RR VV OO OVAN PMM MY MR Af SURT VAR
stiftare af en egen religion, på hvars antagande
han fanatiskt arbetar.
VAN AMBURGH I PARIS.
(Ur ett bref derifrin.)
aParis är icke mera i Paris, nemligen detta Pa-
ris, som bländar och intager Europa, och gör den
ivklämda, regellösa massan af hus, emellan Vaugi-
rard och Montmartre till den bildade ver!dens huf-
vudstad. Artisternes och författarnes Paris, de
snillrike millionärernes och de utmärkta qvinpnor-
pas, är för närvarande på landet, gungar sig på en
prydlig julle i den saliga viken vid Ischia, klättrar
uppför Jungfrun, eller lorgnetterar från en villa
vid Marimorasjön Orientens skönhet och Turkiska
rikets förfall. Men den rätta Parisarn vågar sig
icke setdeles långt utom sitt hems murar och ströf-
var på sin höjd 145 mil från St. Denis-gatan om-
kring på någon stilla landtgård i Normandie. Men
för de många, som icke hafva lust, tid eller pen-
ningar att slå dank i Europa och Asien, har Pa-
ris mångfaldiga ersättningar att bjuda på, och om
längtan efier det obekanta, det ännu osedda ingår
såsom bevekelsegrund i menniskans vandringshäg,
så kan man till en del förklara det ringa behofvet
hos många Parisare att resa, ty det nya, det utom-
ordentliga hörer här så beständigt till ordningen
för dagen, finnes så till öfrerflöd hemma, att man
anser onödigt att söka upp det i främmande Jän-
der. Hvad Norden, hvad Södern har att bjuda,
visar man oss bär måhända i förvriden, stympad
bärmning, men det betyder föga, då den beskeali-
ga tron kommer till hjelp och tager för gifvet att
kopian är en fullkomlig ersattning för urbilden.
Således hade vi denna sommar omkring ett dussin
Venetianska nätter, hvilka just icke hade någun
förvillande lishet med hafvets fordna drettnings,
men en tid bortåt icke förfeleie att göra et till
hälften magiskt intryck på de troende. Främlin-
gar, som vandra på gatorna och promenaderna, gif-
va den minsta gatpojke ide om Persers och Bedui-
pers klädedrägt och utseesde, och Botsniska träd-
gården erbjuder åt dem, som besöka den, en tef-
vande statistik öfver den fyrfotade och bevingade
befolkningen på de mest olika trakter af jorden;
nu kommer också van Amburgh och visar det för-
vånade folket, att de vilda bestierne, dem det hit-
tills såg inneslutna såsom vansinnige, i väl förva-
rade fängelser, genom uppfostrans konst låta före-
na sig till en trupp fredliga skådespeiare. Med
ett slags ironi har deras mästare valt testern Porte
S. Martin för deras uppträdande — denna skåde-
plats, som i sina annaler har att uppvisa så män-
ga gräsligheter och blodiga bistorier, här, der Lu-
eretia Borgia så ofta beredt sitt gift, der vauliarn
de mest djuriske bland rmenniskorna drefvo sitt
handtverk, här visa sig nu de menskligaste bland
vilddjuren. Mean ser i en bur, med dubbla afdel!-
ningar, lejonet utsträckt i majestätisk maklighet,
med likgiltig, nästan föraktlig, mine betrskta den
uppmärksamma boppen, tigern vackert öppna sitt
blodiga gap, liksom ville han säga, att fastän tom
Kommer han dock ännu ihäg sin bestämmelse att
förstöra och sönderslita, och pantherdjuren spatse-
ra upp och ned, liksom i filosfiska samtal. Den
fredliga fördragsarmhet, som annars så stridslystna
karakterer, här i så nära beröring, ådagaläega, är
väl lugnande för äskådarnpe; men likväl sprider sig
en rysning af ängslig nyfikenhet i hela salongen,
då van Amburgh träder bikom gallret; han sjelf
synes någos förlägen, till och med rädd, innan han
stigit öfver tröskeln; men sedan han genom ett
språng försatt sig midt bland diuren, svänger hon
så omkring med sin lilla käpp, att lejon och tig-
rar, pantbror och leoparder, liksom rädda hundar
krypa åt hörnen af buren. Käppen synes hafva
samma kraft som ett trollspö. Men herligbeten i
van Amburghs välde li r icke i et oblandadt
användande af stränghet. Fedan han genom sitt
djerfva inträde, gevom sin skarpa blick satt sig i
respekt hos djuren, visar han sig oändligt uppfin-
ningsrik i smekningar och vänlighet, och i synner-
het att genom uppväckande f afundsjuka emellan
djuren försäkra sig om deras tillgifvenbot och steg-
ra den. Genom en lycklig blandning af godhet och
straffande rättfärdighet styrer och leder den evige
denna jordens beherrskare, som äro stolta öfver
sitt förnuft; för att leda dess öfrige invånare, till
och med den inst böilliga, efter sin vilja, ser det
ut, som behöfde menniskan blott lära denna konst
af Gud. Den kristna legenden tslar om martyrer,
som, kastade för vilddjuren i cirkus icke det rin-
saste skadades afsinafyrfotade bödlar, hvilka tvert-
om betraktade dem liksom med ödmjuk vördnad;
en gudomlig makt hade trängt in i dessa vilda sjä-
lar, tämjt dens lusteroch lagt band på deras raseri.
I våra dagar förvandlar menniskan, genom sin själs
ria drift, de gudomliga elementerna i sitt väsen
ill öfverväldigande inflytande på mindre fullkom-
liga varelser; undret blir ett enkelt naturfenomen
och den vackra sagan synbar verklighet. Men lik-
om hvarje uppfinning eggar till ytterligare försök
varje afslöjande af en hemlighet inbjuder till up-
enbarelse af nya mysterier, så skall också svårli-
sen uppfostran af vilda djur blifva stående på den
unkt, dit van Amburgh bragt den, och det må
ara den spelande fantasien tillåtet, att redan i fö-
eställningen se gossar af rika familjer promenera
å upga lejon, liksom på inridna ponies, kring E-
yseiska fälten, och jockeyer på Condorer åtfölja
ygmachiner, fulla med resande Engelskor, öfver
hö haracaen