Slut från Onsdagsbladet af den insända artikeln, rörande Polisens behandling af Sandegrenska målet. Vid förhöret i Kgl. Poliskammaren den 20 sistlidne September, tilldrog sig en märklig händelse, som i klar dag framställer de många oformligheter, hvaröfver Sandegren beklagat sig och afslöjar heit och hållet ändamålet med undersökningen och medlen att vinna det. Den visar, att förvilleisen varit mäktigare än kraften af Lag, och hur gerna man velat finna Sandegren brottslig. Bodgossarne Stensson och Heilström hade nemligen angifvit, avt Hr BagareÅldermannen Plath, uti sin handel med Sandegren, medelst falska räkningar, blifvit bedragen på en betydligare summa, af hvilken anleaning Hr Plath blifvit till Kongl. Poliskammaren uppkallad, och tillfrågades nu, i hvilka afseenden han ville anklaga Sandegren. Hr Piath ar en man af rättskänsla och heder, för hvilket han åtnjuter ett odeladt förtroende och aktning. Hans svar borde derföre blifva af vigt, antingen till ett moraiiskt bindande eller frikännande. Hr Plath förklarade angifvelsen, i hvad den angick debiteringarne och liqviderna emellan honom och Sandegren, vara ogrundad; han anförde, att han fått hvad han begärt, cch ej hvarken biifvit fordrad eller hade betalt mera än han fått. Dermed tycktes väl, att undersökningen i detta afseende borde vära slutad; — men nu uppstod en egen strid, förd af lir Polismästaren, medelst fortsatta frågor, och af bodgossarne, som envisades att påstå, det Hr Piaih varit, emot sitt eget bestridande, bedragen: ett lika sällsynt, som laglöst förhållande, att en målsägares uppgifter, angående dess enskilda affärsförhällanden, ej tillerkännas vitsord. Det låg äfven något förnärmande häruti, hvilket Hr Plath ock tycktes känna, eftersom deruti innefattades en förutsättning om en o.eda uti affärer, som kunde tvinga Hr Piath att beiala hvad han ej fått. Uti uppkallandet af personer, endast för att få anklagelser, ligger något försåtligt och lagstridigt; men genom bemödandet, att framkalla dessa genom föreställningar, innefattande ett slags öfvertalande, ställes hvarje individ, som har olyckan att vara anklagad, i den mest vådliga ställning, då han bar att kämpa med domarens partiskhet, af stort inflytande på svaga karakterer, ej mäktiga af det motstånd, som rättskänslan hos Hr Plath kunde göra. Uti detta förhållande ligger dock en betydelsefull stödjepunkt för omdömet om de till sin beskaffenhet olagliga anklagelserna af tvenne oerfarna bodgossar, endast med syfte att störta sin husbonde. Den oblyga djerfhet, med hvilken de utfördes, fostrad och närd af det förvånande och utomordentliga uti Kgl. Poliskammarens förtroende och skydd, gör dem ända till fullkomlig visshet misstänkta. Den minst öfvade eftertanka skall dock erkänna, att den, som icke fruktar att beskylla aktade och trovärdiga personer för lögn, blott derföre, att de ej velat understödja hvad som, efter deras öfvertygelse, är orätt, drager ännu mindre i betärkande att, då det gäller hämnden emot en hatad husbonde, göra en falsk angifvelse.