hon bjudit honom en glace, och att han ville låta
honom gissa till hvad som sedan kunde ha till-
dragit sig. Nu bär det lixväl icke bättre till, än
att den dam, på hvars heder ban sålunda i sin
fättsinnighet faste en flick, är ingen annan än
bankirens egen trelofvad2, med hvilken han just
stod i begrepp att förena sig och syster till Frans
mannens älskariona, det enda fruntimmer, vid hvil-
ket! denne någonsin uppriktigt fästat sig. Storm
och oväder! Bankiren bryter med sin trolofvade,
utoanar Fredrik och vili ej höra på hvarken den-
nes eler den förolämpades försäkringar. Denna
sistnämnda är imedlertid Italienska och vet medel
att sjelf skaffa sig rätt. Hon låter fyra banditer
entevera den sorglöse Fransmannen, jemte en im-
provisatör, en Signor Sgrimacci, som satt bredvid
bonom i vagnen, och föra dem med förbundna ögon
till sitt slot: på landet. Här förklarar hon honom,
att hon ej ville förlåta, utam endast bestraffa sin
lyckas mördare, och banditerne tilisgäga honom, att
han har en haliftimma att bereda sig. Lika ska-
kad af harm och ånger, måste han taga sitt parti,
förordnar om sin egendom och skrifver ett bref,
bvari ban uppriktigt bekänner sin obetänksamhe:
och lättsinne. Hans tmedlidsamma älskarinna gör
väl eu försök för hans räddning, men hvilket ej
bekas, och han föres med förbundna ögon till dö-
den, som han möter med all möjlig ståndaktighet,
och vill sjelf kommendera fyr. Dee hotande tra-
gedien förvandlar sig litväl i en komedi. Signo-
ran vill icke syndarens död, utan endast näpsan
och släppen. Hon vet, att den fransyska militären
mindre fruktar dödea, än redikylen, och har der-
före hiudit (ill sig icke allenast sin trolofvade Dor-
sini, den hon lyckats öfvertyga om hans villfarel-
se, utan ähen en hop andra gäster, för att vara
vittne till hennes bämnrd. och i detsamma F:e-
drik rycker af sig bindeln, väntande att möta
nägra vederstyggliga banditfysionemier med de-
ra; karbiner rigtade mot hans bröst, möter han
eu hop eleganta damer och herrar, som, i stället
för dödande kulor, gifva honom en salfva af skratt,
hvilken. som man vet, väl kan såra, men icke
döda. Någon förargelse och förlägenbet, förklavin-
gar, försoning ech ett dubbelt giftermål.
Karnktererre i piesen åro väl icke så alldeles
strånat underhållna, mon intresset är spändt, dialo-
gen liflig, bändelserna fränga sig på hvarandra
och utvecklingen är öfverraskande, Stycket kan
sålunda verkligen ses med nöje. Att tvenne af
hufvudrollerna deri, Bankierens och signorans. oåf-
vos väl, heh5lrer man väl icke försäkra, då de
spelades af Hr och Fru Thars!ow. Men att den tred-
je och nästan den förnämsta. officerns, gafs så
väl. som det verkligen skedde, var mer än mar
kunds vänta. Om Hr O!thoff än icke med full-
komlighet kunde återgifva hela denna degeagerade
ten, decna ä!skrärda imnertinens, detta aldrig ge
nerade vwväsende, som erssmt tillhör Fransmannen,
hade hin likväl en lHiflighet, en ledighet och en tur-
nyr af god sälskapston, som man i sanning icke
är van att ofta finna på våra svenska theatrar, äf-
ven ho: eljest goda skådespelare, hvilka i dylika
ro!ler så lätt förfalla. antingen till stelhet eller till
en slags grof vårdslöshet. En Hr Sjöberg, som
spelar imnrovisatören. gaf rollen med en jemnhet,
en bibehållen sans och en frihet från öfverdrift,
som ära höest barömliga och lofva mycket af den-
na skådespelare. Afven de öfriga personerna voro
på sin plats och stycket snelades alltigenom vä!
Med denna pjes slutade Djurgårdstheatern detta
års saison. Nämnde theater har kanske intet år
sifvit så många och öfverhufvud så goda nya styc
ken, som i år. På fyra månader — tv dess re-
noresantationer börjades först den 23 Maj — har
hon upnfört icke mindre än nio sådana, nemligen
fem i 5 akter. ett i 3, ett i 2 och två i en akt,
säledes hvar fjortonde dag ett nett stycke med en
så föga talrik persona. Visserligen har af dessa
en komedi: Resan på Reparlition, varit ganska me-
delmåttig och en dam: Kriminal processen bör!
till dat melodramatista sloget, beräknadt på att
skaka en fromsint och lättrörd söndagstubliks käns-
ionerfver. men sam den bildade åskådaren endast
sar med harm eller Jöje. Visst är imedlertid, att
Esiminal-processen syntes vida mer senterad af
3skädarena än Pen Äreystna. Sjelfva Macbeth och
Strozzi! och Mairtino lära i år icke lockat fo!k.
Hvad är nrder sådana omständigheter att göra
och huru förklarss detta lynne hos publiken?
Diurgårdstheatarn har nu under de sista tvenre
åren eller sedan den kom under Fr Thorslows en
samma styrelsa. fsjort verkligen förvånande fram-
steg. Det är icke blott tvenne utmärkte artister,
han sjelf och hsns fru, bvar och en för sig de stör-
sta i vårt land, som stå allena bland en samling
af medelmåltor. Det är, eller åtminstone lofvar
att ganska snart bli en samling af verkliga konst-
närer, der dessa två visserligen intaga första rum-
met. men der intet svals skiljer dem från sina
omgifningar. Under det Kongl. theatern icke mer
äger någon Pöre Noble, icke någon älskare, hvil-
ken kan jemföras med Hr Olthoff eller någon ko-
mist skådespelare med den talang, som Hr De-
land den yngre, se vi Diurgårdstheatern snart äga
sujetter för hvarje emploi, och det är sällsynt att
der finna nåcon enda roll illa återgifven. Det är
således hyvarken det kuvgliga skyddet eller de sto-
ra penningeinkomsteraa, som upphjelpa en skåde-
plats. Konrel. theatern är gynnad på allt sätt,
Djurgårdstheatern på intet. Den förre har ipgen
medtäflare under sin speltid, den sednare så mån-
fa, som vilja täfla med henne; den förra har en
årsinkomst af minst 480 000 Rdr, den sednare kan-
ske icke siettedelen häraf, men väl en mängd ut-
gifter, som den kungliga ej vet af, såsom hushy-
ror, resskostnad, utskylder m. m. Hvad kan vara
orsaken till denna skitned? Månne hvad den
Konzgl. theatern äger: moncpolier och ett stort pen-
ningzeanslag, eller hvad Diurgårdstheatern äger,
men den Kungl saknar: omtankans nödvändighet,
den egna fördelens mäktiga drifkraft och ett sty-
rande förstånd ?
OYT ND TORSO
Lå