hon bjudit honom en glace, och att han ville låta honom gissa till hvad som sedan kunde ha tilldragit sig. Nu bär det lixväl icke bättre till, än att den dam, på hvars heder ban sålunda i sin fättsinnighet faste en flick, är ingen annan än bankirens egen trelofvad2, med hvilken han just stod i begrepp att förena sig och syster till Frans mannens älskariona, det enda fruntimmer, vid hvilket! denne någonsin uppriktigt fästat sig. Storm och oväder! Bankiren bryter med sin trolofvade, utoanar Fredrik och vili ej höra på hvarken dennes eler den förolämpades försäkringar. Denna sistnämnda är imedlertid Italienska och vet medel att sjelf skaffa sig rätt. Hon låter fyra banditer entevera den sorglöse Fransmannen, jemte en improvisatör, en Signor Sgrimacci, som satt bredvid bonom i vagnen, och föra dem med förbundna ögon till sitt slot: på landet. Här förklarar hon honom, att hon ej ville förlåta, utam endast bestraffa sin lyckas mördare, och banditerne tilisgäga honom, att han har en haliftimma att bereda sig. Lika skakad af harm och ånger, måste han taga sitt parti, förordnar om sin egendom och skrifver ett bref, bvari ban uppriktigt bekänner sin obetänksamhe: och lättsinne. Hans tmedlidsamma älskarinna gör väl eu försök för hans räddning, men hvilket ej bekas, och han föres med förbundna ögon till döden, som han möter med all möjlig ståndaktighet, och vill sjelf kommendera fyr. Dee hotande tragedien förvandlar sig litväl i en komedi. Signoran vill icke syndarens död, utan endast näpsan och släppen. Hon vet, att den fransyska militären mindre fruktar dödea, än redikylen, och har derföre hiudit (ill sig icke allenast sin trolofvade Dorsini, den hon lyckats öfvertyga om hans villfarelse, utan ähen en hop andra gäster, för att vara vittne till hennes bämnrd. och i detsamma F:edrik rycker af sig bindeln, väntande att möta nägra vederstyggliga banditfysionemier med dera; karbiner rigtade mot hans bröst, möter han eu hop eleganta damer och herrar, som, i stället för dödande kulor, gifva honom en salfva af skratt, hvilken. som man vet, väl kan såra, men icke döda. Någon förargelse och förlägenbet, förklavingar, försoning ech ett dubbelt giftermål. Karnktererre i piesen åro väl icke så alldeles strånat underhållna, mon intresset är spändt, dialogen liflig, bändelserna fränga sig på hvarandra och utvecklingen är öfverraskande, Stycket kan sålunda verkligen ses med nöje. Att tvenne af hufvudrollerna deri, Bankierens och signorans. oåfvos väl, heh5lrer man väl icke försäkra, då de spelades af Hr och Fru Thars!ow. Men att den tredje och nästan den förnämsta. officerns, gafs så väl. som det verkligen skedde, var mer än mar kunds vänta. Om Hr O!thoff än icke med fullkomlighet kunde återgifva hela denna degeagerade ten, decna ä!skrärda imnertinens, detta aldrig ge nerade vwväsende, som erssmt tillhör Fransmannen, hade hin likväl en lHiflighet, en ledighet och en turnyr af god sälskapston, som man i sanning icke är van att ofta finna på våra svenska theatrar, äfven ho: eljest goda skådespelare, hvilka i dylika ro!ler så lätt förfalla. antingen till stelhet eller till en slags grof vårdslöshet. En Hr Sjöberg, som spelar imnrovisatören. gaf rollen med en jemnhet, en bibehållen sans och en frihet från öfverdrift, som ära höest barömliga och lofva mycket af denna skådespelare. Afven de öfriga personerna voro på sin plats och stycket snelades alltigenom vä! Med denna pjes slutade Djurgårdstheatern detta års saison. Nämnde theater har kanske intet år sifvit så många och öfverhufvud så goda nya styc ken, som i år. På fyra månader — tv dess renoresantationer börjades först den 23 Maj — har hon upnfört icke mindre än nio sådana, nemligen fem i 5 akter. ett i 3, ett i 2 och två i en akt, säledes hvar fjortonde dag ett nett stycke med en så föga talrik persona. Visserligen har af dessa en komedi: Resan på Reparlition, varit ganska medelmåttig och en dam: Kriminal processen bör! till dat melodramatista sloget, beräknadt på att skaka en fromsint och lättrörd söndagstubliks känsionerfver. men sam den bildade åskådaren endast sar med harm eller Jöje. Visst är imedlertid, att Esiminal-processen syntes vida mer senterad af 3skädarena än Pen Äreystna. Sjelfva Macbeth och Strozzi! och Mairtino lära i år icke lockat fo!k. Hvad är nrder sådana omständigheter att göra och huru förklarss detta lynne hos publiken? Diurgårdstheatarn har nu under de sista tvenre åren eller sedan den kom under Fr Thorslows en samma styrelsa. fsjort verkligen förvånande framsteg. Det är icke blott tvenne utmärkte artister, han sjelf och hsns fru, bvar och en för sig de största i vårt land, som stå allena bland en samling af medelmåltor. Det är, eller åtminstone lofvar att ganska snart bli en samling af verkliga konstnärer, der dessa två visserligen intaga första rummet. men der intet svals skiljer dem från sina omgifningar. Under det Kongl. theatern icke mer äger någon Pöre Noble, icke någon älskare, hvilken kan jemföras med Hr Olthoff eller någon komist skådespelare med den talang, som Hr Deland den yngre, se vi Diurgårdstheatern snart äga sujetter för hvarje emploi, och det är sällsynt att der finna nåcon enda roll illa återgifven. Det är således hyvarken det kuvgliga skyddet eller de stora penningeinkomsteraa, som upphjelpa en skådeplats. Konrel. theatern är gynnad på allt sätt, Djurgårdstheatern på intet. Den förre har ipgen medtäflare under sin speltid, den sednare så månfa, som vilja täfla med henne; den förra har en årsinkomst af minst 480 000 Rdr, den sednare kanske icke siettedelen häraf, men väl en mängd utgifter, som den kungliga ej vet af, såsom hushyror, resskostnad, utskylder m. m. Hvad kan vara orsaken till denna skitned? Månne hvad den Konzgl. theatern äger: moncpolier och ett stort penningzeanslag, eller hvad Diurgårdstheatern äger, men den Kungl saknar: omtankans nödvändighet, den egna fördelens mäktiga drifkraft och ett styrande förstånd ? OYT ND TORSO Lå