ett verkugt varde. Fori:s iraäamSstallningssatt har
den liflighet och lätthet, som nästan alltid ka-
rakterisera Fransmännens arbeten, fritt från det
pretensiösa och epigrammatiska, som stundom
åtföljer denna nations snilleverk. Med den
franska lättheten och elegansen har Förf. för-
enat ett grundligt studium af de främmande
folkslagens historiska bemödanden, en sak, som
man väl i fordna dagar ansett så godt som
under en fransk auktors värdighet. Bland sine
älsklingsförfattare har han hos Tyskarna i syn-
nerhet valt J. v. Möller och Pieffel. Den åsigt
af medeltiden Förf. har, är ädel och lugn,
skiljd från allt förakt för dess egenheter, men
ej blundande för dess brister.
Så långt hade Ref. kommit, då en annan
recension öfver detta arbete kom till hans kun-
skap. Den har till ingen del ändrat Ref:s åsig-
ter. Beskyllningen för torrhet kan när som helst
framtagas ur en Rec:s draglåda och, om man
så vill, tillämpas på Heerer, Joh. v. Möller,
Guizot ) ete., med ett ord, alla, som måst in-
skränka sig inom en mindre volym, och hvad
stilens liflighet angår, kan der Michels uthärda
täflan dessa. Beträffande åter bokens tjenlighet
för undervisning, så hafva vi ju kompendier för
dess största studium. Men hvad gymnasiernas
högre krets och den första akademiska under-
visningen angår, så skulle Ref. ansett sig gan-
ska lycklig, om han den tid, han der var, hade
ägt en sådan mellanlänk mellan Heerens verk
öfver den gamla och nya tiden. Sjelf har Ref.
under sina historiska sysselsättningar ej funnit
denna mellanlänk fylld, hvarken af de förut-
nämnda författtarne eller Löhr, Pölitz ete. Han
vågar således, utan fruktan att komma på skam,
lofva den någorlunda förberedda ynglingen i
denna bok en gagnande och intressant lektyr.
På det att Ref. ej må beskyllas hafva re-
kommenderat obesedt arbete, vilja vi anföra
några af de anmärkningar, oss infallit under
bokens läsning. f
Sid. 10: Fruktlöst försökte Antonierna; läs An-
toninerna. Sid. 16: Schytien sträckte sig från
Rhen eller Wolga till östra oceanen. Mellan Rhen
och Wolga låg Germanien m. m., som ej hänfördes
till Schytien. Sid. 49: Källor och träd — en vid-
skeplig dyrkan. Träd: och källdyrkan är visst
icke något bevis på råhet. De dyrkades äfven af
Hinduer, Greker och Romare. Samma sida: Siöm-
pla krigare af bepröfvad tapperhet, Simpla kri-
gare samlade sig ej något Geleit. Adlingar, fur-
stesöner skulle det vara. Sid. 28: Största delen af
hans regeringsåtgärder, rättare hans ministrars;
Honorius sjelf matade höns. Sid. 31: kunde nämnts,
att Genseriks från Rom röfvade skatter till en god
del förgingos i hafvet. Sid. 414: Clotildas, Frank-
rikes omvändarinrnas, dödliga hat mot sina bur-
gundiska slägtingar borde nämnas som bufvudor-
saken till burgundiska rikets undergång. Sid. 51:
Att ide väpnade församlingar, som årligen undor
Theodoriks regering ägde rum, ej fingo taga del i
öfverläggningarna, är oriktigt. De gåfvo sin be-
kräftelse åt besluten. Sid.353: Ej från Odern, från
Skandinavien förskrifva våra traditioner Longobar-
derne. Sid. 62: Man härleder Polackarna från trak-
ten kring Svarta Hafvet. Sid. 63: Kejsar Justinia-
nus. Sid. 74: En qvinna styrde Arcadius, tillägg
Kejsarinnan Eudoxia, likasom Pulcheria i nästa
rad nämnes. Sid. 814: Anledningen till Mauritii
afsättning var hans vägran att utlösa romerska
fångarna. Sid. 83: Heraclius var sjelf med i bör-
jan af det muhammedanska kriget (se Gibbon,
Sid. 87: Mahomet dömd till döden; läs: Han blef
förklarad fågelfri, ty en man af hvar slägt förband
sig att döda honom, der han råkades. Sid. 88: en
trånsjukdom, Muhammeds förgiftning, är temligen
konstaterad. Sid. 95: Moavijah uppreste sig re-
gan innan Ali fråntagit honom sin satrapi. Sid.
412: ordet Penmtapolis hade behöft explikation.
Sid. 447: Olop:n, en irrlärig kyrka i China. Den
var Nestorianisk. Sid. 145: det skulle ju ej varit
Leos, utan kejsarinnan Irenes plan, att förbinda
Grekiska kejsar-ätten med Carl den Stores hus. 1
detta fall saknade denna sonmörderska ej politiskt
geni. Sid. 158: kejsarens högtidliga afsättande
(hvarvid de öfver hans stränga kyrkotukt uppreta-
de andlige spelade förnämsta rolien). Sid. 467
Norrmännen kommo snarare från norr. Slavernet
från östern. Sid. 172: Gud vet om Ragnar Lod:
brok någonsin såg Paris. Sid. 204: Gallernas; läs:
Gaelernas. Sid. 224: Rudolf stupade för Gottfric
af Bouillons hand. Osäkert och bestridt. Sid. 256
Torneringarne nyss kommit i bruk. De angifvas
dock öfliga från Henrik Fogelfängarens tid. Sid
9268: Ganerbinaterna behöfva förklaring. Sidar
(987: skilnaden mellan Valdenserna och Albigen.
serna hade med några ord kunnat fixeras. Unde
det de förre blott ville återställa den apostolisks
) Christendomen, råkade de sednare in på de speku
lativa religionssystemernas område. Sid. 331: Ref
I skulle tro, att skrå-privilegierna sträckte sig är
längre upp, än till Wilhelm den Röde. Redan
Anglosachsernas tid har man spår deraf. Sid. 335
I då Förf. omtalar envigets afskaffande i rättegån
gar, torde jernbyrdens slutliga afskaffande ocksi
hardt få att rm Qid mm. Dlaga tarnda avå.linatr