methoden passtva och de eller nya actiwa, nynxet
väl ingenting kunde betyda, så vida ej på ren
Svenska dermed mentes, att de activa arbeta
och da passiva göra intet. Detta förklaras med
tydliga ord, och då författaren säger, alt gam-
la methoden ej vänjer lärjungarne att läsa på
egen hand, d. v. 8. studera activt, utan blott pas-
sivt, d. v. 8. insupa (i bästa fall) hvad läraren (den
active) hinner inhälla, men i de flesta fall icke en
gång insupande, utan tillstutsnde munnen; alltså ej
en gång så mycket som passiva utan verkliga neu-
trer. Icke veta vi, buru detta skall förstås på an-
nat sätt än att eleverna göra intet. Och hvad är
åter detta för en beskyllning mot läroverk, som
bildat de flesta af vårt lands så väl lärde som nä-
ringsidkande män? Hvart läroverk både får och har
sina neutrer, det medgifves, så väl af de nya som
de gamla, men att massan af lärjungar skuile va-
ra sådana, vederlägges lyckligeu af erfarenheten.
Gänge hvar och en till sig sjelf och erinre sig från
sina skolår !;, om ej hvarje skicklig lärare kunde
bringa honom till att arbeta på egen hand, eller om
han satt der coåtkomiig för läraren, i fall han var
lat, eller saknande uppmuntran och bifall, om han
var mitig. Hvilken kan påstå, att lärarne (vi tala
ej om de oskicklige och bhåglöse) ej kände sina lär-
jungar!), ej kunde bedöma deras kunskaper, ej visste
huru det stod till med deras framsteg. Förf. får så-
kert här icke många anhängare, tyrättskänslan upp-
reger sig mot beskyllningen och vittnar, att der lä-
rareduglighet var, der var ock lärjungeskicklighet
och lärjungehåg tillfinnandes, och tvertom, hvilket
är det naturliga förbållandet i alla läroverk. Mot
gymnasiimethoden gör förf. dessutom den anmärk-
ning, catt lektorn håller föreläsningar, att han är
en man, som om det skall vara väl, sitter i kathe-
dern och håller sig der qvar, att han är en man
med dijnitas och med nytta derefter. Man ser,
att det år endast första strofen, som gäller sak, och
att de sednare blott innehålla sarkastiska utfall
mot lektorskorpsen ??) i allmänhet. Men hvem har
sagt förf., att Lektorn skail kbålla föreläsningar?
Vi, som genomgått gymnasium, veta, alt han icke
skall det, icke heller gör det, så vida hen sköter sin
tjenst som sig bör. Vi veta, att ban går omkring
2?) bland sina elever, förhbörande och frågande samt
gifvamde håg och lärdom åt lärjungarnes sjelfstu-
dier, alltid anseende den lexa, som genomgås,
blott som en basis för de egna förståndsutvecklan-
de arbetena.
Så väl mot skolan som gymnasium gör förf. yt-
terligare den anmärkning, att eleverna äro delade
i allt för få ringar eller läxlag, för ast någorluada
karakteristiskt eller individuelt kunna behandlas,
men gifver härigenom tillkänna, buru litet han be-
tänkt den nya methoden. Ty af denna fordrar han,
jatt eleverna inom hvarje klass må kunna delas i
42 å 14 läxlag, hvilket på 8 klasser i elementar-
skolan gjorde 412 läxlag, sålunda 12 läxlag mer än
hela numerärn af gossar uppgår till?!). Utom det
att 42 läxlag härigenom blefve toma, skulle det i
de öfriga ej finnas mer än en gosse, hvarigenom
den besynnerligheten kund? inträffa, att antingen
alla skulle vara monitörer och hede då inga lär-
ijungar eller ock alla lärjungar och hade då inga
monitörer. Vi hafva ej velat säga, att så skulle gå
med kloka, förnuftiga lärare, vi hafva endast an-
tydt, huru ringa äfven här förf. öfvertänkt det han
yttrat ??). Ofvertygade äre vi ock, att der lärjun-
garne i nederskolan äro, såsom förf. säger, indela-
de i 3 å 4 läxlag i hvarje klass, läroämnenra före-
komma i så små portioner, att ingen fara för ele
verna uppkommer att derinom sammanföras.
(SIunet följer.)
;!5) När man läser denna series af framställningen,
låter det, som om förf. ville påstå, att Uppfo-
stringsartikeln i A. B. sagt de gamla läroverken
hafva uträttat int:l. Hvar finnes en så grof be-
skvyllning? Hela frågan angår blott den relative
skilnaden mellan ett mindre godt och ett önsk-
värdt bälltre. Att våra gamla undervisningsverk
innehålla ett godt kan ingen neka, och A.B ar-
tikeln har nekat detta minst af alit; den pästår
allenast, att sträfvandet till eww bältre är högeli-
gen angeläget, emedan det sannerligen behötves.
Deraf följer icke, att det gamla, som finnes, ej
skulle vara ett godt, i och för sig och vida bätt
oore, än om det icke alls funnes till.
19) Detta har i allmänhet endast blifvit sagdt om
förhåll andet vid gymnasier.
20) Alldeles icke emot Lektorskorpsen, utan emot
institutionens beskaffenhet är taladt.
21) I denna sats har insändaren glömt, att han
sjelf ganska väl brukat ordet kunna. ÅA. B. ar-
tikeln säger ingenting så löjligt, som att lärjun-
garna skola uppdelas i flera läxlag, än de sjelfva
äro till antalet. Der föresättes blott, att läraren
bör kunna, der behefvet så fordrar, uppdela dera
i så många läxlag, hvilket i de äldre skolorna,
utan monitörer, icke blir möjligt.
(2) Huru ringa äfven denna insändare öfvertänk!
det han yttrat, synes af noten nyss ofvan.
EA EES STIAN: Vv 18
RÄTTEGÅNGS- OCH POLISSAEER.
— En verklig effektseen, som likväl icke
ljust hörde till de estethiska, ägde i går rum uti
poliskammaren. En förut ofta, för flera olater till-
talad ung qvinsperson vid namns Erika Aberg,
jsom för försvarslöshet var uppkallad till polisen,
en Fart å sa on På - 0 4 1