AEA: IU,y UVI UVI UNUVE MIF FIVE HB 0000 denna på fattigdomens gräns stående, af tillfällighe:er beroende klass, till den af verkliga fattighjon, försvarslöse och lösdrifvare, hvilken icke mindre ökas; men mellan dessa wtterligbeter tillika en jemnt vexande och i välstånd tilltagande medelklass , så att på det hela likväl samhällets jemnare delade, förmåner njutas af fiere än förr. (— —————— S— See — — — aDen sist förordnade fattigvårdskommitteen af de rika statistiska underrättelser, den haft att tillgå, har dragit den slutsats: aall antal:t af fattighjon, jemfördt med folkmänglcns stijande, snarare minskats än ökats ). Dewua har likvälendast afseende på sådane fattige, som sakna både medel och arbetsförmåga att sjelfva bereda sig bergniag, och derföre ovilkorligen måste af socknarne underhållas. Desto mer bekymrande, tillägger kommitteen, framstår det vacklande sjelfbeståndet hos den klass, hvars försörjning är beräknad på dagsverksarbete — och tillökningen i denna klass visar sig fortgå i sednare tider med så stora steg, att den ej kan undgå allvarlig uppmärksamhet. Tabellkommissionens sednaste berättelse upptager af denna klass blott arbetsföre backstujusittare och inhyseshjon af mankön, men visar endast i denna personal en tillökning af 46 procent under åren 1815—1836, eller i dubbel proportion mot folkökningen i det hela under samma tid. — Om härtill lägges dessa personers hustrur och barn, samt familjer, bosatte å mindre jordlägenheter, hvilka, ehuru ej backstuga, dock äro så inskränkte, att de föga medverka till familjens bergning, eller å styckade, med större undantag betungade bemmansdelar, som icke motsvara besutenhet. jemte en stor del undantagsbjon, dagakarlar i städerna, handtverks-, fabriksoch bruksarbetare, så kan föga något tvifvel uppstå, att största delen af folkökningen i sednare tider faller inom denna klass ) — Det egna och serskilt oroande för Sverge är, att detta inträffar med en mer än annorstädes rent landtlig befolkning, mest van vid fasta förbållanden, och som nu, satt på rörlig fot, utan fordna tiders afledande medel, måste finaa dubbelt svår den omsorg för utkomma, som norden i allmänhet tungt nog ålägger sina barn. Och detta torde äfven vara en hufvudsak till den dystrare färg, som Sverges brotmålsstatistik antagit; hvilken, om den ock ej berättigar till alla de följder, som en utländsk resande nyligen af våra siff or, ej af egen erfarenhet (han sager sig tvertom personligem ha haft en motsatt), ansett sig befogad att draga, dock utan tvifvel är egnad att ingifrvra fosterlandsvännen stort bekymmer ). (— — ——— ee ce SS Se SS Oo aStraff till lifvet erkände icke våra gamla lagar, utom för sådana brott, som medförde ärelöshet. Den ärelöse brännmärktes med samnet nidin;j, och nidingsverk kallas i lagarna de gröfsta brott mot personliga säkerhelen, som med förräderi voro förenade, såsom att dräpa på fredlysta orter, i kyrkan, på tinget, eller inne i huset; att slå ibjäl en sofvanue eller den, som ej kunde försvara sig, eller sin esen husbonde, eiler den, med hvilken man delade mat och dryck, eller en qvinna (aty hon äge frid till möte och måssa, om aldrig så mycket feid är mellan männer,, säger Westgötbalagen); att döda någon med grymhet eller på ett plågsamt sätt; aw bära afvog sköld met sitt eget fådernesland; att löpa å hårskepp och blifva sjöröfvare hvilka sista förbåd visa införandet af kristlig sed). Alt sådant kunde ej med böter förgonas. 1 allmänhet ansågos mest straffvärda de brott, som på ett lömskt och fegt sätt utöfvades; hvarföre ock tjufven straffades till lifvet eller med träldon:. Allt kroppsstraff tillnörde träldomen, som var rättlös. Att aslå någon som en trälv — att äga lika liten rätt, som budstruken huskona eller trälionan i huset, äro derföre uttryck, so:n lagarna nyttja.n aDet gick med kroppsstaffen, som med de stående skatterna, de blefvo red tiden allmogens del. — Andan i den Jlagstifining, som fordom utmärkt den samla bondelagen — ty så kallades ock de frias lag — är den samma, som sedermera öfvergick till adeln, hos hvilken den ofvannämnda moraliska borgen snart uteslutande gjorde sig gällande såsom heder, — och som derföre undantogs från alla vanärande straff (såsom kroppsstraffen af ålder ansågos vara), hvilka adelsman eller adelig vederlike ej kunde underkastas ). Öfvergången märkes !kaledes der:; att inom adeln hvar blef sin cg.v ucders försvarare med vapen i hand. Ty fordom fordrade oqvädinsord imellan frie män blod, och Uplandslagen anför såsom af thöm gamblu laghum. sum i hedhoum tiena brukadhes, att den, som sade till em annen, att ban ej var amans ma.kep, eiler cicke men i bröstet. var skyldig att möta den förolämpade till enviy, der tre vägar sammanstölte, vid straff, att eljest offentligen utropas för niding. Med det samma den gamla allmogen, i motsats mot det privilegierade frälset, blef ofrälse, hade den hvärken någon heder i adelig mening att försvara, eller, såsom afvärnad, medel dertill. och -underkastades. kroppsstraffen, hvilka egentligen utgingo från de adeliga gårdsrätterna — i början ett slegs krigsartiklar för adelns krigiska följen — ) Egentligen gäller det för landet. ) Den sista fattigvårdskommitteens betänkande — afdeningen för landet. t) Jemför tillägget vid slutet sf denna artikel. 2) Vi skiljs mellan kroppsstraff och lifsstraff. Fängelse vid vatten och bröd, hvilket någon gång