beteis korihet tillåtit, och försökt en landbeskri:
Bing efcer do tillförlitligaste geografers uppgifte:
De: förstås, att jag här tagit ordet Saga icke i be
märkelsen af dikt, utan af ursprunglig egentli
folkberättelse i skildrande mening.
Man ser af detta utkast tydligen, att histo
rien här går vida låvgre upp, än förut uti po
pulära arbeten till den större allmänhetens tjens
varit fallet. Då wan fordom alltid såg den be
gynna och utgå från de afyra stora monarki
erne,, och deriblsad främst den Babylonisk
med all sin fö:bistring, så börjar deremot den
na historia med de inre Asiatiska folken, re
degör för Tschuderne, den förlorade natione:
såsom den kallas, och har, efter hvad vi se a
4:a och 2:a buken, för afsigt att sedermera i ordnin
skildra det Japanesiska folket, derpå Chinas
sedan Hindustanernes, och först efter dem Per
sernes, hvsrifråv en öfvergång skall ske till Ba
bylon, Assyrien, Egypten och Medeihafsverlden
Det första häftet wnefattar, utom inlednin-
gen, tvenne böcker, hvilka hafva till innehåll
Den första: Allmän kort öfversigt, på en gång
af hela den inre Orienten. Skapelsen; den första
synden, utdrifvandet ur det första hemmet. Flo.
den. Ds äldsta folkvandringar på vår planet
jente en kort karakteristik öfver Skytherne,
Chineserne, Hindu:rne och Zend-nationrerna.
En sammanbindning, dock blott såsom hypo.
thes, sker här emellan ursägnerne i Genesis om
Ormen (ett väsende, sow i hebreiska texten
egentligen skall heta Nakhasch), Kain, Abel
och Seth, med de fyra nyss uppräknade folkens
egna sagor om sig sjelfva; i synnerhet läsa vi
den märkvärdiga uppgiften, att en så stor mycken-
hetnamn med ljuden kin, kan, ken o.s..v. före.
kommer i de chinesiska ortbenämningarna, att
uppmärksamheten härigenom nödvändigt måste
draga sig åt denna etymologiska märkvärdighet,
likasom ett echo af Kain, hvars namn också i
texten ursprungligen lär vara Kin. Utom den
etymologiska likheten visas öfverensstämmelsen
emeliaa sjelfva den chinesiska bildningen, lyn-
net ch foikkarakteren med utsagorna i Genesis
IV kap. om Kain.
Efter denna allmänna öfversigt, sker en öf-
verzgång till det enskilta och deraf således först
till det norra Asien, hvilket upptager II:a Bo-
ken.
Det som vid början af ett sådant arbete fram-
för allt torde intressera Läsaren, är att lära
känna, huru författaren sjelf räsonnerar om det,
scm uigör det svåraste af hans prublemer, nem-
ligen sambandet emellan de äldsta tidernas o-
hka traditioner. Vi citera derföre ett stycke
hörom, och behöfva för öfrigt ej vidare beskrif-
va ett arbete, som utan tvifvel redan har en
tal:ik publik, ceh snart får den ännu större:
I hög grad intagande måste det alltid vara, om
man funne en föreningslänk emellan vår heliga ur-
kunds berättelse och de inre-asiatiska folkens egna
segor om sig sjelfva. Dessa gamla folk skilja sig,
i sina fornsägners lynne, ifrån europeerne synner-
ligen deruti, att de med förbigående af små-upp-
gifter, elier med okunnighet om dem, utvisa en
bekantskap med verldsstora förhållanden, för hvilka
man måste häpna. Den förmätne europeen tror
sig hafva rätt, att endast se vidskeplige och svage
drömmares hugskott i de gamla asiatiska skrifter,
hvilka, genom blandningen af religionsuppgifter
och gudaskildringar med geografiska och histori-
ska data, färekomma honom obegrpliga och isam-
ma mån förkastliga. Det förstås, att de uråldrige
asiaternes framställningssätt måste skilja sig ifrån
vårt, och att vi ej äro i stånd att fatta deras me-
niog, med mindre vi komma i någon förtrolighet
med anden af deras skrifa:rt. För att taga ett ex-
empel: i hinduernes lärda samlingar (Puranas) fö-
rekommer en beskrifning på Asien i det hela och
om Indien (Djambudvipa) särskildt, som stöter en
vanlig europeisk geograf, för hvilken mathematiska
ortbestämningar i detalj och fysiska lokal-uppgifter
billigt stå såsom uödvändiga vetenskapliga vilkor;
men hvilken beskrifoing dock genom sin natur-
sanning i stort och sin kolossala skildring aflandt-
förhållanden i massa innehåller mycket mera på-
litlig och verklig kunskap om dessa verldstrakter,
än man i början anat. Detta kan endast förklaras
derigenom, att det stora Asien säkert från urmin-
nens tider åt alla håll genomkorsades af vandran-
de handelsmän, barn af vissa stammar, som tyckas
hafva haft varors utbyte till lefnadsyrke, och som
burit eller på lastdjur fört dem mellan nationer,
hvilka i och för sig sjelfva varit stillasittande.
Den yttre orienten, jemte Afrika, har i yngre tider
givit talrika prof på något dylikt i karavan-väsen-
det; och Araberne visa sig der såsom ett ständigt
och rörligt föreningsband, de mest skilda folkslag
emellan. Så veta vi ock om medlersta Asien, att
åtminstone Sererne (Sarterne) i uråldriga tider van-
drat genom dess för europeer mest otillgängliga l.
och hemlighetsfulla trakter, samt utgjort en lefvan-
de länk mellan öster och vester, China och Sogd. i
Handelsresor till sjös tyckas i stort aldrig hafval,
varit de egentlige asiaternes älsklingsyrke; dere-
mot löpa, likt myrvägar i skogen, vissa felksstigar
genom verldsdelen, på hvilka handlande stammarl
oupphörligt gått som ett rörligt element midt e-l
mellan de för öfrigt stilla folken. Norra Indien
sammanknöts så med Baktriara; ända bort åt Ka-l
spiska Hafvets norra kuster, ja förbi dem fram tilll
Mäotis, ginge män af detta yrke, och vid Svartal
Uafrat NÄMNAS fidiot an TI. IL harn fnravstaes fn