beteis korihet tillåtit, och försökt en landbeskri: Bing efcer do tillförlitligaste geografers uppgifte: De: förstås, att jag här tagit ordet Saga icke i be märkelsen af dikt, utan af ursprunglig egentli folkberättelse i skildrande mening. Man ser af detta utkast tydligen, att histo rien här går vida låvgre upp, än förut uti po pulära arbeten till den större allmänhetens tjens varit fallet. Då wan fordom alltid såg den be gynna och utgå från de afyra stora monarki erne,, och deriblsad främst den Babylonisk med all sin fö:bistring, så börjar deremot den na historia med de inre Asiatiska folken, re degör för Tschuderne, den förlorade natione: såsom den kallas, och har, efter hvad vi se a 4:a och 2:a buken, för afsigt att sedermera i ordnin skildra det Japanesiska folket, derpå Chinas sedan Hindustanernes, och först efter dem Per sernes, hvsrifråv en öfvergång skall ske till Ba bylon, Assyrien, Egypten och Medeihafsverlden Det första häftet wnefattar, utom inledningen, tvenne böcker, hvilka hafva till innehåll Den första: Allmän kort öfversigt, på en gång af hela den inre Orienten. Skapelsen; den första synden, utdrifvandet ur det första hemmet. Flo. den. Ds äldsta folkvandringar på vår planet jente en kort karakteristik öfver Skytherne, Chineserne, Hindu:rne och Zend-nationrerna. En sammanbindning, dock blott såsom hypo. thes, sker här emellan ursägnerne i Genesis om Ormen (ett väsende, sow i hebreiska texten egentligen skall heta Nakhasch), Kain, Abel och Seth, med de fyra nyss uppräknade folkens egna sagor om sig sjelfva; i synnerhet läsa vi den märkvärdiga uppgiften, att en så stor myckenhetnamn med ljuden kin, kan, ken o.s..v. före. kommer i de chinesiska ortbenämningarna, att uppmärksamheten härigenom nödvändigt måste draga sig åt denna etymologiska märkvärdighet, likasom ett echo af Kain, hvars namn också i texten ursprungligen lär vara Kin. Utom den etymologiska likheten visas öfverensstämmelsen emeliaa sjelfva den chinesiska bildningen, lynnet ch foikkarakteren med utsagorna i Genesis IV kap. om Kain. Efter denna allmänna öfversigt, sker en öfverzgång till det enskilta och deraf således först till det norra Asien, hvilket upptager II:a Boken. Det som vid början af ett sådant arbete framför allt torde intressera Läsaren, är att lära känna, huru författaren sjelf räsonnerar om det, scm uigör det svåraste af hans prublemer, nemligen sambandet emellan de äldsta tidernas ohka traditioner. Vi citera derföre ett stycke hörom, och behöfva för öfrigt ej vidare beskrifva ett arbete, som utan tvifvel redan har en tal:ik publik, ceh snart får den ännu större: I hög grad intagande måste det alltid vara, om man funne en föreningslänk emellan vår heliga urkunds berättelse och de inre-asiatiska folkens egna segor om sig sjelfva. Dessa gamla folk skilja sig, i sina fornsägners lynne, ifrån europeerne synnerligen deruti, att de med förbigående af små-uppgifter, elier med okunnighet om dem, utvisa en bekantskap med verldsstora förhållanden, för hvilka man måste häpna. Den förmätne europeen tror sig hafva rätt, att endast se vidskeplige och svage drömmares hugskott i de gamla asiatiska skrifter, hvilka, genom blandningen af religionsuppgifter och gudaskildringar med geografiska och historiska data, färekomma honom obegrpliga och isamma mån förkastliga. Det förstås, att de uråldrige asiaternes framställningssätt måste skilja sig ifrån vårt, och att vi ej äro i stånd att fatta deras meniog, med mindre vi komma i någon förtrolighet med anden af deras skrifa:rt. För att taga ett exempel: i hinduernes lärda samlingar (Puranas) förekommer en beskrifning på Asien i det hela och om Indien (Djambudvipa) särskildt, som stöter en vanlig europeisk geograf, för hvilken mathematiska ortbestämningar i detalj och fysiska lokal-uppgifter billigt stå såsom uödvändiga vetenskapliga vilkor; men hvilken beskrifoing dock genom sin natursanning i stort och sin kolossala skildring aflandtförhållanden i massa innehåller mycket mera pålitlig och verklig kunskap om dessa verldstrakter, än man i början anat. Detta kan endast förklaras derigenom, att det stora Asien säkert från urminnens tider åt alla håll genomkorsades af vandrande handelsmän, barn af vissa stammar, som tyckas hafva haft varors utbyte till lefnadsyrke, och som burit eller på lastdjur fört dem mellan nationer, hvilka i och för sig sjelfva varit stillasittande. Den yttre orienten, jemte Afrika, har i yngre tider givit talrika prof på något dylikt i karavan-väsendet; och Araberne visa sig der såsom ett ständigt och rörligt föreningsband, de mest skilda folkslag emellan. Så veta vi ock om medlersta Asien, att åtminstone Sererne (Sarterne) i uråldriga tider vandrat genom dess för europeer mest otillgängliga l. och hemlighetsfulla trakter, samt utgjort en lefvande länk mellan öster och vester, China och Sogd. i Handelsresor till sjös tyckas i stort aldrig hafval, varit de egentlige asiaternes älsklingsyrke; deremot löpa, likt myrvägar i skogen, vissa felksstigar genom verldsdelen, på hvilka handlande stammarl oupphörligt gått som ett rörligt element midt e-l mellan de för öfrigt stilla folken. Norra Indien sammanknöts så med Baktriara; ända bort åt Ka-l spiska Hafvets norra kuster, ja förbi dem fram tilll Mäotis, ginge män af detta yrke, och vid Svartal Uafrat NÄMNAS fidiot an TI. IL harn fnravstaes fn