modifiera sin. Det för-
ra har just ej rönt någon motsägelse, emedan
tiden, atiwlostone i det yttre, blyges för börds-
fördvinen; det sednare åter har från den kon-
servativa sidan och novminatim från f. d. Utg.
hvarbeldst ban uppenbarat sig, på sednare tid
rönt eit bältigt mutstånd, och från andra håll
en ganska tveksam framgång. På sednare tiden
bar bkväl iörtroendet till Norska, eller i ail-
mänher en demokratisk konstitution, allmänt ccb
opåkalladt röjt sig öfverallt, i synverhet i lands-
orterne, och det bar icke kunnat undfalla våra
aristokrater, att opinionen allt mera träder öf-
ver tull demokratien, som icke betyder annat,
än upphäfvandet af alla tillfälliga företrädesrät-
tigbeter. Hoppet om en reform medelst stånds-
skilnadens upphäfvande inom representationen
och allmänna val tillväxer med Riksdagens när-
mande. Och just idetta ögonblick är det af. d.
Utg., framkommer med det omöjllga prelimi-
nära vilkoret adelskapets upphäfvande — hvar-
före icke lika gerna äfven borgerskapets och
presterskapets? Finnas då icke tillräckligt mån-
ga närmare behof att tänka på än detta, som,
enligt bvad vi redan visat, vore overkställbart?
blifvit upphäfvet, såsom t. ex. i Frankrike och
Norge, regenten ändock, så vidt möjligt är, väl-
jer sin personliga omgifning ur denna utdömda
samhällsklass, och, endast der nödvändigheten be-
faller, begagnar den ofrälse skickligheten. Man
ser deraf, att adelskapet kan lefva, genom mon-
arkien, äfven sedan det är utdömdt, och det-
ta är för alla ett skäl mer att yrka och att med-
gifva ståndsskilnadens upphörande inom repre-
sentationen, såsom en åtgärd af lättare art och
om hvars helsosamma frukter en hvar är öfver-
tygad.