AEA: IU,y UVI UVI UNUVE MIF FIVE HB 0000
denna på fattigdomens gräns stående, af tillfällig-
he:er beroende klass, till den af verkliga fattighjon,
försvarslöse och lösdrifvare, hvilken icke mindre
ökas; men mellan dessa wtterligbeter tillika en
jemnt vexande och i välstånd tilltagande medelklass ,
så att på det hela likväl samhällets jemnare delade,
förmåner njutas af fiere än förr.
(— —————— S— See — — —
aDen sist förordnade fattigvårdskommitteen af de
rika statistiska underrättelser, den haft att tillgå,
har dragit den slutsats: aall antal:t af fattighjon,
jemfördt med folkmänglcns stijande, snarare min-
skats än ökats ). Dewua har likvälendast afseende
på sådane fattige, som sakna både medel och ar-
betsförmåga att sjelfva bereda sig bergniag, och
derföre ovilkorligen måste af socknarne underhål-
las. Desto mer bekymrande, tillägger kommitteen,
framstår det vacklande sjelfbeståndet hos den klass,
hvars försörjning är beräknad på dagsverksarbete —
och tillökningen i denna klass visar sig fortgå i
sednare tider med så stora steg, att den ej kan
undgå allvarlig uppmärksamhet. Tabellkommissio-
nens sednaste berättelse upptager af denna klass
blott arbetsföre backstujusittare och inhyseshjon af
mankön, men visar endast i denna personal en
tillökning af 46 procent under åren 1815—1836,
eller i dubbel proportion mot folkökningen i det
hela under samma tid. — Om härtill lägges dessa
personers hustrur och barn, samt familjer, bosatte
å mindre jordlägenheter, hvilka, ehuru ej backstu-
ga, dock äro så inskränkte, att de föga medverka
till familjens bergning, eller å styckade, med större
undantag betungade bemmansdelar, som icke mot-
svara besutenhet. jemte en stor del undantagsbjon,
dagakarlar i städerna, handtverks-, fabriks- och
bruksarbetare, så kan föga något tvifvel uppstå,
att största delen af folkökningen i sednare tider
faller inom denna klass ) — Det egna och ser-
skilt oroande för Sverge är, att detta inträffar med
en mer än annorstädes rent landtlig befolkning,
mest van vid fasta förbållanden, och som nu, satt
på rörlig fot, utan fordna tiders afledande medel,
måste finaa dubbelt svår den omsorg för utkomma,
som norden i allmänhet tungt nog ålägger sina
barn. Och detta torde äfven vara en hufvudsak
till den dystrare färg, som Sverges brotmålsstati-
stik antagit; hvilken, om den ock ej berättigar till
alla de följder, som en utländsk resande nyligen af
våra siff or, ej af egen erfarenhet (han sager sig
tvertom personligem ha haft en motsatt), ansett sig
befogad att draga, dock utan tvifvel är egnad att
ingifrvra fosterlandsvännen stort bekymmer ).
(— — ——— ee ce SS Se SS Oo
aStraff till lifvet erkände icke våra gamla lagar,
utom för sådana brott, som medförde ärelöshet.
Den ärelöse brännmärktes med samnet nidin;j, och
nidingsverk kallas i lagarna de gröfsta brott mot
personliga säkerhelen, som med förräderi voro för-
enade, såsom att dräpa på fredlysta orter, i kyr-
kan, på tinget, eller inne i huset; att slå ibjäl en
sofvanue eller den, som ej kunde försvara sig, eller
sin esen husbonde, eiler den, med hvilken man
delade mat och dryck, eller en qvinna (aty hon
äge frid till möte och måssa, om aldrig så myc-
ket feid är mellan männer,, säger Westgötbala-
gen); att döda någon med grymhet eller på ett
plågsamt sätt; aw bära afvog sköld met sitt eget
fådernesland; att löpa å hårskepp och blifva sjö-
röfvare hvilka sista förbåd visa införandet af
kristlig sed). Alt sådant kunde ej med böter för-
gonas. 1 allmänhet ansågos mest straffvärda de
brott, som på ett lömskt och fegt sätt utöfvades;
hvarföre ock tjufven straffades till lifvet eller med
träldon:. Allt kroppsstraff tillnörde träldomen, som
var rättlös. Att aslå någon som en trälv — att
äga lika liten rätt, som budstruken huskona eller
trälionan i huset, äro derföre uttryck, so:n lagarna
nyttja.n
aDet gick med kroppsstaffen, som med de stående
skatterna, de blefvo red tiden allmogens del. —
Andan i den Jlagstifining, som fordom utmärkt
den samla bondelagen — ty så kallades ock de
frias lag — är den samma, som sedermera öfver-
gick till adeln, hos hvilken den ofvannämnda mo-
raliska borgen snart uteslutande gjorde sig gäl-
lande såsom heder, — och som derföre undantogs
från alla vanärande straff (såsom kroppsstraffen af
ålder ansågos vara), hvilka adelsman eller adelig
vederlike ej kunde underkastas ). Öfvergången
märkes !kaledes der:; att inom adeln hvar blef
sin cg.v ucders försvarare med vapen i hand. Ty
fordom fordrade oqvädinsord imellan frie män blod,
och Uplandslagen anför såsom af thöm gamblu
laghum. sum i hedhoum tiena brukadhes, att den,
som sade till em annen, att ban ej var amans ma-
.kep, eiler cicke men i bröstet. var skyldig att
möta den förolämpade till enviy, der tre vägar sam-
manstölte, vid straff, att eljest offentligen utropas
för niding.
Med det samma den gamla allmogen, i motsats
mot det privilegierade frälset, blef ofrälse, hade
den hvärken någon heder i adelig mening att för-
svara, eller, såsom afvärnad, medel dertill. och
-underkastades. kroppsstraffen, hvilka egentligen ut-
gingo från de adeliga gårdsrätterna — i början
ett slegs krigsartiklar för adelns krigiska följen —
) Egentligen gäller det för landet.
) Den sista fattigvårdskommitteens betänkande —
afdeningen för landet.
t) Jemför tillägget vid slutet sf denna artikel.
2) Vi skiljs mellan kroppsstraff och lifsstraff. Fän-
gelse vid vatten och bröd, hvilket någon gång