Zelldi dllad UVUNlRe SUP LA FEMI LIMA Afa MMC MM
i allmänhet allt bvad individen känner sig be-
höfva och till en stor del ej kan umbära; hans
boning och derutöfver en jordrymd, den han,
äfven utan köpbref, i vissa afseenden betraktar
som sin egen; en krets af menniskor, som pre-
stera alla, eller åtminstone de angelägnaste af
hans behof och rättigheter, och uppbära alla
eler de angelägnaste af hans pligter och skyl-
digheter; hans vänner och hans fiender, som
beskåda honom från olika sidor, och gifva en
tjenlig motion åt hans moraliska väsende, samt
icke sällan hans vagga och i sinom tid hans
graf. Inom denna omkrets är han ock derföre
utan signalement fullkomligt känd, till utseen-
de, böjelse och vanor, och så som andra stu-
dera honom, studerar han ock andra. Der göm-
mer sig statsborgarn, såsom individ för staten,
men der kan han ock säkert såsom individ af
staten uppsökas.
Tränger honom staten förnär, så söker han
al instinkt skydd inom denna hägnad; finner
han det, så förökar det hans sympathier, finner
han det icke, erfar han samma känsla som den,
hvilken sökt sin tillflykt i ett hus, men obarm-
hertigt utkastas till fienderna derutom. Öfver-
gifves han af kommunen, eller räcker denna
måhända staten handen, för att uppsöka honom,
så står han ensam i sin individuella värnlöshet,
inför de millioner, som, utan att känna honom
ens till namnet, uttalat sitt beslut oåterkalleligt
i lagen och statsinrättningarne.
Men icke blott individens rent menskliga
pligter och behof falla till största delen inom
kommunen; äfven :hvad han såsom statsborgare
bar att fordra eller prestera, gifves eller mot-
tages till en stor del af hans kommunala med-
borgare. Detta räknas med skäl som en fördel;
staten är alltid något hårdhändtare vid omedel-
bar beröring än då dess bud modifieras af exe-
kutörer, med hvilka den pligtskyldige står i al-
la sammanlefnadens vänskapliga förhållanden,
hvilka med honom dela statens tunga, och till
hvilka han, i sin orduing, kan komma med sta-
tens anvisning. Bevis härpå hafva vi härilan-
det dagligen: om de oräkneliga prestationer t
ex. vägars, broars, stängsels, byggnaders m. m.
underhållande, dikesgräfning, kreaturs fjettrande,
sammankomsters bivistande och tusende andra
ting, som föreskrifvas i våra ekonomiska för-
fattningar, skulle omedelbart utkräfvas af sta-
ten, vore snart ingen lefvande rättfärdig. ) Ju-
ryinrättningen i andra land och häradsnämnden
här lemna äfven många utvägar att modifiera
lagens och statsmakternas stränga påbud.
Af individens nu omiydda förhållande till
kommunen kan man i allmänhet härleda kom-
munens förhållande till staten. Man ser åtmin-
stone, att kommunen kan vara ej blott ett skydd
för individen mot statens hårdhet, utan äfven
en delatör och ett redskap åt statsmakten, som
träffar individen i hans sista tillflyktsort.
När man talar om kommunen med en filan-
tropisk svada, så framställes dess makt öfver
individen naturligtvis blott på sin vackra sida,
och ingen tänker då på, att denna makt äfven
kan förtrycka. Detta är likväl tydligare än att
get behöfver förklaras; man behöfver blott frå-
ga en och annan person, om han i allo ville
bero af sina kommunalmedborgares beslut, och
man skall snart upptäcka, att en erfarenhet äf-
ven om kommunalmaktens missbruk existerar.
Detta erinrar om den sanningen, att statsmak-
ten och statsborgarskapet äfven äro goda ting,
och att det ieke vore välbetänkt, att afsäga sig
dessas skydd då man ingår i kommunen. Det
uppdagar i och med detsamma en villfarelse,
som nu är på god väg att sprida sig, nemligen
den, att kommunalmeaktens utvidgning just skul-
le vara kronan på friheten i fria stater. Dere-
mot torde ej behöfva ställas mer, än den refle-
xionen, att ju friare staten lemnar medborga-
ren, dess mindre behöfver han begära kommu-
nens skydd och underkasta sig det tvång, som
går i utbyte mot detta skydd, och som alltid
är tyngre, ju närmare den skyddande makten
befinner sig; ju mer man är skyddad utomhus,
tressen vid det nya statsskicket? Hvad gjorde
det ock köpmannen och handtverkaren, betrak-
tade såsom ledamöter af en korporation, om de
blifva Ryssar? Korporationsintresset, d. v. s.
inkomsten af bandel och handtverk skulle dervid
måhända mera vinna än förlora. Allt bvad så-
lunda bortskänktes skulle likväl tagas af kommu-
nerna, d. v. s. af landet, så vida sjelfherrskaren
ej ville taga presenterpa ur sin ryska ficka. Na-
turliotvis kan en inländsk regering på samma