bokstäfverna, lästa nedifrån uppåt, ordet vörd-
nad; hvarefier dedikationen slutar sålunda:
aGud bevare Eders Excellence!
Med djupaste Vördnad bar äran ull jord-
lifvets sista framhärda
Min Nådigste Herre!
Eders Excel ences
Aller Ödmjukaste tjenare
CARL GUSTAF LINDBLOM;
Smalandus; Minister Verbi Diviri et. Ad-
junetus Sacri Minmisterii Gotlhoburgensis.
Ännu märkvärdigare än sjelfva dedikationer
är likväl slutet af den ofvannämnda annonsen
som författaren insatt i tidvingarna. Det
heter nemligen der: aGerom ämnets bögtidlig.
bot, samt sorgfälliga bearbetning och afband-
lande vill man hopras, det denna predikan skall
egna sig väl den Höga, Adelmodiga och men-
niskoälskande Dignitairen.n
Om man å ena sidan icke kan annat än
känna medlidande med en prestiman, som län-
ge kämpat med motgångar och söker eit bröd-
stycke för sig och en talrik familj, så kav man
å den andra svårligen annat än äckias åt ett
smicker, som i lighet och krypande går änds
derhän, att lägga sjelfva religionen för Brahe-
väldets fötter och söka begegna det för men-
niskotankan mest upphöjda, såsom cn trappa
till bofguustlingens spticharmbre. Det är imed-
lertid eit talande bevis, huru långt opimonen
om favoritväldet sträckt sig ned i de allögsna-
ste landsorter, då en prestman på detta sätt i
offentligt tryck presenterar sin predikan at stäl-
let för betyg öfver pastoralexamen, hos Riks-
marskalken ovech General-Adjutanten för ar cen,
och med den största naivetet anhbiller, stt han
täcktes hafva sökanden i åtanka vid det rega-
la pastoratets bortgifvande. Hvar är då den
konstitutionella regeringen?
ERE
Uti åtskilliga tidningar har msn nyligen sett
inryckt en uppsats af Direktionen för B:ohygg-
naden i Halmstad, med anhållan hos mennisko-
vännen om bidrag till den genom den intraffs-
de vådelden uppbrända brons återuppbyrgande.
Jemte det vi uppriktigt yttra vår önskan om
framgång åt denna begäran, helst då ärnu 40.000
Rdr skuld lärer återstå på den förra brun, kun-
na vi icke undgå att fästa uppmärksamheten
på den skildring, som artikeln lemnar af till-
ståndet i orten:
cAllmogen,, heter det, utill största delen på o-
fria hemman, tryckt af en flerårig missväxt och
starka gärder, befinner sig för det mesta i ett ut-
fattigt tillstånd. Mången, ännu ej fi från den
gamla taxeringen, skulle troligtvis af den nya. som
förestår, drifvas från den torfva, som i alia tal
gifver en knapp bergning. I förändroede uttryck
äger ungefär samma förhållande rum med fler
af Stadens innevånare, som i sira skuldsuttu ko
jor med möda lifnära sij. Icke för dem, i Sta-
den eller på Landet, som äga förmåga att utgöra
sina bidrag, anropas den allmänna välgörenheten
— men för dessa, hvilka det skulie kosta mjölet i
skäppan, och måhända gifva tiggarstafven till tröst
— för dessa, Adle Menniskovänner, vare ej böner s
ord förgäfves spillda!
Då denna beskrifning på det b:
tillståndet kommer från en kommunal-zu
tet, icke från någon enskild, och siledexs na
anses grundad på fullkomlig sak- och oh
kännedom, torde den förtjena att sammen tålle
med de lysande beskriningar, sem man er c
lanåt får se från ett visst inflytelserikt foten
och hvarmed det söker göra den förestallvicy
antaglig, att Svenska folket ännu kan tila he
tydligt mera i skatter.