Zelldi dllad UVUNlRe SUP LA FEMI LIMA Afa MMC MM i allmänhet allt bvad individen känner sig behöfva och till en stor del ej kan umbära; hans boning och derutöfver en jordrymd, den han, äfven utan köpbref, i vissa afseenden betraktar som sin egen; en krets af menniskor, som prestera alla, eller åtminstone de angelägnaste af hans behof och rättigheter, och uppbära alla eler de angelägnaste af hans pligter och skyldigheter; hans vänner och hans fiender, som beskåda honom från olika sidor, och gifva en tjenlig motion åt hans moraliska väsende, samt icke sällan hans vagga och i sinom tid hans graf. Inom denna omkrets är han ock derföre utan signalement fullkomligt känd, till utseende, böjelse och vanor, och så som andra studera honom, studerar han ock andra. Der gömmer sig statsborgarn, såsom individ för staten, men der kan han ock säkert såsom individ af staten uppsökas. Tränger honom staten förnär, så söker han al instinkt skydd inom denna hägnad; finner han det, så förökar det hans sympathier, finner han det icke, erfar han samma känsla som den, hvilken sökt sin tillflykt i ett hus, men obarmhertigt utkastas till fienderna derutom. Öfvergifves han af kommunen, eller räcker denna måhända staten handen, för att uppsöka honom, så står han ensam i sin individuella värnlöshet, inför de millioner, som, utan att känna honom ens till namnet, uttalat sitt beslut oåterkalleligt i lagen och statsinrättningarne. Men icke blott individens rent menskliga pligter och behof falla till största delen inom kommunen; äfven :hvad han såsom statsborgare bar att fordra eller prestera, gifves eller mottages till en stor del af hans kommunala medborgare. Detta räknas med skäl som en fördel; staten är alltid något hårdhändtare vid omedelbar beröring än då dess bud modifieras af exekutörer, med hvilka den pligtskyldige står i alla sammanlefnadens vänskapliga förhållanden, hvilka med honom dela statens tunga, och till hvilka han, i sin orduing, kan komma med statens anvisning. Bevis härpå hafva vi härilandet dagligen: om de oräkneliga prestationer t ex. vägars, broars, stängsels, byggnaders m. m. underhållande, dikesgräfning, kreaturs fjettrande, sammankomsters bivistande och tusende andra ting, som föreskrifvas i våra ekonomiska författningar, skulle omedelbart utkräfvas af staten, vore snart ingen lefvande rättfärdig. ) Juryinrättningen i andra land och häradsnämnden här lemna äfven många utvägar att modifiera lagens och statsmakternas stränga påbud. Af individens nu omiydda förhållande till kommunen kan man i allmänhet härleda kommunens förhållande till staten. Man ser åtminstone, att kommunen kan vara ej blott ett skydd för individen mot statens hårdhet, utan äfven en delatör och ett redskap åt statsmakten, som träffar individen i hans sista tillflyktsort. När man talar om kommunen med en filantropisk svada, så framställes dess makt öfver individen naturligtvis blott på sin vackra sida, och ingen tänker då på, att denna makt äfven kan förtrycka. Detta är likväl tydligare än att get behöfver förklaras; man behöfver blott fråga en och annan person, om han i allo ville bero af sina kommunalmedborgares beslut, och man skall snart upptäcka, att en erfarenhet äfven om kommunalmaktens missbruk existerar. Detta erinrar om den sanningen, att statsmakten och statsborgarskapet äfven äro goda ting, och att det ieke vore välbetänkt, att afsäga sig dessas skydd då man ingår i kommunen. Det uppdagar i och med detsamma en villfarelse, som nu är på god väg att sprida sig, nemligen den, att kommunalmeaktens utvidgning just skulle vara kronan på friheten i fria stater. Deremot torde ej behöfva ställas mer, än den reflexionen, att ju friare staten lemnar medborgaren, dess mindre behöfver han begära kommunens skydd och underkasta sig det tvång, som går i utbyte mot detta skydd, och som alltid är tyngre, ju närmare den skyddande makten befinner sig; ju mer man är skyddad utomhus, tressen vid det nya statsskicket? Hvad gjorde det ock köpmannen och handtverkaren, betraktade såsom ledamöter af en korporation, om de blifva Ryssar? Korporationsintresset, d. v. s. inkomsten af bandel och handtverk skulle dervid måhända mera vinna än förlora. Allt bvad sålunda bortskänktes skulle likväl tagas af kommunerna, d. v. s. af landet, så vida sjelfherrskaren ej ville taga presenterpa ur sin ryska ficka. Naturliotvis kan en inländsk regering på samma