UUAA TTUV)j VIA VIM19 SM OO har herrskat under denna långa följd af år. Af naturen ädel, medlidande, rättsinaig, med ett ord begåfvad med alla egenskaper, som göra den en skilde aktad ech aktningsvärd, ha: Fredrik VI beständigt låtit tillträdet till sin persoa stå öppet för hvar och en -med vänligt de.tigande har han hört deras klagan, så vidt det stod i hans förmåga afbulpit deras behof, och lofvat att undersöka deras besvär. På detta sätt har han noga känt när enkan skulle betala sin hnshyra, när den fattige embetsmannen eller borgaren skulle erlägga räntorna för sina lån, betala skolafgiften för sin hoppfulle son o. 8. v. och gamle Fredrik har genast gilvit envisning på kassören för sitt schatull. Det finnes måhända icke någon klass i Danmark, som ej på detta satt njutit prof af hans välgörenhet. Enkor och faderlösa, fattiga borgare, embetsmän, civiloch militär-personer, professorer och studenter, och framför allt smägtande supplikanter, hafva alla, när de riktigt kommit i t.ångsmål, vändt sig till den gamle, såsom yttersta tillflykten, och Fredrik har hulpit. När den ringe borgaren förtviflat om att få rätt, har han dristigt och förtröstansfullt begärt audiens hos majestätet, och Fredrik har med tålamod hört honom förklara saken på sitt sätt, mottagit hans dokumenter, och tröstat honom med: Nå, nå, jag skall se till hvad som kan göras! och konungen har låtit föredraga sig saken genom sina ministrar, och resultatet har alltid blifvit att dervid ingenting var att göra — men det oaktadt har man icke förlorat tilliten till honom, utan skjutit skulden på den slyngeln St—n ocå den slyngeln M—g och den slyngela B -w o. s. v., fastän man icke heller kan neka, att Fredrik dervid mången gång kommit underfund med ledsamma saker och upptäckt mångea orättrådighet. Aldrig har han emgifvit sig med vakt, svit o. s. v. då han gått ut; vanligen har han helt ensam spatserat på Köpenhamns gator, fordom som oftast med prinsessan. Carolina under arman; helt flegmatiskt har han vikit åt sidan, när någon annan, utan att märka att det var konungen, hållit rätt fram utan att vika at, och icke sällan har han på gatan inlåtit sig i samtal med borgersmän. Korteligen, det har varit någonting hjertligt kring Fredriks person, som nödvändigt måst tillvinna honom allas innerligaste välvilja, oaktadt det något frånstötande och kalla, som synes ligga i hans sätt och väsen. Han har aldrig varit mångordig: cNå hvad vill De och aJa-ja, — jag skall se till hvad som kan göras,, utstött på ett något brummande sätt, har varit den stående formeln för emottagande och förafskedande af större delen af de audienssökande; men man har så ofta och på ett så öfvertygande sätt erfarit, att bakom denna kalla mask bodde den varmaste medkänsla, att man aldrig misstydt hans förhållande, atan alltid skiljts vid honom med tillitsfull förhoppning. Hans person, hans ord och maner hafva blifvit ett slags typ för vissa egenskaper. Från denna sida betraktad kan Fredrik VI säkeligen framställas såsom ett mönster för hvarje regent, ech till och med i flere andra hänseenden är han högst aktningsvärd. Från sin första ungdom vand vid tarflighet ech att umbära ty man påstår att har under Struensees allmaktsperiod måste om vintern barfota spatsera i Ctristiansborgs långa korridsrer och gäångar och uthuagrad bad betjeningen om ett stycke torrt bröd) är han i sitt enskilda lif högst måttlig och tarflig; han äter sällan mer än 3 rätter och nyttjar sina kläder tilldess de äro alldeles luggslitna. Han är arbetsam i sällsynt gcad; han låter sig föreläsas och föredragas alla saker, till och med obetydliga privata ansökningar, ifrån kl. 4 hvarje morgon, och ingen dylik ansökning blifver afgjord och undertecknad utan hans samtycke; ty han vill sjelf regera, och tror att han gör det — fastän ingen är lättare att leda, än ban. Misstiankan, att någon af hans ministrar skulle våga att bandla utan hams vilja, har ofta gjort att han fattat beslut rakt stridande emot deras, och har han en gång fått en sådan id i sitt hufvud, så kan ingen taga den derutur. cDet gör mig ondt, sade en gång en supplikant till H. M., catt den plats, jag gjorde mig hopp om, redan är bortgifven af Stemann, — och jag anhåller derföre underdånigst, att E. M. ville hafva mig i minne vid nästa vakans. aHvad! utbrast Fredrik, — bortgifven ? Jag vet izgeeting derom, och i Danmark bortgifver ingen embeten, utan jag sjelf. Följden var, att den lycklige supplikanten redan följande dagen erhö!l fullmakt på beställningen, utfärdad i vederbörlig form. Det motsatta sättet att gå tillväga, nemligen att antyda, att ministern lofvat och gifvit supplikanten hopp om det embete, han sökte, har icke sällan haft ett högst olyckligt resultat för den stackars trappspringaren. Denna egensinnighet hos konungen, att sjelf vilja vara den, som man har att tacka för allt, har ofta urartat till den småaktigaste afundsjuka, om man så kan kalla den omständigheten, att han med alldrahögsta misshag erfarit, att den, som han plägade hjelpa, också vändt sig till prins Christian, och denne stackars supplikant har då kunnat vara säker på, att gå tomhändt bort från majestätet vid nästa audiens. Att vanan, att utöfva sin envåldsmakt, hvilken Fredrik verkligen alltid brukat med den redligaste vilja, att befordra sina undersåtares väl, bildat hos honom den orubbligaste öfvertygelse om sin egen förmåga, att från sin höga ståndpunkt bäst kunna bedömma förhållanderne och träffa de visaste anstalter (en grundsats, sem hans omgifningar vis serligen aldrig glömt att hviska honom i örat), kan icke förundra någon, som: aldrig så litet känner menniskonaturen, och att den liberala pressen un LET FA