Ii URat oc VILI III Vvåt UVI MAIdlaUuT IVI SUIT OUGI ädla. Man har förutsett, att ban skulle grundlägga en utmärkt race, som ouphörligt fortplantade hans stora egenskaper. Först och främst är denna supposition falsk; naturen har ingen dylik osviklig lag, och redan de gamle anmärkte, att store mäns söner vanligen äro odågor (heroum fihi noxwe.) Detta förhållande är så vanligt, att mången fallit på den tanken, att de högt uppsattes och inflytelserikes söner alldeles icke borde äga några företräden till makt och anseende. För det andra har mängden af de äldsta och högförnämaste ätter icke att skryta af ett dylikt ursprung. Deras storhet härleder sig oftast ingalunda från någon ovanlig man, utan från några lyckliga våldsverkare eller någon tillfällighet, som på ättens händer samlat rikedom. Forskar man i våra äldsta familjers hälder, skall man sålunda inom en och annan af ae aldra mäktigaste och stoltaste icke upptäcka en enda ovanlig menniska; och om man råkar på någon dylik inom en eller annan ätt, så är det oftast, likasom genom ett gynnande infall af naturen, långt fram uti ättens häfder, sedan denna redan i flera sekler i förskott njutit sin makt och sin ära. Att hafva i sexton led suttit vid ett rådsbord, der intet spår af det sanna snillet och dugligheten är qvar efter de fjorton; att hafva representerat och depenserat i beskickningar, dervid det lilla, som varit att göra, blifvit gjodrt kanske af en underordnad ofrälse; att hafva figurerat i spetsen för krigshärar, som ingenting gjort; att i sekler hafva brottats med regenter och nation om egendom och företrädesrättigheter, dem det genom list och våld (såsom Grevesmöhlen öfversatte carte et marte) lyckats till den grad öka, att endast revolution emellanåt förmått hejda inkräktningsbanan — se der vår gamla, höga aristokratis historia i allmänhet. Några lysande namn träffas väl; men, såsom sagdt är, deras ätters storhet hade icke uppkommit från dylika, och t. ex. Oxenstjernorne hade flera sekler igenom redan förskottsvis låtit betala sig för sin Axel, Banererne för sin Johan, Levenhauptarne för sin Adam, Stenbockarne för sin Magnus etc. Vissa ätter hafva lika länge låtit betala sig, utan att någonsin lemna valuta, hvarken i början eller längre fram; och icke ens de saknas, hvilkas historia är till och med motbjudunde allt igenom, medelst en oafbruten kedja af medelmåttor eller sämre än medelmåttor. Afven om man antager satsen om egenskapers fortplantning, är det således ändock något vanskligt med den så mycket omtalta ädelheten 2 blodet (som, i parenthes, dessutom ofta torde befinnas något utspädt gemom itskilliga notoriska tilldragelser). Vore man än färdig att vilja medgitva något dylikt för afkomlingarna af en Torkel Knutsson, en Engelbrecht, en Sture, en Axel Oxenstjerna , en Torstensson, en Linne, en Ehrensvärd, så återstår dock en ofantlig pluralitet af aristokrati, som blifver fullkomligt lottlös i detta anspråk på ädelhet och rättigheter. Det torde följaktligen vara tillåtet att ur räkningen utesluta blodet, då man vill redogöra för skälen, hvarföre vår adel skulle vara ett maktägande och lagstiftande stånd. Det andra skälet, eller egendomen, hafva vi redan tagit i betraktande och sett, att vår adel, såsom stånd, icke heller har någon dylik att representera, hvaraf följer, att den ingalunda är ckonservatify, hvarom så mycket är taladt. Ty hvad skulle den väl egentligen vara egnad att konservera? Icke kan det vara den fasta egendomen, hvaraf adeln icke besitter någonting, såsom stånd eller under andra vilkor och med större stabilitet än hvarje annat stånd; ty den med hvarje dag rättvisligen undergräfda fideikommissinrättningen gäller numera icke adeln ensam. Hvad kan det då vara? Titlarna och sköldemärkena, dem ingen menniska afundas? Att en kallas Hr Grefve, en annan Hr Baron, får säkerligen opåtalt passera ititlarnes fädernesland. der man får höra cHr Kammartjenare, Hr Arrendator,, aHr Entreprenör, o. s. v. En särskild lagstiftande kammare, för att konserver: dylika grannlåter, torde här visst icke behöf. vas. — Ar det rättigheten att bära Kammarherre nycklar och att låta ringa för sitt lil kl. tolf.? Det är numera icke i mångas ögon som dylikt är så afundsvärdt, att det skullt kunna väcka omstörtningar. (Slutet följer.)