UUAA TTUV)j VIA VIM19 SM OO
har herrskat under denna långa följd af år. Af
naturen ädel, medlidande, rättsinaig, med ett ord
begåfvad med alla egenskaper, som göra den en
skilde aktad ech aktningsvärd, ha: Fredrik VI be-
ständigt låtit tillträdet till sin persoa stå öppet för
hvar och en -- med vänligt de.tigande har han
hört deras klagan, så vidt det stod i hans förmåga
afbulpit deras behof, och lofvat att undersöka de-
ras besvär. På detta sätt har han noga känt när
enkan skulle betala sin hnshyra, när den fattige
embetsmannen eller borgaren skulle erlägga rän-
torna för sina lån, betala skolafgiften för sin hopp-
fulle son o. 8. v. och gamle Fredrik har genast gil-
vit envisning på kassören för sitt schatull. Det
finnes måhända icke någon klass i Danmark, som
ej på detta satt njutit prof af hans välgörenhet. En-
kor och faderlösa, fattiga borgare, embetsmän, ci-
vil- och militär-personer, professorer och studenter,
och framför allt smägtande supplikanter, hafva al-
la, när de riktigt kommit i t.ångsmål, vändt sig
till den gamle, såsom yttersta tillflykten, och Fre-
drik har hulpit. När den ringe borgaren förtviflat
om att få rätt, har han dristigt och förtröstansfullt
begärt audiens hos majestätet, och Fredrik har med
tålamod hört honom förklara saken på sitt sätt,
mottagit hans dokumenter, och tröstat honom med:
Nå, nå, jag skall se till hvad som kan göras! och
konungen har låtit föredraga sig saken genom sina
ministrar, och resultatet har alltid blifvit att der-
vid ingenting var att göra — men det oaktadt har
man icke förlorat tilliten till honom, utan skjutit
skulden på den slyngeln St—n ocå den slyngeln
M—g och den slyngela B -w o. s. v., fastän man
icke heller kan neka, att Fredrik dervid mången
gång kommit underfund med ledsamma saker och
upptäckt mångea orättrådighet. Aldrig har han
emgifvit sig med vakt, svit o. s. v. då han gått ut;
vanligen har han helt ensam spatserat på Köpen-
hamns gator, fordom som oftast med prinsessan.
Carolina under arman; helt flegmatiskt har han vi-
kit åt sidan, när någon annan, utan att märka att
det var konungen, hållit rätt fram utan att vika at,
och icke sällan har han på gatan inlåtit sig i sam-
tal med borgersmän. Korteligen, det har varit nå-
gonting hjertligt kring Fredriks person, som nöd-
vändigt måst tillvinna honom allas innerligaste väl-
vilja, oaktadt det något frånstötande och kalla, som
synes ligga i hans sätt och väsen. Han har aldrig
varit mångordig: cNå hvad vill De och aJa-ja,
— jag skall se till hvad som kan göras,, utstött
på ett något brummande sätt, har varit den ståen-
de formeln för emottagande och förafskedande af
större delen af de audienssökande; men man har
så ofta och på ett så öfvertygande sätt erfarit, att
bakom denna kalla mask bodde den varmaste med-
känsla, att man aldrig misstydt hans förhållande,
atan alltid skiljts vid honom med tillitsfull förhopp-
ning. Hans person, hans ord och maner hafva blif-
vit ett slags typ för vissa egenskaper. Från denna
sida betraktad kan Fredrik VI säkeligen framställas
såsom ett mönster för hvarje regent, ech till och
med i flere andra hänseenden är han högst aktnings-
värd. Från sin första ungdom vand vid tarflighet
ech att umbära ty man påstår att har under Stru-
ensees allmaktsperiod måste om vintern barfota
spatsera i Ctristiansborgs långa korridsrer och gäån-
gar och uthuagrad bad betjeningen om ett stycke
torrt bröd) är han i sitt enskilda lif högst måttlig
och tarflig; han äter sällan mer än 3 rätter och
nyttjar sina kläder tilldess de äro alldeles luggslit-
na. Han är arbetsam i sällsynt gcad; han låter sig
föreläsas och föredragas alla saker, till och med o-
betydliga privata ansökningar, ifrån kl. 4 hvarje
morgon, och ingen dylik ansökning blifver afgjord
och undertecknad utan hans samtycke; ty han
vill sjelf regera, och tror att han gör det — fast-
än ingen är lättare att leda, än ban. Misstian-
kan, att någon af hans ministrar skulle våga att
bandla utan hams vilja, har ofta gjort att han fat-
tat beslut rakt stridande emot deras, och har han
en gång fått en sådan id i sitt hufvud, så kan in-
gen taga den derutur. cDet gör mig ondt, sade
en gång en supplikant till H. M., catt den plats,
jag gjorde mig hopp om, redan är bortgifven af
Stemann, — och jag anhåller derföre underdånigst,
att E. M. ville hafva mig i minne vid nästa va-
kans. aHvad! utbrast Fredrik, — bortgifven ?
Jag vet izgeeting derom, och i Danmark bortgif-
ver ingen embeten, utan jag sjelf. Följden var,
att den lycklige supplikanten redan följande dagen
erhö!l fullmakt på beställningen, utfärdad i veder-
börlig form. Det motsatta sättet att gå tillväga,
nemligen att antyda, att ministern lofvat och gifvit
supplikanten hopp om det embete, han sökte, har
icke sällan haft ett högst olyckligt resultat för den
stackars trappspringaren. Denna egensinnighet hos
konungen, att sjelf vilja vara den, som man har
att tacka för allt, har ofta urartat till den småak-
tigaste afundsjuka, om man så kan kalla den om-
ständigheten, att han med alldrahögsta misshag
erfarit, att den, som han plägade hjelpa, också
vändt sig till prins Christian, och denne stackars
supplikant har då kunnat vara säker på, att gå
tomhändt bort från majestätet vid nästa audiens.
Att vanan, att utöfva sin envåldsmakt, hvilken
Fredrik verkligen alltid brukat med den redligaste
vilja, att befordra sina undersåtares väl, bildat hos
honom den orubbligaste öfvertygelse om sin egen
förmåga, att från sin höga ståndpunkt bäst kunna
bedömma förhållanderne och träffa de visaste an-
stalter (en grundsats, sem hans omgifningar vis
serligen aldrig glömt att hviska honom i örat), kan
icke förundra någon, som: aldrig så litet känner
menniskonaturen, och att den liberala pressen un
LET FA