INTattnilgS aldfia 10ISta Uetulj chHUadSst JOP Slda
personer och utan arfsrätt.
Jemföra vi nu denna en första kammares
grundid med den, hvarpå vår adelsrepresen-
tation hvilar, så finna vi genast, att de båda
institutionerne icke böra nämnas på samma dag
eller exempel tagas från den ena, för att be-
visa någonting om den andras rättsenlighet el-
ler fördelar. Svenska adeln representerar in-
genting annat än sina namn. En tillfällighet
gör, att en betydlig del af Sverges jord åges
af adelsmän; men detta är, såsom sagdt, en ren
tillfällighet, sedan den uteslutande rättigheten
att besitta frälsejord, frångick adeln år 1789,
och den, att ega säteri, blef, 20 år derefter,
afträdd. Hvad adeln numera äger, äger han
tcke såsom adel, utan på samma sätt och med
samma rätt, som hvarje annan medborgareklass;
och ingenting hindrar lagligen, att adeln en dag
kan blifva utan all fast egendom — men än-
dock skall han representera!? Fallet har redan
till en viss grad inträffat: den jordegendom,
som ännu äges af adelsmän, är samlad på jem-
förelsevis få händer; och om åtminstone nie
bland tie kan bokstafligen sägas, att de repre-
sentera blott sitt sköldemärke och sitt perga-
mentspref. Desse obemedlade, eller åtminstone
icke med fast och synlig förmögenhet försedde,
må väl icke kunna sägas vara qvalificerade der-
före, att några få — en De Geer, en Adelsvärd,
en Piper, en Wachtmeister, en Silfverschöld etc.
— äro det till öfverflöd! För det, att de obe-
medlade händelsevis höra till samma så kallade
stånd med desse, må de väl icke genast vara
berättigade att räkna sig deras egendom till
godo, såsom qvalifikation!
Att en stor del af Sverges fasta egendom
befinnes i adelsmäns händer, torde således,
ehuru i första ögonblicket förledande, likväl,
vid närmare betraktande, få en gång för alla
uteslutas från listan af de skäl, hvarpå, såsom
Grefve Björnstjerna vill, en qvalifikation för
adeln i allmänhet att representera skulle grunda
sig. Ännu mindre afseende kan, i en allvarlig
diskussion, fästas vid några andra fantasier,
som blifvit framdragna, för att förklara vår
adels lagstiftningsrätt. Den tid torde vara förbi,
då man utan ett smålöje hörer på ordandet om
en serskild klass, som skulle representera ärany
eller någon annan abstrakt id. De medbor-
gerliga rättigheterna och, framför allt, bildnin-
gen, äro jemnade; och icke blott den oförvil-
lade tanken, utan äfven erfarenheten, har långt
före detta visat, huru orätt det år att söka
cäran ensamt hos adeln eller lågheten endast
bos de ofrälse. Tvertom synes det, som vore
medfödd ära ofta en låckelse att icke bemöda
sig om egen ära; och i hög grad obilligt vore
att låta henne anses företrädesvis representerad
af dem, hos hvilka hon icke företrädesvis fin-
nes, eller icke ens kan företrädesvis finnas, så-
som verlden nu är ställd. Vi måste nämligen
skilja oss vid den föreställningen, att ära blott
betyder det anseende, som beklädandet af höga
dcäreställen medförer. Den sanna äran vill säga,
att den bildade och domberättigade delen af
allmänheten nödgas erkänna, att den person,
hvarom fråga är, besitter i ovanlig grad snille,
verksamhet, moraliskt värde, lärdom. Ingen
torde numera vilja ens försöka det påståendet,
att dessa egenskaper finnas hos adeln uteslu-
tande eller ens företrädesvis. Enskilda individer
af adelskasten, det måste man erkänna, hafva
deltagit i det allmänna sträfvandet för ljus och
rätt och framstått bland de främsta i vetandets
och verksamhetens leder. Men detta har in-
galunda skett derföre, att de varit adelsmän,
utan i trots af inrättningens tendens. Ty in-
gen kan påstå, att medfödda företräden verka
i allmänhet såsom en sporre till ansträngnin-
gar; tvertom måste de hos vanliga själar —
och den stora pluraliteten är alltid detta —
befordra liknöjdhet för medel, utan hvilka allt
i alla fall erhålles, och med hvilka man icke
kan hoppas att komma högre, än annars. Kast-
anda förtorkar alltid själen; och vissheten, att
utan bemödanden ändock äras och framhållas
framför andra, måste, så länge mennisko-natu-
ren är, hvad den är, föda en känsla, som icke
förtjenar att kallas stolthet, utan helt enkelt bör
heta högfärd. Man bör väl göra vår adel der
rättvisan att tillstå, det denna stygga sinnes-
stämning mycket är bortnött, eller åtminstone
ej mera framträder i någon stötande form i
det allmänna lefvernet; men att den någongång
TZnann fÖnnac 42 LhLattnan daram kan hvar noeh