orolige vasallems rastlösa verksamhet. Det finnes ingen gammal Janitschar, sn de icke uppsöka, ingen missnöjd, som de ej förstodo awvt fånga i sina snaror. Fanatism, löften, penningar och hvarje annat förförelsemedel försökes, för att åstadkomma en allmän folkrörelse. På samma gång söker vicekonungen att insöfva Divans vaksamhet, genom de ödmjuka fraserna af Österländsk undergifvenhet, genom försäkringar om sin tillgifvenhet, genom regenerationsplaner, giftermålsförslag — eit sträfvande, som icke skall lyckas honom, så länge den retade, djupt förolämpade, Storvizirn står i spetsen för styrelsen. Men det är icke så uteslutande till listens och förförelsens konstgrepp, som Mcehemed Ali inskränker sig, att han för dem skulle lemna ur sigte de krigiska rustningarne. Han förstärker tvertom sin armee vid Eufrat och Taurus, och sätter densamma i en sådan författning, att han måute vara i stånd genom vapenmak:i, hvad ögonbiick som helt, utföra hvad som kunde misslyckas för hans list. Med hotande biick skådar segraren vid Nisib åt Konstantinopel, och väntar med otålighet befallning att föra sina trupper till Europa. För att göra kontrasten rätt i ögonen fallande, sätter Porten emot den äregirige Egyptierns ofantliga verksamhet ångestoch jemmerrop; makterna dröja, och synas icke kunna blifva ense. Ännu (den 24 Augusti) hafva deras representanter icke erhållit de nödiqa instruktionerna, så att rådslag och konferenser derigenom göras omöjliga, hvilket också varit det enda svar, som följt på Portens sednaste not., Från Syrien förnimmes, att Ibrahim Pascha med större delen af sin armåe gjort en rörelse tillbaka, och förlagt sitt högqvarter från Marasch till Aleppo. Förmodligen äro de upproriska rörelserne bland Syriens befolkning orsaken dertill. Massan af hans trupper koncentreras omkring Adana. I Aleppo, Damaskus och Aintab hafva en mängd personer blifvit afrättade, hvilka vid Turkarnes framryckande, före slaget vid Nisib, förklarat sig för Sultan. I Aintab lät Soliman Pascha hugga hufvudet af 40 personer. I den ställning, hvari sakerna för närvarande befinna sig i Konstantinopel, förtjenar nedanstående skrifvelse från Wien af den 9 dennes i hög grad uppmärksamhet. Den bekräftar hvad förut varit framstäldt i detta blad om Rysslands från de andra makternas afvikande politik i den Orientaliska frågan. aBetraktar man — heter det i nämnde skrifvelse — den imposanta stridsmakt, som Frankrike och England samla utanför Dardanellerne och Ryssland å andra sidan utvecklar, icke blott i krigsskepp på Svarta Hafvet, utan äfven i starka trnppafdelningar vid dess kuster, så finner man facta, hvilka lika litet förtigas från Pruths, som från Themsens stränder. De häntyda uppenbarligen derpå, att Ryssland, oaktadt alla diplomatiska negociationer, ingalunda uppgifvit anspråken på de rättigheter att beskydda och vara förmyndare för Porten, hvilka denna makt förvärfvat genom traktater och öfverenskommelser. Om man ytterligare tager i betraktande den omständigheten, att den stat, som ligger närmast skådeplatsem för dessa verldshändelser, i detta ögonblick församlat en mäktig här till en ster mönstring, hvilket, utan alla uppseende väckande demonstrationer, likväl i hvarje händelse åstadkommit någonting högst vigtigt, nemligen koncentreringen af dess stridskrafter, så kan ingen mera betvifla, att det är Ryssland, som blir i stånd att gifva sina anspråk det största eftertryck, i det ögonblick, som är för denna makt det mest gynnande, eller i det fall då det kan synas densamma nödvändigt och trängande. Män af yrket anse till och med, i strategiskt hänseende, armåen vid Pruth och sjömakten i Svarta Hafvet blott såsom avantgarde till denna fruktansvärda armee. Man berättade här för omkring 12 dagar sedan, att en i St. Petersburg anställd diplomat skall hafva hört följande yttrande af Czaren: cBegär man koncessioner af Ryssiand, kvilka icke höfves dess ställning och den rang, det intager bland de Europeiska makterne, så äger det medel att bringa Europa att darra. I alla dessa omständigheter ligga anledningar nog, hvilka strida mot sannolikheten, att för ögonblicket se Orientens angelägenheter afgjorda genom diplomatiska underhandlingar. —— — — 8