Kammarherre Grefve S. (och i allmänhet ingen sådan vid Konungens eller Kronprinsens enskilda hofstater), ingen Grefviuna Stormbjelm, ingen Fiöken Ehsabeth eller någon supponnerad prinsessa på sidolinien, ingen Edvard de Besche: Kammarjunkaren, Msjoren J. Georg de Besche var hvaken hofnarr, bavard eller taskspelare, hvarken här eller i Franirike: blef efter Konungens död Ståthällare på Stockholms Slott, Hofmarskalk hos Evkedruttningen och Öfverste för Adelsfanan. Icke heller förefunnos några sådana petits soupås, som romanen beskrifver; och de orgier, författaren omtalar, passerade, såsom 10an förmodade, i kammarjunkarnes rum på slotiet, bivistade af nigra få bland hofstaten och af en eller annan Åktrice, men icke af någon Dame de qualve Inga epauletter funnos, icke ens på Stor-Amiralens un.form. Framställningen af samtalet i Hagaparken är ett desiv Osanusie broderie, svin 1euan vid 4789 ås riksdag ullimäst vmtalades i Stockholm, att Herutens skuld blifvit af ko nungen liqviderad. Hvarken Konungen eiler Armfeidt gingo inkognito i slångkeppor, ej heller med svärd eller värja vid sidan, utan i civila surtvuter: konungea stundom i en brun kapott. Mamsell Arwidsson bodde ej i Gråmunkegrändep, utan langt upp på Norrmalm, bakom Adolf Fredriks kyrka, uti en träbyggning af minsta slaget. Anmärkaren med många andra kände och besökte heane uii hennes laga boaing: hon var då omkring 50 år gammal, vicker och storvex!, känd för anständigt uppförande: alldeles icke kostymerad i svart sammet med silivergaloner, utan, såsom en ärlig borgargumma, i koft och kjortel och bindmöss:: bon brukade aldrig annat apparat för sin spådomskonst, än gruimlet i en tömd kaffekopp. — lagen simulacre var anställd på Drottnioghoim hösten 1791, men hela hofvet vistades der då, såsom vaaligt. Konungen hade ingen krachanerad generalstab och ingen regent kunde hushålla med ordnar och titlir mer, än han, ehuru tillgifven lyx och fåfänga. Riksråder funnos, som sldrig fingo blå bandet, och många Regemeutschefer utan svärds-orden: till och med Kaptenlöjtnanterna vid Lifdrabanterne Grefvarne Lewenhaupt och Horn (den förre derjemte Öfverste för Ugplänningarne, den sednare för Östgötha kavalleri) blefvo riddare först under Finska kriget: då ock endast en officer af hvarje regemente. Blott 4772 och 4778 rafraicherade konungen med ordnar och titlar: på de årliga ordensdaga ne ganska sparsamt. Lifvakten hade ingen Leijonhjelm, ej heller uniform i likhet med Lifbeväringens, utan svenska drägtens korta tröjor, blå, rikt sirade med guldgaloner i alla sömmar, och en gul släpuniform. — Scenen i sängkammaren och dolken vid konungens hufvudgärd höra heit och hållet till dikten, såsom det mesta under den lockande rubriken: aGu:taf 3 och hans hof.. — Då konungen blef skjuten, ropade han icke, utan sade helt sakta till Baron v. Essen: eje suis bless,, och föll icke, utan gica genast in i sina rum i operahuset, der han emottog sin bror, Hertig Carl, klädd i hofdrägt, (icke i Stor-Amiralsuniform), samt Corps Diplomatique: åkte sedan, omgifven af Lifvakten till fots, utan folksamling, sakta och stilla tilbaka till slottet ungefär kl. 3 på natten och uppbars i sina rum uti en fåtölj af hoflakejer. — Anmärkaren stod Konungen nära, då han skjöts och ledsagade, såsom vakthafvande, honom tillbaka till slottet. Under Konungens 7 sista regeringsår var anmärkaren nästan oafhrutet tjenstgörande vid lifvskten: derjemte initierad i 4 de mest freqventerade Riksrådshusen och hos flere af den högre hofstatenr. Gustaf 3. hade visserligen, både såsom regent och menniska, sina stora fel; men ett icke mindre synes det vara, att vilja uppblanda sitt fåderneslands historia med dikten och skandalen. ——— — Det förljudes, att Hr General-Majoren Möllerhjelm på sin resa åt Landso:ten skall hafva stjeipt med vagnen och dervid skadat nr FE oo ss At ET ff