ska, under en åel menniskoålder rekrytera stora armeer, fylla de förfärliga luckor, som måste uppkomma genom ändlösa krig, sjukdomar och besvärligheter af alla slag under Arabiens och Libyens glödande sol; vidare att i ett skoglöst land bygga mäktiga flottor, hvilkas materialer måste hemtas från afligsna länder och nästan uppvägas med guld; utbetaia till sina embetsmän en nästan mer än konungslig lön, deriemte muta Divanen i Konstantipope!; med penainzar underhålla oroligbetsandan i Kurdistan, i Tau us bergen, i Bosnien och Albanien och att stägdigt med penningar jemna misslyckade, kolossala handelsspekulationers svalg, utan att omåttligt betunga den arbetande klassen och på förhand för en lång framtid förtära alla tillgångar — så vore decenve man en trollkarl cch våra siatskonsatnarer, som likväl icke äro sådana styrmpare i sitt fach, ingenting annat än skolgossar b-edevid honom, och borde, liksom fordom höfdingarne för Hellas små stater, åter söka vishetens kiljå i Memfis. Hv.em skali man nu tro, när den ene skildrar Mehemed Ali som ett vilddjur, såsom en jernhård tyrann och bödel, såsom Nildalens blodsugande vampyr, men andre, t. ex. Semilasso och eremiten från Gsuting i honom se århundradets bjelte, en Trojanus bliznd Mohsmedanske beberskare, Orientens store resiauratör och fredsfurste? Eller skall man slutligen Itssna till den fromme korsdragaren Schubert, när han i Nil sstrapen ser en sträng trädgårdsmästase, hvilken något skarpt skär och qvistar det träd, som Gud gifvit honom i händer? At sjelf ha varit i Ezypten är sålunda, som man ser, ingen tillräcklig borgen för ett opartiskt och sakkunnigt bedömande deraf, eller hafva de hvarandra motsägande domrarne öfver samme man icke i lika ristning genomtågat Egypten från Medelbafvet till Katarakterna och sjelfve samlat penseldragen till sin tafla i samma intrycks värma? Hos oss skulle man snart komma under fund med mannen och erfara, antingen han är en ny Saladin, en ny Czar Peter eller blott en lycklig äfrentyrare, en öfvergående lysande meteor, sådana som det Österländska statslifvets vexelrika skiftem så ofta framkastat på skådeplatsen, för att gifva verlden ett prof, huru långt i Orienten den maktegande kan drifva det i begär och njutning och folken i täla-: mod och försakelse, Å Om Semilasso nöjde sig med att prisa sin patron såsom en utomordentlig man, att beundra hans menniskokännedom, förståndsskärpa och ka-! raktersfasthet, hans otroliga verksamhet, hans kaffe! och hanå pipakafi, aft rekommendera honom som främmande resandes vän och beskyddare, som en polerad och fördomsfri Turk, som ordnare af Mameluck-anarkien, som kufvare af den obändiga Moslamitiska stoltheten och hatet mot de kristne, samt att för dessa egenskaper framställa bonom till ett mål för Europas erkänsla och aktning, så hade man ingenting deremot. Ty hvem bestrider Mehemed Mlis bildniongsförsök, hans segrar och hans lycka? Ej heller kan någon billig anklaga! honom för grymhet, om ham här och der med käp-: pen omvändt och drifvit framåt den Egyptiske bon-! dens förstockade dumbet och tröghet. Dessa egenskaper och ett envist fasthållande vid det gamla! äro liksom hemmastadda i Nillandet, hvarför också! käppen sedan urminnes tider derstädes blifvit stats-! maktens oumbårliga argument. Diodorus Siculus. berättar ju redan, att ingen Egyptier utan prygel: betslar den lagliga skatten. Att mycket arbeta och: mycket utbetata under sträng tuktan, är ännu icke i Egypten något bevis för en tyrannisk styrelse och! cm man har lemnat boaden möjligheten att, efter utgörande af alla fiskaliska anpråk, änna för sig! och de sina kuapa sörja för boning, kläder, föda! och religionsöfningar efter landets bruk, så har Semilasso väl icke ännu derföre alldeles orätt, men; Jikväl icke heller rätt att sätta hvarja klagan öfver! d:spotism och förtryck på den siukliga filantropi-! e2s räkning.