orolige vasallems rastlösa verksamhet. Det finnes
ingen gammal Janitschar, sn de icke uppsöka,
ingen missnöjd, som de ej förstodo awvt fånga i si-
na snaror. Fanatism, löften, penningar och hvar-
je annat förförelsemedel försökes, för att åstadkom-
ma en allmän folkrörelse. På samma gång söker
vicekonungen att insöfva Divans vaksamhet, genom
de ödmjuka fraserna af Österländsk undergifvenhet,
genom försäkringar om sin tillgifvenhet, genom
regenerationsplaner, giftermålsförslag — eit sträf-
vande, som icke skall lyckas honom, så länge den
retade, djupt förolämpade, Storvizirn står i spetsen
för styrelsen. Men det är icke så uteslutande
till listens och förförelsens konstgrepp, som Mcehe-
med Ali inskränker sig, att han för dem skulle
lemna ur sigte de krigiska rustningarne. Han för-
stärker tvertom sin armee vid Eufrat och Taurus,
och sätter densamma i en sådan författning, att
han måute vara i stånd genom vapenmak:i, hvad
ögonbiick som helt, utföra hvad som kunde miss-
lyckas för hans list. Med hotande biick skådar
segraren vid Nisib åt Konstantinopel, och väntar
med otålighet befallning att föra sina trupper till
Europa. För att göra kontrasten rätt i ögonen
fallande, sätter Porten emot den äregirige Egyp-
tierns ofantliga verksamhet ångest- och jemmer-
rop; makterna dröja, och synas icke kunna blifva
ense. Ännu (den 24 Augusti) hafva deras repre-
sentanter icke erhållit de nödiqa instruktionerna,
så att rådslag och konferenser derigenom göras o-
möjliga, hvilket också varit det enda svar, som
följt på Portens sednaste not.,
Från Syrien förnimmes, att Ibrahim Pascha med
större delen af sin armåe gjort en rörelse tillbaka,
och förlagt sitt högqvarter från Marasch till Alep-
po. Förmodligen äro de upproriska rörelserne bland
Syriens befolkning orsaken dertill. Massan af hans
trupper koncentreras omkring Adana. I Aleppo,
Damaskus och Aintab hafva en mängd personer blif-
vit afrättade, hvilka vid Turkarnes framryckande,
före slaget vid Nisib, förklarat sig för Sultan. I
Aintab lät Soliman Pascha hugga hufvudet af 40
personer.
I den ställning, hvari sakerna för närvarande be-
finna sig i Konstantinopel, förtjenar nedanstående
skrifvelse från Wien af den 9 dennes i hög grad
uppmärksamhet. Den bekräftar hvad förut varit
framstäldt i detta blad om Rysslands från de an-
dra makternas afvikande politik i den Orientali-
ska frågan.
aBetraktar man — heter det i nämnde skrifvel-
se — den imposanta stridsmakt, som Frankrike och
England samla utanför Dardanellerne och Ryssland
å andra sidan utvecklar, icke blott i krigsskepp på
Svarta Hafvet, utan äfven i starka trnppafdelningar
vid dess kuster, så finner man facta, hvilka lika
litet förtigas från Pruths, som från Themsens strän-
der. De häntyda uppenbarligen derpå, att Ryssland,
oaktadt alla diplomatiska negociationer, ingalunda
uppgifvit anspråken på de rättigheter att beskydda
och vara förmyndare för Porten, hvilka denna makt
förvärfvat genom traktater och öfverenskommelser.
Om man ytterligare tager i betraktande den om-
ständigheten, att den stat, som ligger närmast skå-
deplatsem för dessa verldshändelser, i detta ögon-
blick församlat en mäktig här till en ster mönstring,
hvilket, utan alla uppseende väckande demonstra-
tioner, likväl i hvarje händelse åstadkommit någon-
ting högst vigtigt, nemligen koncentreringen af dess
stridskrafter, så kan ingen mera betvifla, att det är
Ryssland, som blir i stånd att gifva sina anspråk
det största eftertryck, i det ögonblick, som är för
denna makt det mest gynnande, eller i det fall då
det kan synas densamma nödvändigt och trängan-
de. Män af yrket anse till och med, i strategiskt
hänseende, armåen vid Pruth och sjömakten i Svar-
ta Hafvet blott såsom avantgarde till denna fruk-
tansvärda armee. Man berättade här för omkring
12 dagar sedan, att en i St. Petersburg anställd
diplomat skall hafva hört följande yttrande af Cza-
ren: cBegär man koncessioner af Ryssiand, kvilka
icke höfves dess ställning och den rang, det inta-
ger bland de Europeiska makterne, så äger det me-
del att bringa Europa att darra. I alla dessa om-
ständigheter ligga anledningar nog, hvilka strida
mot sannolikheten, att för ögonblicket se Orientens
angelägenheter afgjorda genom diplomatiska under-
handlingar.
—— — — 8