INTattnilgS aldfia 10ISta Uetulj chHUadSst JOP Slda personer och utan arfsrätt. Jemföra vi nu denna en första kammares grundid med den, hvarpå vår adelsrepresentation hvilar, så finna vi genast, att de båda institutionerne icke böra nämnas på samma dag eller exempel tagas från den ena, för att bevisa någonting om den andras rättsenlighet eller fördelar. Svenska adeln representerar ingenting annat än sina namn. En tillfällighet gör, att en betydlig del af Sverges jord åges af adelsmän; men detta är, såsom sagdt, en ren tillfällighet, sedan den uteslutande rättigheten att besitta frälsejord, frångick adeln år 1789, och den, att ega säteri, blef, 20 år derefter, afträdd. Hvad adeln numera äger, äger han tcke såsom adel, utan på samma sätt och med samma rätt, som hvarje annan medborgareklass; och ingenting hindrar lagligen, att adeln en dag kan blifva utan all fast egendom — men ändock skall han representera!? Fallet har redan till en viss grad inträffat: den jordegendom, som ännu äges af adelsmän, är samlad på jemförelsevis få händer; och om åtminstone nie bland tie kan bokstafligen sägas, att de representera blott sitt sköldemärke och sitt pergamentspref. Desse obemedlade, eller åtminstone icke med fast och synlig förmögenhet försedde, må väl icke kunna sägas vara qvalificerade derföre, att några få — en De Geer, en Adelsvärd, en Piper, en Wachtmeister, en Silfverschöld etc. — äro det till öfverflöd! För det, att de obemedlade händelsevis höra till samma så kallade stånd med desse, må de väl icke genast vara berättigade att räkna sig deras egendom till godo, såsom qvalifikation! Att en stor del af Sverges fasta egendom befinnes i adelsmäns händer, torde således, ehuru i första ögonblicket förledande, likväl, vid närmare betraktande, få en gång för alla uteslutas från listan af de skäl, hvarpå, såsom Grefve Björnstjerna vill, en qvalifikation för adeln i allmänhet att representera skulle grunda sig. Ännu mindre afseende kan, i en allvarlig diskussion, fästas vid några andra fantasier, som blifvit framdragna, för att förklara vår adels lagstiftningsrätt. Den tid torde vara förbi, då man utan ett smålöje hörer på ordandet om en serskild klass, som skulle representera ärany eller någon annan abstrakt id. De medborgerliga rättigheterna och, framför allt, bildningen, äro jemnade; och icke blott den oförvillade tanken, utan äfven erfarenheten, har långt före detta visat, huru orätt det år att söka cäran ensamt hos adeln eller lågheten endast bos de ofrälse. Tvertom synes det, som vore medfödd ära ofta en låckelse att icke bemöda sig om egen ära; och i hög grad obilligt vore att låta henne anses företrädesvis representerad af dem, hos hvilka hon icke företrädesvis finnes, eller icke ens kan företrädesvis finnas, såsom verlden nu är ställd. Vi måste nämligen skilja oss vid den föreställningen, att ära blott betyder det anseende, som beklädandet af höga dcäreställen medförer. Den sanna äran vill säga, att den bildade och domberättigade delen af allmänheten nödgas erkänna, att den person, hvarom fråga är, besitter i ovanlig grad snille, verksamhet, moraliskt värde, lärdom. Ingen torde numera vilja ens försöka det påståendet, att dessa egenskaper finnas hos adeln uteslutande eller ens företrädesvis. Enskilda individer af adelskasten, det måste man erkänna, hafva deltagit i det allmänna sträfvandet för ljus och rätt och framstått bland de främsta i vetandets och verksamhetens leder. Men detta har ingalunda skett derföre, att de varit adelsmän, utan i trots af inrättningens tendens. Ty ingen kan påstå, att medfödda företräden verka i allmänhet såsom en sporre till ansträngningar; tvertom måste de hos vanliga själar — och den stora pluraliteten är alltid detta — befordra liknöjdhet för medel, utan hvilka allt i alla fall erhålles, och med hvilka man icke kan hoppas att komma högre, än annars. Kastanda förtorkar alltid själen; och vissheten, att utan bemödanden ändock äras och framhållas framför andra, måste, så länge mennisko-naturen är, hvad den är, föda en känsla, som icke förtjenar att kallas stolthet, utan helt enkelt bör heta högfärd. Man bör väl göra vår adel der rättvisan att tillstå, det denna stygga sinnesstämning mycket är bortnött, eller åtminstone ej mera framträder i någon stötande form i det allmänna lefvernet; men att den någongång TZnann fÖnnac 42 LhLattnan daram kan hvar noeh