Ae sh horbtemnd ra gar, att presten tager cen eller två skofiar jord och kastar den på likkistan, innan grafven tillslutes., Klockaren,, säger han, acfrararäcker högtidligt en låda eller ett litet tråg fullt af jord åt presten, och denna tager med samma högtidlighet en sked eller liten spade, liknande en barnleksak, doppar den i jorden och strör en handfull deraf i grafven, och denna apiece of mummery, (detta skulle vara stötande att öfversätta) anses absolut nödvändig för den aflidnes själsfrid och betalas ganska högt; i många provinser kan presten såsom laglig rättighet fordra att vid en bonrdes död derför erhålla en ko, eller dess värde, ur sterbhuset., — — cAlla dessa inkomster och utgifter, ehuru tunga de må synas oss, äro sanktionerade af en lång-. varig häfd oeh vana bland en allmoge, hos hvilken känslan afeganderätt är nästan utsläckt genom de många serskilda afgälder, staten och dess inrättningar taga af dess tid, arbete och produkter. Det är icke hvad bomden producerar på sitt område, utan hvad man lemnar honom qvar deraf, som han känner och anser vara sitt eget. De motsatta intressena hos dem, som betala och dem sem mottaga tionde åstadkomma derföre vida mindre bitterhet och spänning i sinnena i Sverige, än hos oss, eller rättare sagdt ingen — — — Både presterskapet och folket symas mig derföre betrakta kristendomen från en helt olika synpunkt, än förhållandet är hos oss. Detta är ett ämne, öfver hvilket jag ogerna återgifver de intryck jag erhållit, i anse-. ende till svårigheten att rätt framställa dem. Det Svenska presterskapet är utan all tvifvel en mycket bildad samling af teologer. Folket har också uppfostran ech bildning till en viss punkt, så vida nemligen att de kunna läsa in-. nantill ech äga den kunskap i den antagna katechesen, att de få tillstånd att konfirmeras. Härvid synes likväl kyrkans verkningar på folket stanna. Ett uppmärksamt iakttagande af alla kyrkans ceremonier, ett flitigt bivistande af högmessan på sönoch helgedagar, en noggrann efterlefnad af kyrkobruken vid dop, kommunioner och begrafningar, en omsorgfull vård om, kyrkan, altaret och prestens messhakar m. m synes hafva trädt i stället för själens ansträngningar och egnande åt religionen, åt hvilken de för öfrigt synas mindre öfverlemna sig, sedan de, em det tillåtes mig nyttja detta uttryck, utan att anses stötande, hafva genom den första kommunionen uttagit sitt diplom att vara kristne. Den som uppmärksamt lyssnar till något längre samtal i allvarsamma ämnen, ibland de lägre klasserna i England nu för tiden, får vanligen höra en hel hop religiösa meningar diskuteras och argumenteras, hvilka, de må för öfrigt vara utmärkta af mer eller mindre skarpsinnighet, medföra den nyttan, att de utveckla och stärka själskrafterna, forskningsandan och tankan på en högre bestämmelse. I Sverige åter, om händelsevis ett religiöst ämne kommer i fråga under ett samtal bland samma klasser, inskränker det sig vanligen till en beskrifning deröfver huru väl eller huru illa pastor ÅA. predikar; huru högtidligt pastor B. messade och förrättade altartjensten; huru vacker den kyrkan eller det altaret såg ut; men sjelfva tnnehållet af predikan hör man sällan eller aldrig diskuteras i bland dem. Den lutherska kyrkan står i sjelfva verket nu för tiden lika långt efter menniskoslägtets religiösa behef, som förhållandet var med den katholska under Luthers tid. . Vi öfverlemna åt Mr Laing sjelf ansvarigheten för hvad han yttrat, men såsom nyss nämndes, torde läsaren finna, att ett och annat deraf förtjenar att tänka på. I afseende på detta ämne innehåller arbetet jemväl en beskrifning på den norrländska läsaresekten, med hvilken Mr Laing gjorde en flyktig bekantskap under sin resa. Orsaken hvarföre denna sekt så mycket sprider sig, tror han till en del ligga deri, att cehuru don icke kan öppet förföljas, emedan det finnes en upplyst och liberal publik i Sverige, som skulle högljudt yttra sitt ogillande, om någon öppet förföljdes för sina tankar i religionen, så är dock presten nog mäktig i sin församling, och har tillräckligt bistånd af tjenstemännen, för att låta en fattig stackare, som har för mycket eller för litet religionsnit efter pastorns åsigter, i dess timliga angelägenheter känna följden af att vika ifrån kvrkansp väs.n Mr Laing menn