Kammarherre Grefve S. (och i allmänhet in-
gen sådan vid Konungens eller Kronprinsens
enskilda hofstater), ingen Grefviuna Stormbjelm,
ingen Fiöken Ehsabeth eller någon supponne-
rad prinsessa på sidolinien, ingen Edvard de
Besche: Kammarjunkaren, Msjoren J. Georg
de Besche var hvaken hofnarr, bavard eller
taskspelare, hvarken här eller i Franirike: blef
efter Konungens död Ståthällare på Stockholms
Slott, Hofmarskalk hos Evkedruttningen och
Öfverste för Adelsfanan. Icke heller förefun-
nos några sådana petits soupås, som romanen
beskrifver; och de orgier, författaren omtalar,
passerade, såsom 10an förmodade, i kammar-
junkarnes rum på slotiet, bivistade af nigra få
bland hofstaten och af en eller annan Åktrice,
men icke af någon Dame de qualve Inga e-
pauletter funnos, icke ens på Stor-Amiralens
un.form. Framställningen af samtalet i Haga-
parken är ett desiv Osanusie broderie, svin 1e-
uan vid 4789 ås riksdag ullimäst vmtalades i
Stockholm, att Herutens skuld blifvit af ko
nungen liqviderad. Hvarken Konungen eiler Arm-
feidt gingo inkognito i slångkeppor, ej heller
med svärd eller värja vid sidan, utan i civila
surtvuter: konungea stundom i en brun ka-
pott. Mamsell Arwidsson bodde ej i Gråmun-
kegrändep, utan langt upp på Norrmalm, bak-
om Adolf Fredriks kyrka, uti en träbygg-
ning af minsta slaget. Anmärkaren med många
andra kände och besökte heane uii hennes la-
ga boaing: hon var då omkring 50 år gammal,
vicker och storvex!, känd för anständigt upp-
förande: alldeles icke kostymerad i svart sam-
met med silivergaloner, utan, såsom en ärlig
borgargumma, i koft och kjortel och bindmös-
s:: bon brukade aldrig annat apparat för sin
spådomskonst, än gruimlet i en tömd kaffe-
kopp. — lagen simulacre var anställd på Drott-
nioghoim hösten 1791, men hela hofvet vista-
des der då, såsom vaaligt. Konungen hade in-
gen krachanerad generalstab och ingen regent
kunde hushålla med ordnar och titlir mer, än
han, ehuru tillgifven lyx och fåfänga. Riks-
råder funnos, som sldrig fingo blå bandet, och
många Regemeutschefer utan svärds-orden: till
och med Kaptenlöjtnanterna vid Lifdrabanter-
ne Grefvarne Lewenhaupt och Horn (den för-
re derjemte Öfverste för Ugplänningarne, den
sednare för Östgötha kavalleri) blefvo riddare
först under Finska kriget: då ock endast en
officer af hvarje regemente. Blott 4772 och
4778 rafraicherade konungen med ordnar och
titlar: på de årliga ordensdaga ne ganska spar-
samt. Lifvakten hade ingen Leijonhjelm, ej
heller uniform i likhet med Lifbeväringens, u-
tan svenska drägtens korta tröjor, blå, rikt si-
rade med guldgaloner i alla sömmar, och en
gul släpuniform. — Scenen i sängkammaren
och dolken vid konungens hufvudgärd höra heit
och hållet till dikten, såsom det mesta under
den lockande rubriken: aGu:taf 3 och hans
hof.. — Då konungen blef skjuten, ropade han
icke, utan sade helt sakta till Baron v. Essen:
eje suis bless,, och föll icke, utan gica ge-
nast in i sina rum i operahuset, der han emot-
tog sin bror, Hertig Carl, klädd i hofdrägt, (ic-
ke i Stor-Amiralsuniform), samt Corps Diplo-
matique: åkte sedan, omgifven af Lifvakten till
fots, utan folksamling, sakta och stilla tilbaka
till slottet ungefär kl. 3 på natten och uppbars
i sina rum uti en fåtölj af hoflakejer. —
Anmärkaren stod Konungen nära, då han skjöts
och ledsagade, såsom vakthafvande, honom till-
baka till slottet. Under Konungens 7 sista re-
geringsår var anmärkaren nästan oafhrutet
tjenstgörande vid lifvskten: derjemte initierad
i 4 de mest freqventerade Riksrådshusen och
hos flere af den högre hofstatenr.
Gustaf 3. hade visserligen, både såsom re-
gent och menniska, sina stora fel; men ett ic-
ke mindre synes det vara, att vilja uppblanda
sitt fåderneslands historia med dikten och skan-
dalen.
———
— Det förljudes, att Hr General-Majoren
Möllerhjelm på sin resa åt Landso:ten skall
hafva stjeipt med vagnen och dervid skadat
nr FE oo ss At ET ff
