Ii URat oc VILI III Vvåt UVI MAIdlaUuT IVI SUIT OUGI
ädla. Man har förutsett, att ban skulle grund-
lägga en utmärkt race, som ouphörligt fortplan-
tade hans stora egenskaper.
Först och främst är denna supposition falsk;
naturen har ingen dylik osviklig lag, och re-
dan de gamle anmärkte, att store mäns söner
vanligen äro odågor (heroum fihi noxwe.) Det-
ta förhållande är så vanligt, att mången fallit
på den tanken, att de högt uppsattes och in-
flytelserikes söner alldeles icke borde äga några
företräden till makt och anseende.
För det andra har mängden af de äldsta och
högförnämaste ätter icke att skryta af ett dy-
likt ursprung. Deras storhet härleder sig of-
tast ingalunda från någon ovanlig man, utan
från några lyckliga våldsverkare eller någon till-
fällighet, som på ättens händer samlat rikedom.
Forskar man i våra äldsta familjers hälder, skall
man sålunda inom en och annan af ae aldra
mäktigaste och stoltaste icke upptäcka en enda
ovanlig menniska; och om man råkar på någon
dylik inom en eller annan ätt, så är det oftast,
likasom genom ett gynnande infall af naturen,
långt fram uti ättens häfder, sedan denna redan
i flera sekler i förskott njutit sin makt och
sin ära. Att hafva i sexton led suttit vid ett
rådsbord, der intet spår af det sanna snillet
och dugligheten är qvar efter de fjorton; att
hafva representerat och depenserat i beskick-
ningar, dervid det lilla, som varit att göra,
blifvit gjodrt kanske af en underordnad ofrälse;
att hafva figurerat i spetsen för krigshärar, som
ingenting gjort; att i sekler hafva brottats med
regenter och nation om egendom och företrä-
desrättigheter, dem det genom list och våld
(såsom Grevesmöhlen öfversatte carte et marte)
lyckats till den grad öka, att endast revolution
emellanåt förmått hejda inkräktningsbanan —
se der vår gamla, höga aristokratis historia i
allmänhet. Några lysande namn träffas väl;
men, såsom sagdt är, deras ätters storhet ha-
de icke uppkommit från dylika, och t. ex. Oxen-
stjernorne hade flera sekler igenom redan för-
skottsvis låtit betala sig för sin Axel, Banererne
för sin Johan, Levenhauptarne för sin Adam,
Stenbockarne för sin Magnus etc. Vissa ätter
hafva lika länge låtit betala sig, utan att någonsin
lemna valuta, hvarken i början eller längre fram;
och icke ens de saknas, hvilkas historia är till
och med motbjudunde allt igenom, medelst en
oafbruten kedja af medelmåttor eller sämre än
medelmåttor.
Afven om man antager satsen om egenskapers
fortplantning, är det således ändock något vansk-
ligt med den så mycket omtalta ädelheten 2
blodet (som, i parenthes, dessutom ofta torde
befinnas något utspädt gemom itskilliga notori-
ska tilldragelser). Vore man än färdig att vilja
medgitva något dylikt för afkomlingarna af en
Torkel Knutsson, en Engelbrecht, en Sture, en
Axel Oxenstjerna , en Torstensson, en Linne, en
Ehrensvärd, så återstår dock en ofantlig plu-
ralitet af aristokrati, som blifver fullkomligt
lottlös i detta anspråk på ädelhet och rättighe-
ter. Det torde följaktligen vara tillåtet att ur
räkningen utesluta blodet, då man vill redogö-
ra för skälen, hvarföre vår adel skulle vara ett
maktägande och lagstiftande stånd. Det andra
skälet, eller egendomen, hafva vi redan tagit i
betraktande och sett, att vår adel, såsom stånd,
icke heller har någon dylik att representera,
hvaraf följer, att den ingalunda är ckonservatify,
hvarom så mycket är taladt. Ty hvad skulle
den väl egentligen vara egnad att konservera?
Icke kan det vara den fasta egendomen, hvar-
af adeln icke besitter någonting, såsom stånd
eller under andra vilkor och med större stabi-
litet än hvarje annat stånd; ty den med hvar-
je dag rättvisligen undergräfda fideikommiss-
inrättningen gäller numera icke adeln ensam.
Hvad kan det då vara? Titlarna och skölde-
märkena, dem ingen menniska afundas? Att en
kallas Hr Grefve, en annan Hr Baron, får sä-
kerligen opåtalt passera ititlarnes fädernesland.
der man får höra cHr Kammartjenare, Hr Ar-
rendator,, aHr Entreprenör, o. s. v. En sär-
skild lagstiftande kammare, för att konserver:
dylika grannlåter, torde här visst icke behöf.
vas. — Ar det rättigheten att bära Kammar-
herre - nycklar och att låta ringa för sitt lil
kl. tolf.? Det är numera icke i mångas ögon
som dylikt är så afundsvärdt, att det skullt
kunna väcka omstörtningar.
(Slutet följer.)