1:o Hvad mässfallet vid en passionspredikan fö:
flere år sedan beträffar, vet jag sjelf, bögst märk-
värdigt nog, ej deraf, hvilket kan, om behbölligt är
på min själssalighet bedyras. Visserligen har förre
Näåmpdemannen Petter Johansson, mindre fördel.
aktigt känd af mig och troligen afven inför dom-
stolen, tagit på sin ed, att predikoturen skule vari
j min denna gången; men då hans vittnesberättelst
är ögonskenligen uppspädd med påtagliva osan-
ningar, emedan han yttrade: aatt mic hustru vic
bans närvaro i prestgården skulle hafva erinra!
mig om denna tjenstförrättning, hvilket hon unde:
min sextonåriga embetsförvaltning aldrig någonsin
bshöft göra, samt ännu me.a alt jag vid denra
hennes påminnelse skulle hafea svarat: aJay bry
mig ej om alt resa till Gerum, utan far till Pryt-
sen efter halm,. Detta allt, så sannt mig Gud
bjelpe till lif och själ, är en väl hopsmidd lögn —
det bevisar öfverflödigt mitt allmänt kända nit,
alt rätt, ordentligt och punktuelt göra min tjenst.
Troligen är, att allt finnes hopsmidt af Kornmi-
nister Ruckman, som ifrigen arbetar att missleda
enfaldiga, för att mig på allt upptänkligt sätt
skade.
Tryggt erbjudes emot förföljelsen i detta fali
värjemålsed.
2:o Hvad skuldsedeln åter angår, är på redan
anförda skäl förhållandet dermed fullkomligen ut-
redt. — Ingen, utom Komminister Ruckman och
hans dumma samt illa sinnade supkamrater, kan
ens falla in, vid tillbörlig kännedom om händel-
sen, att jag utan tillstånd samt full anledning skall
skrifvit falskt namn.
Lars Larsson i Stubbegården hade, det vittnen
intygat, gifvit sin tillåtelse å första lånet 200 Rdr
Bko, att jag finge teckna hans namn - När nu lån-
tagaren, Göran Persson i Stubbegården, skulle
verkställa detta låns sista inbetalning, hade han
ej pengar. Hans hustru, i sällskap med Johannes
Jonsson i Normansgården, den rikaste bonde i Skall-
meja, kommo således till mig och anhöllo, att nytt
lån, lika stort som det förra, nämligen 200 Rår
Bko, skulle tagas. Jag frågade: Skall Lars Lars-
son i Stubbegården blifva som tillförene andra
borgesmannen?, Ja,, svarade begge, och Johan-
pes tillade: chan har min skriftliga förbindelse att
alldeles vara fri ifrån all betalningsskyldighet,. På
denna ganska säkra grund tecknade jag Lars Lars:
sons namn, hvilket skett redeligen äfven för hun-
Frade andra under de år, jag gratis gått allmogen
tillhanda med diskont-lån. Då Lars Larsson se-
dermera, uppviglad af Ruckman, öfverallt i fyllan
och villan skrek, att hans dyra namn blifvit miss-
brukadt, fick han äfven min förbindelse att vara
ifrån all betalnirgskraf, i bänseende till diskont-
länet, bvarå en afbetalning är, och den andra blir
snart gjord, samt äfven Carl Månsson i Svässgår-
den satt sitt namn, som borgesman, i stället för
Lars Larsson.
Hvad 3:0) påståendet, att jag svurit vid någon
sockenstämma 41830 i Skallmeja, och sist vid Moaj-
sockenstämman i Synnerby, saknas äfven dertill
lagliga skäl. Nog hafva några Skallmejaboer, sedan
de supit både på egen och Ruckmans bekostnad
intill klockan 40 på aftonen rättegångsdagen förra
tinget, sagt, att jag 41830, då fråva uppstod om
sammanskott till de nödställde Norrlännvivgarve
och endast, erligt min frarcställning, begärdes en
tunna hafra å helt hemman, hvurpå Synner byboar-
ne ingått, blifvit vid någras obarmhertiga vägran
förbittrad. Ej någon kan synnerligen undra de: på,
som rätt känner, att jag, oaktadt alla både ömma
och s:ränga tillsägelser, hvarken vid detta elle:
många andra tillfällen kunnat förmå miångden att
göra rätt, ännu mindre godt, utan de äro i ord och
bandling sämre än Vildar. Hvad afsgende förtje-
nar väl då deras edgång? — Deo veta verkligen ic-
ke bvad egentligen svordom är. — Ej någon enda
af alla vittnen har ju kunnat säga, att jog svurit
bort dem eller mig sjelfs ty om också emot min
vettskap, uti förargelsen öfver deras exempellösa
envishet och omenskliga köld för likar, tusande
djeflar blifvit nämnda, är det utan all mening och
hänsyftning, och ken ej anses såsom någon svor-
dom. — Få prester hafva under icke noga räknadt
240 sockeprstämmor uppfört sig med mera stillhet
och saktmod.
Det skulle vara den ilskefulla Ruckman, som
zräfver uop sådant starf, hvarvid ingen då eller nu
rättvist fäster minsta uppmarksamhet.
Huru litet utom dess Skallmejaboerne veta till
sig, dels af oförstånd och dels af besöken på lön-
srogarage, bestyrker Åsders Svenssons i Kampes-
vården osanna och orediga berättelse. (Anders
Svensson hade berättat: att Hr Ihrmark, vid en
sockenstämma för 6 år sedan, frägat församlings-
I0erne, em kungörelserne uppläses högt. Anders
hade då svarat: adet är så den. Hr Ihrmark
hade dervid blifvit ond och kallat Anders aracka-.
e, samt svor två gånger och sade, att Anders
skulle göra honom afbön inför försaralingen, — —.
vv?