Iblir fattligt, huru en bild i stort af hela Asier kunde hafva skapat sig ifolkens föreitäillning. De bör då icke förundra oss, att sägner gifvas, hvilke i några få drag framvisa en teckning på verldsde len i kelossalt sammandrag. Man häpnar visser ligen först vid den tanken, att en så enkel och kor Iberättelse, som den i fjerde kapitlet af Genesi: lom Kain, Abel och Seth, skulle kunna omfatta in. Igenting miadre, än karakteristiken öfver hela östra Isödra och vestra Asiens folklynnen, jemte dess folk: öden i stort. Jag påstår också för ingen del, at den bestämdt sä gör; här kommer allenast en hy pothes i fråga; men det vissa är, att en så om fattande skildring, gjord i tiil utseendet enfaldig: drag, helt och hållet ligger i det urasiatiska fram: ställningssätte:s ande. Såsom theopneust kan den ga berättelse vara desto mera omfattande, och va ra det med desto mindre svårighet. Att berättel sen i alla fall skall förstås efter orden, tillhör os att visa i den särskilda betraktelse, som fremdelei kommer att egnas åt det asiatiska skrifsätlet. — erat Herr Prosten Cari Gusiat Grahl i Tumho ha till Red. insändt följande skrift: Till Red. af Afionbladet! I anledning af de yttranden, hvilka om mitt underdåniga tal till Hans Maj:t Konungen vid Länet: grävs den 40 sistl. Juni, nu tvenne gånger före. kommit uti Lit. Tidning, utbeder jag mig få härmedelst afgifva följande förklaring: Jag kände mer än väl att mina okonstlade uttryck skulle hvarken tillbörligen kunaa tolka all den undersåtliga vördnad och tacksamhet. hvartill Hans Maj:t har den heligaste rätt, eller antyda den herrliga framtid, som Skandien äger at! hoppas, och således hyste jag vid berörde tillfälle visst ingen förmätlen afsigt att cläflak med någon i aprydligax ordalag, hvilket ock den oriktiga citationen i J4 136 gjort än mera märkbart. — Besynnerligt nog är denna hjertats enkla gärd dock uti 2 2148 upphöjd till ett son plus ultra i paneeyriska vältaligheten.c Den mindre goda syftningen i detta omdöme synes vara så uppenbar, att jag nödgas anhålla, det Tit. täcktes införa detta tal helt och oförändradt, då Allmänheten, till hvilken jag vädjar, sjelf får afgöra, buruvida det ens i någom måtto vittnar om den öfverdrift mig tillvites, men som jag af ren och innerlig öfvertygelss alldeles förnekar. — Tvifvelsutan skall den eck medgifva, att en trogen efterlefnad af den Christliga grundlagen, afrukta Gud och ära konunyenp, är fosterlandet vida gagnligare än något slags utsäde aftvadrägtens och missnöjets draktänder, hvilkas alltid olycksdigra. alster en dyrköpt erfarenhet varmande visar. — Visserligen är äfven vårt samhälsskick i hehef af reformer, ty fullkomlighet uppnår aldrig något menniskoverk; men med den uppriktigaste önskan, att de ju förr dess hellre måtte renhaltige utgå ur tidens degel, är ett tacksamt erkännande af redar beskärd lycka ganska förenligt. Riksförderflig biifver alltid och allestädes den lära, som cbär, i reformens namn, revoltens bud,, eller söker för-. svaga det band, som till ett hjerta och en själ förenar Konung och Folk. Att jag i anledning af detta devuemang blifvit räknad ibland de aproselyter., var mig desto mera oväntadt, som Tit.; torde sjelf kunna erinra sig, att jag uti en till Upsala stads innevånare adresserad skrifvelse redan år 1843 yttrade alldeles enahanda tänkesätt. — Enär dessa ock sedermera i alla förhållanden städse förblifrit min ledstjerna, så torde jag få trygga mig dervid, att det sårande tillmälet icke innebär någon uppsåtlig insinuation, det min öfvertygelse om rätt och pligt låter sig rubbas af tidens omväxlande vindkzst; men derjemte förklarar jag tillika, att det ej heller är i allmänhet tillämpligt på det stånd, som jag har äran tillhöra. Tumbo Pr.gd d. 2 Oct. 1830. Carl Gust. Grahl. Det ifrågasrarande talet, i sin helhet, lydde så: aStormäktigste Ailernådigste Konung! Inför Eders Maj:t bönfaller Tumbo församling, genom dess Kyrkoherde, att vid detta efterlängtade och oförgätligt högtidliga tillfälle få nedlägga sitt lika underdåniga som hjertliga vördnadsoffer. När den huldrikaste landfaderliga omsorg föranlät Eders Maj:t att, utan afseende på år och årstid, besöka Brödra-riket, utvecklade Eders Maj:t en försakelse och kraft, hvermed intet jemförligt häfderna finnes. — En mild Försyn har äfven härvid afvändt all våda från Eders Maj:ts dyrbara lagar, och med outsäglig glädje återser nu ett troget folk sin innerligt älskade Konung. Vi känna mer än djupt uti hvilken omätlig förvinde!se vi äre hos Eders Maj:t. — Vi minnas den id, då fosterlandet var hotadt af en mäktig fienle, utblottadt på tillgångar, och nästan utan allt 20pp om räddning. Men Furstarnas och folkens Allsvåldige Ledare kallade Eders Maj:t till Svea and och sade: Dina säd shall jag gifva detta lanlet, och den skall varda rådande ifrån det ena vafvet till det andra och icke hafva sin like i ärowe. Och nu se vi detta land med ökad kKrigsära, inder mångårig fred, dagligen tillvexa i välstånd, ch en ordnad härsmakt trygga vår Nord, som, efer den lyekliga föreningen med trofasta bröder, lott hafven famna. Med innerligt tacksamma hjertan njuta vi dessa värderliga välgerningar, hvilka af Gud blifvit oss örlänade genom Eders Maj:t, som bundit segrens agrar kring fridens spira, styrer Sitt folk med rättirdighet och beskyddar det med väldig kraft. Att frukta Gud och ära Konungen är och förlifver derföre vår heligt besvurna Grundlag, mot vars bergfasta grund sjelfsvåldsyrans grumliga ölja alltid skall bryta sig. Dessa våra kristligt undersåtliga känslor skola ck oaflåtligen nedkalla öfver Eders Maj:t och Jess Höga Att all lifvets yppersta välsignelse och ugnad. Gud bevare Konungen och Konungahuset! enn p-—-— — -— J— — MR VA OR be Am PFA NB ee pm TI: Tänläninge tidning läcac fälianda I an